Meny Stäng

Nr 39 Tema Röst

Hela texterna nedan finns i tryckta nummer 38, som du kan läsa genom att bli medlem eller genom att köpa ett enskilt exemplar: Medlemskap

Nummer 39 av Populär Poesi med tema Röst kom till prenumeranterna den 21 december 2018.

Förord


En årslång festival med Populär Poesi

2019 är ett jubileumsår för Populär Poesi. Tidskriften skapades i augusti 2009 av mig och Peter Björkman i ett försök att lyfta poesin som genre. Vår tanke var att arbeta i en folkbildande tradition
med inslag som kunde engagera människor som var intresserade av företeelsen poesi, exempelvis genom teman som ”fotboll” och ”skyttegravar”. Samhällsutvecklingen har sedan starten drivits åt ett håll där språkets inneboende styrka tydliggörs genom att extremer försöker begränsa möjligheten att uttrycka sig. De som verkligen behärskar orden och dess laddningar, de som ser igenom retorik och propaganda, utgör en form av kraftcentrum. I det centrat utgör poeterna ett självklart nav. I snart sagt alla antidemokratiska regimer har det funnits en underström av  upprorisk poesi som stått för emancipation, för frihet, för inre gemenskap.


Tema Röst


Inte jag, men rösten i mig

Av Daniel Gustafsson

Rösten som hörs i en diktares verk kan nog andra uttala sig bättre om än diktaren själv. Ändå är jag tacksam för möjligheten att fundera högt om vad röst kan betyda i relation till mitt eget skrivande.

Vilken röst hörs då där? Även om det är en särpräglad sådan, så syftar den till att vara mer än min egen. Både uttryckskraft och innebörd förminskas om dikten är för solipsistisk, självhävdande eller navelskådande. Jag vill därför, i dessa rader, försöka säga något om min landskapsdiktning, varför jag flörtar med forntida versmått, och varför jag återkommande skriver i första person plural:

Vi rör oss

i bräckta dopvattendrag
under en barskrapad himmel…

Ordet röst har så klart många betydelser. Det är svårt, i skrivande stund, att inte associera till röstandet. Miljoner svenskar har nyligen sagt sitt vid valurnorna, även om det fortfarande är ytterst oklart vad, om något, som egentligen blivit sagt. Är det så att diktaren lägger sin röst på någon eller något?


Min röst

Ida Andersen

Detalj ur illustration av Lisette Knutsen.

Icke vad som går in i munnen orenar
människan, men vad som går ut ifrån
munnen, det orenar människan. Matteus
5:11.

Min röst är ingen tröst. Min röst är en röst
i öknen. Min röst spricker. I sprickorna
dör vi. Det underliggande tränger fram,
segt slem. 36.8 grader Celsius.

Va sa du? Va? Kan du prata lite högre?

En klasskamrat sa: Vet du hur du pratar?
Du säger inte fjorton, du säger fjåårtåån.


Vem är det som pratar

Av Mattias Hammarström

Mattias Hammarström under Poetry Slam-SM. Foto: Peter Nyberg.

Sex laxar i en laxask.

Möjligen den vanligaste och mest berömda tungvrickaren i det svenska språket. Den rymmer inte någon djupare betydelse (om man inte börjar spinna vidare på att en lax-ask skulle kunna vara ett träd som bär havets frukt och därefter snavar vidare in i metaforträsket), men frasen är späckad av allitteration och språkrytmik. S-ljuden åker slalom mellan de växlande k-ljuden på ett sätt som inte för tankarna till prydligt uppradade fiskar i en plåtburk, utan snarare till skuttande foreller i en fors.

Jag har alltid tänkt att laxen är väldigt onomatopoetiskt döpt. Ordet ”lax” liksom tar ett språng ner i strupen med en krumbukt över tungan och plaskar ända upp till baksidan av framtänderna. Utan något övrigt hjälpmedel än din röst har du fonetiskt målat upp en bild av laxen genom att nämna den vid dess rätta namn, på samma sätt som popcorn studsar ur din kastrull på spisen så fort du tar ordet i din mun, och höstlövens susande börjar redan på tungspetsen.

Onomatopoesi, allitteration och multipla stavelserim har länge fascinerat mig. Jag drar mig till minnes Nino Micks Fem Famlande Fingrar på scen i Malmö 2013, strax innan hen blev årets SM-mästare i Poetry Slam; lika väl inbakade i minnet är Nils ”Kung Henry” Janssons veritabelt oändliga kedjor av rim, finurligt sammanlänkade av ordvitsar och metaforer. När dessa tekniker används med tungan rätt i mun under ett scenframträdande blir resultatet magiskt: den fonetiska ljudbilden blir ett ramverk för innehåll och budskap och kan förhöja dessa till nya nivåer.


Typsnitt & Unden

Av Angelica Wågström

om du hade kunnat se min handstil
hade du förstått att den är mycket vacker
ett typsnitt från inom mig
om du hade kunnat höra min röst
genom bokstäverna hade du förstått att den menar allvar

(ur Unden)


Röstens skugga, versens tyranni

Av Jimmie Svensson

Av Mariella Lundman ur Populär Poesi nr 39.

Skriver kvinnor på ett särskilt kvinnligt sätt, som kan skiljas från mäns sätt att skriva? Mig veterligen har aldrig några mer allmänt giltiga, övertygande belägg för detta presenterats. Begreppet écriture feminine, kvinnlig skrift, myntat av Hélène Cixous 1975, visar sig vid närmare undersökning gälla mer komplexa frågor och sammanhang än så. Fokus på skriften och skrivandet, snarare än rösten och talandet, är dock typiskt för teoribildningarna från förra seklets andra halva.

Cixous avser inte heller enbart eller främst poesi – för när det kommer till poesin talas det fortfarande allmänt och ofta om ”röst”. Man brukar ju säga att en dikt ”lyder” eller ”låter”, också när den
bara återges i skrift. Och om man istället för kvinnlig skrift försöker urskilja en särskilt kvinnlig voix är det hela något lättare. De flesta kvinnor, också poeterna bland dem, tenderar att ha en något ljusare, högre röst än vad män brukar ha.

Nåja, så enkelt är det förstås inte. Läser vi om ”en viktig kvinnlig röst i samtidslitteraturen” förstår vi detta metaforiskt: det handlar då troligtvis snarare om något tämligen sammansatt som inkluderar ”typiskt kvinnliga erfarenheter” eller ”att våga ta plats i offentligen” än om röst i bokstavlig bemärkelse. Inte heller skriften är röst, men den står i en mer eller mindre direkt relation till det faktiska ljudandet – som den kan producera eller representera.


Dikter


Jenny Luks

Frosten

tystnaden i frosten
skimmerlöst nupen
där vissa måste dö
och andra dö på andra vis


Marie Tonkin

I am thy Guide & Nocturne

Mitt barn är för stort för sin kista
men liktåget drar ändå fram
och medeltid blandas i gruset
där Europa vacklande går.

(Ur Nocturne)


Daniel Gustafsson

Långfredagar

1
Inte vår
Men vinterns söndring.

Årstider trängs här
—————på åkrar och gärden:
Skaren är skårad av nygrönt,

Blidvädrets utslagna
—————uppstickarväxter
Tvingas tillbaks under slöjan.

Undertext
Vill fram, vill tydas,
Översättas till klagolåt.


Kritik


Flickan

av Lisa Gidlöf

Recencerad av Adam Lundvall

Lisa Gidlöf. Foto: Vendels förlag

Lisa Gidlöfs debut Flickan handlar om en graviditet, att känna sig främmande inför den form ens kropp har tagit och vad den håller på att skapa. Det innefattar också att förhålla sig till hur den brukade se ut och den man var då. Denna tematik avhandlas på en symbolisk prosalyrik som påminner om den hos Lina Hagelbäck.

Det finns ett tydligt narrativ genom boken. Utan att gå in på vad poesi är och vad det inte är, så skulle jag säga att jag läser Flickan mer som en kortroman än som en diktsamling. Vid en strand i en slags postapokalyptisk värld träffar en kvinna på en flicka. Hon tar på sig uppgiften att ta hand om flickan, som i sin tur tar hand om kvinnan. Eller snarare: själva omsorgen om flickan får kvinnan att orka ta hand om sig själv, att orka fortsätta överleva i den absurda värld de befinner sig i.

Jag vet inte vem jag är när flickan är här. Hon gör mig
levande och död på samma gång. Hennes händer är
lena mot mina kinder. Hon smeker mig mänsklig.
Våra blickar möts och jag ser hur trött hon
är. När hon sjunker ihop i min famn är hon
alldeles varm. Jag måste hålla henne vid liv,
annars kommer jag aldrig orka fortsätta.


Vad jag saknades här

av Jila Mossaed

Recenserad av Michael Economou

Jila Mossaed. Foto: Eva Bergström.

Man kan uppfatta Jila Mossaed som en smärtans och sorgens innerliga förlösare – jag räknar till fler än en kista, mer än ett mörker och många skuggor i nya samlingen Vad jag saknades här, hennes sjunde på svenska – men allt svart, all ensamhet och pessimism är därför inte på något sätt dominerande. I dikterna smyger också kärlek, omtankar och upprördhet över orättvisor omkring, likt ett trots allt som håller mörkret stången. Kort sagt: liv värnas, liv pågår,