Pier Paolo Pasolini: Olycksaliga generation. Rec. av Adam Lundvall

Pier Paolo Pasolini Olycksaliga generation | Smockadoll förlag | 2020 (Översättning Nina M. Olsson och Håkan Sandell)

Pier Paolo Pasolini har nått legendstatus som film­skapare. Utmärkande är hans syn på filmen som poe­si, i huvudsak bestående av bilder och metaforer sna­rare än ett prosaiskt berättande. Han var nämligen i grunden poet och förtjänar ett lika stort erkännande som sådan. Intensiteten och den ständiga outsider­positionen påminner mig om Allen Ginsberg, samti­digt som både Dante och Brecht ekar i hans roll som poet och orädd intellektuell. Den bästa beskrivning­en är kanske hans egen: ”Jag? En ursinnig vitalitet.” Jag kan inte annat än hålla med. Detta är hejdlös, oe­motståndlig poesi. I Olycksaliga generation, där Nina M. Olsson och Håkan Sandell tolkar ett urval av Paso­linis dikter, ges en utmärkt introduktion.

Pier Paolo Pasolini föddes 1922 i Bologna. Familjen flyttade ofta allteftersom fadern som var löjtnant om­stationerades. En fast punkt får den unge Pasolini i det gårdshus som modern ärvt, beläget i nordöst pre­cis vid gränsen till Slovenien och Österrike. Här, i den lilla byn Casarsa, påbörjar Pasolini sin diktning på traktens lokala språk friuliska. Bibliografin omfattar sju större samlingar som utkom under hans livstid. Det finns två tydliga strömningar som genomsyrar hans diktning: dels en folkspråklig tradition, dels en modernistisk dito. Debuten gör han redan 1942 med Poesie a Casarsa. Han fortsätter dikta på friuliska under de första tio åren. Dessa dikter sammanställs i La meg­lio gioventù (Sansoni, 1954), från vilken följande dikt är hämtad.

När kvällarna sänker sig i fontänernas stillhet
förlorar sig min by bland dämpade schatteringar.

Med grodornas kväkande långt borta i minne
och månsken, vid syrsornas sorgsna tremolospel,

förklingar Rosarios aftonsång över ängar och fält,
det känns som att dö när jag hör klockornas sång.

Du främling, bli inte skrämd, när jag sänker
mig sakta ner – jag är blott en kärlekens ande,

som återvänder till sin by långt bortfrån.

Kärleken till la ”piccola patria” (ungefär: ”det lilla fä­derneslandet”) förefaller bli början på Pasolinis po­litiska medvetenhet. Den fascistiska staten förbjöd tryck av friuliska texter, då dess bild av ett enat Italien inte rymde några minoritetsspråk eller dialektala vari­ationer. I det sargade efterkrigstidens Italien uppstår sedan konflikter mellan jordbrukets daglönare och dess markägare. Pasolini tar de friuliska dagarbetarnas sida. Han läser Marx och Gramsci för att så småningom gå med i det italienska kommunistpartiet PCI.

I slutet av 40-talet tvingas emellertid Pasolini att flytta till Rom, för en ny start efter en sexuell skandal som förlorade honom både jobb och anseende. I Roms tra­sproletariat tycks han finna samma opolerade äkthet som i Casarsa. Det är ju i mångt och mycket bönder, som till följd av den snabba ekonomiska utvecklingen, tvingats flytta hit. När diktens jag betraktar det klientel som Caracellas termer (ett tillhåll för prostituerade) drar till sig, heter det till exempel: ”Han är på väg mot Caracellas termer / med huvudet högt, som gick han hemma / på Apenninernas sluttande boskapsstigar / […] händerna i fickorna, en herde som upprotats / som 11-åring, och nu är han här: en nöjd bandit”.

Le Ceneri di Gramsci (Garzanti, 1957) som belönas med Viareggiopriset är förmodligen den enskilt mest kända samlingen. Läsaren får följa Pasolini, diktens jag, som vandrar omkring i 50-talets Rom. Förenklat kan man säga att samlingen kretsar kring diktjagets splittring mellan politiskt ideal och personlig uppfattning. En dissonans som med tiden kom att skärpas. Nu skriver Pier Paolo på riksitalienska. Formen är terzinen med dess oundvikliga koppling till Dante.

Maj månad klär den inte, denna kvällsluft
som gör den mörkt främmande trädgården ännu
mer mörklagd, en luft som oklar och smutsig

har sänkt sig, fast trädgårdshägnaden bländas
av solglans, fläckvis, bort över blekta takterrasser
där himlen dryper av väta likaså obestämt

och återigen skymmer det turkosblåaktiga
hos Lazios berg, och fyller ut flodkröken
av Tiberns strand med sin höstliga maj,

med sin gravfrid så kärlekslös som våra öden.
Den grånade luft som lägger världen till ro
intill kyrkogårdsmuren och lyser frid över

decenniets strider, som till sist fått nog
av sitt försök att skapa liv bland ruinerna
och sina till ytterlighet naiva illusioner

som tystnar nu, försurade och sterila…
Du, ännu en ung man, då ens misstag
är en del av själva sältan i livet

och eftersom våren här i Italien i vart fall har
en glöd att tillföra allt. Du, som mer tankfull
men mindre robust än förfäderna – en far

blev du aldrig, ödmjuke bror – för vår skull
med smalnad hand fick tecknat dessa utkast
till det ideal som kan lysa upp vägen en stund,

men inte för oss, på den fuktiga begravningsplatsen
där vi, liksom du under tystnad, bland döda, har lämnats.

Besöket till Gramscis grav leder till begrundan över diktjagets egna prekära situation, vilket utmynnar i en skarp samtidsskildring. Pasolinis kringströvande i Roms arbetarkvarter kan liknas vid Dantes vandring genom helvete och skärseld. De skriver båda utifrån en högst subjektiv position, men riktar sig likväl till det kollektiva – sinnebilden av en ”poeta civile” (medbor­garpoet). I de inre stridigheter som uppstod i Florens gick Dante i opposition mot påven och tvingades se­dermera gå i landsflykt när hans sida gick förlorande ur kampen; Pasolini tvingas fly från hemtrakten för att arbetslös och luspank bosätta sig i Rom. De befinner sig båda i ett slags exil. Helvete, skärseld och paradis kan även med lite fantasi erinra om klassamhällets hierarki.

Poemet ”Privilegiet att tänka”, som kommer ur näst­följande samling La religione del mio tempo (Garzanti, 1961), är också lätt att relatera till.

Åh, att dra sig in i sitt skal, att få tänka!,
att säga sig själv; nu kan jag grunna
här i mitt hörn, invid dig gamla fönster.
Tankarna arbetar, ögonen svider
av Piazza Vittorios odörer väckta av
morgonsolen, eländet klibbar sig fast
med denna ödmjukande vittring av kol
som strypt mina sinnen, som tyngt ner
mitt hjärta men väcker det på nytt.

Missfoster förklätt till en människa – en pojke
som ensam skyfflas ut här i världen
i knälånga kappan, handen runt en småsumma,
heroisk och pinsam går också poeten,
så strävsam, till arbetet… Dedikerad, förvisso,
men likafullt inträngd här på ett pendeltåg
så beklämmande fullastat med tjänstemän,
bleka av olycka, som i ett dåligt skämt,
ja, jag, som också här skall svettas för min lön
och under denna falska mask av resterande
ungdomlig värdighet försvara min inre sfär
av ödmjukhet med yttre skrytsam hårdhet…

Men jag tänker! – Här i min trevna vrå,
helt uppslukad den halva timmen resväg
från San Lorenzo över till Capannelle,
och så från Capannelle ut till flygplatsen,
i egna tankar, kring hur all ändlös visdom
stod möjlig att utläsa ur en ynka strof…
Vilken fantastisk morgon! Som inte liknar
någon annan!

Alla som haft konstnärliga ambitioner och slitit på ett tröttsamt kneg för en lön som knappt räcker till hyran kan nog känna igen sig. Denna tillvaro påminner en inte sällan om att det enda man egentligen kan räkna som sitt är kläderna på kroppen och tankarna som, trots allt, far i huvudet. Och det är ingen liten sak. I synnerhet inte om det ger upphov till poesi med sådan vibrerande närvaro. Mot slutet av Pasolinis karriär in­tensifieras det journalistiska skrivandet. Med förfäran ser han hur konsumismen omkullkastar det land som förut var så rikt på ”ursprungliga kulturer”. Medborg­arna har blivit en heterogen massa. Arbetarrörelsen är sig inte heller lik. 68-revolten uppfattar Pasolini som en uppgörelse inom borgerligheten. De ockuperar ju universiteten istället för fabrikerna eller de korrupta domstolarna. Allt som är fel med denna generation ba­suneras ut i den långa ”Traditionens poesi” som kret­sar kring upprepandet av ”Å, olycksaliga generation!” som inte är helt olikt ett slagord. Texten är snarare re­torisk än lyrisk. Den slappa fria versen blir en symbol för anarki och kulturlöshet, särskilt med tanke på Pa­solinis traditionsbundna bakgrund.

I bakvattnet av dessa inre och yttre stridigheter föds diktbokens starkaste poem.

Jag är en urkraft från det förgångna,
förälskad endast i traditionen och
sprungen ur ruinerna och kyrkorna,
ur altartavlorna, de övergivna byarna
längs Apenninerna och vid Alpernas fot
där mina bröder levde slut sina liv.
Jag driver runt Tuscolana som en galning,
och längs Via Appia likt en herrelös hund.
Blickar ut över aftonfall och gryningsljus,
ut över Rom, Ciociaria, denna värld
som gör mig till dess vittne och krönikör
för dess första tecken på en post-historisk
epok, sedd från en yttersta utpost
av en annan och utbrunnen tidsålder.
Monstruös kan den man kallas
som är född ur en död kvinnas livmoder.
Och se, jag driver runt likt ett vuxet foster,
mer modern än någon av de moderna,
i mitt sökande efter försvunna bröder.

Min italienska är inte tillräcklig för att jag ska kunna bedöma tolkningarnas förhållande till originalen. I jämförelse med de publikationer som liknar denna, Gramscis aska (Coeckelberghs, 1975) och Jordiska rader (Fripress, 1988), så är svenskan här uppdaterad och känns snäppet vassare. Den förstnämnda kan jag dock rekommendera för den som vill läsa mer ur Le ceneri di Gramsci. Olssons och Sandells inledande text är dess­utom uppfriskande, eftersom de närmar sig poeten utan att falla ner i de mer sensationella aspekterna av Pasolinis karriär. Sammanfattningsvis är Olycksaliga generation en stilsäker och nyanserad introduktion till poeten Pasolini, men boken hade gärna fått inne­hålla fler tolkningar än det sparsmakade urvalet av 15 dikter.

Adam Lundvall

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

*

tretton + 11 =