Poesi och Austen – förnuft eller känsla? av Emelie Eleonora Wiman-Lindqvist

Let me not to the marriage of true minds
Admit impediments; love is not love
Which alerts when it alterations finds,
Or bends with the remover to remove.
O, no, it is an ever-fixed mark
That looks on tempests and is never shaken;
It is the star to every wandr’ing bark,
Whose worth’s unknown, although his height be taken.
Love’s not Time’s fool, though rosy lips and cheeks
Within his bending sickle’s compass come;
Love alerts not with his brief hours and weeks,
But bears it out even to the edge of doom.
If this be error and upon me proved,
I never writ, nor no man ever loved.

Ovanstående rader är sonett 116 av William Shakespeare och har en icke föraktlig roll i An Lees (och Emma Thompson icke att förglömma eftersom det är hon som skrivit manus) filmatisering av Jane Austens roman Förnuft och känsla. Precis som i romanen fungerar poesin som mörka underströmmar, liksom den säger något om huvudpersonernas karaktärer.

Men något händer med de poetiska referenserna när de iscensätts och levandegörs.

Vad? Och vilken roll spelar poesin i denna filmatisering av Austens roman? Hur gestaltas den? Avviker dramaproduktionen på något sätt från sin förlaga?

Jane Austens böcker är satiriska och ironiska, inte sällan fyllda med elakheter och genialisk wit. På ytan kan de verka som romantiska berättelser om kärlek, pengar och te. Men bakom alla baler, rysch och pysch – och spetsar inte att förglömma! – finns en dunkel gåtfullhet som inte ens i slutet helt och fullt klaras ut. Austen
– som annars är känd för sitt sprakande, klara och förnuftiga språk – gör vaga antydningar om otrohet, ho-
mosexualitet och övergrepp.

Helt uppenbara är de inte, men dock: alla dessa ljusskygga situationer skymtar förbi i samtliga av hennes böcker. Visst driver hon med människans dunkla drifter, men allvaret lurar där hela tiden – vid sidan av munterheten.

Poesin är en sådan driftskompass. I Förnuft och känsla karaktäriseras personerna utifrån vad de läser, men framförallt vad de föredrar att läsa. Stor roll spelar också hur de läser. Poesin blir därför ett sätt för huvudpersonerna att navigera genom tillvaron, liksom den ”hjälper” oss som läsare att läsa mellan raderna.

Och detta har Ang Lee och Emma Thompson tagit fasta på. Lite grovt skulle man kun-
na säga att de lagt poesin som ett raster och genom det silar filmens struktur och dramaturgi. Den som vill vara elak kanske skulle kalla filmen för sentimental och smetig, men ingenting kan vara mer fel. Snarare använder den alla de ingredienser som Austen själv brukar för att sätta samman en komplex och mångtydig text. Men, absolut, filmen (och romanen!) är romantisk. Och bitvis väldigt sorglig.

I Livets gåtor. Jane Austen betonar Vivi Edström att Förnuft och känsla är betydligt mer sentimental än Austens övriga produktion. Kanske av en anledning, tänker jag. Känslorna går på högvarv, vare sig de kapslas in i det fördolda eller spelas upp inför öppen ridå. I filmen tar man fasta på detta och låter poesin bli primus
motor. Genom den gestaltas förnuftet och känslan. Det är i synnerhet systrarna Elinor och Marianne Dashwood och gentlemännen Edward Ferrars och Colonel Brandon samt libertinen John Willoughby som poesin på ett eller annat sätt har i sitt våld, eller – snarare – som sätts mot en poetisk fondvägg och på så
sätt frammanas deras tankar och känslor.

Även om filmen genomsyras av poesi, inte bara i referenser i form av recitationer och citat (fotot, med alla sina sköna, sublima och romantiska naturstämningar skapar också ett rum för poesin) kan man koncentrera det hela till fyra epicentrum som är av stor signifikans för filmen som helhet.

I romanen nämns bland annat William Cowper, Alexander Pope, William Shakespeare och Walter Scott. Filmen har här tagit sig friheter och uteslutit Pope och Scott, men lämnat gott om plats för Cowper och Shakespeare. Dessutom har Emma Thompson inkluderat Hartley Coleridge och Edmund Spenser i den lyriska repertoaren. Låt oss nu titta närmare på dessa fyra poetiska nervsynapser.

Den första är när en mycket besvärad Edward Ferrars läser sista strofen av Cowpers ”The Castaway”. Edward, som egentligen är en ganska blyg ung man och helst hade sluppit läsa, stakar sig och kan inte alls göra de sublima versraderna rättvisa. Han blir då avbruten av Marianne, som fullkomligt avgudar Cowper, som ber honom lyssna på henne. Marianne börjar deklamera efter konstens alla regler – hon tar i från tårna
och lägger ner hela sin själ och en stor portion känsla i sitt framträdande. Hon gör ingen skillnad mellan de lyriska orden och sig själv: hon är dikten – hon är poesi. Så ber hon Edward försöka igen.

Det går inte bättre andra gången.

No voice divine the storm allay’d,
No light propitious shone;

When, snatch’d from all effectual aid,
We perish’d, each alone:
But I beneath a rougher sea,
And whelm’d in deeper gulfs than he.

Situationen ovan finns inte med i romanen. Där får vi på några rader (Austen är alltid mycket ekonomisk) veta att Marianne är missnöjd med Edwards läsning föregående kväll. Hur kan han inte röras av Cowper!? utbrister hon. Hon skulle aldrig kunna bli förälskad i en man som läste så uselt och skulle föremålet för hennes ömma låga nedlåta sig till en sådan blunder skulle det smärta henne oerhört. Det här återges även i filmen, men utan att nämna att det är Cowper de läst föregående kväll – vilket är lite synd eftersom det förebådar Mariannes öde. Hon kommer att råka illa ut, och det med besked. Marianne är nära att dö av hjärtesorg kombinerad med lunginflammation innan hon ens fyllt 20 år.

William Cowper (1731-1800) dog visserligen när han var närmare 70 år, men blev i unga år djupt och olyckligt förälskad. Därtill hängav han sig åt religiösa grubblerier.

Här såddes fröet till de depressioner som hemsökte honom resten av livet. Under hans sista år blev de allt värre och hans stormiga inre återges med full kraft i hans poesi. Mest berömd är diken ”The Loss of the Royal George”, en sublim skildring av när amiral Richard Kempenfelt förliser med sitt flaggskepp. Inspirerad av bland annat John Milton ställer han sig relativt kritisk till samtida poeter tillhörande samma skola som Alexander Pope.

I Cowpers dramatiska landskap och känsloladdade naturstämningar sås istället fröet till romantiken och däribland poeter som William Wordsworth. Och det är såklart detta överdåd av romantisk sensibilitet
som attraherar Marianne. När hon förstår att Elinor och Edward har fattat tycke för varandra konfronterar
hon sin syster genom att fråga: ”Is love a fancy, or a feeling? Or a Ferrars?” vilket alluderar på den sonett hon läst tidigare för Elinor. Det intressanta med Emma Thompsons val av Coleridges sonett VII ”Is Love a Fancy or a Feeling?” är att den författades 22 år efter romanen. Men en sådan anakronism gör bara Thompsons
tolkning av romanen mer intressant och ger mer tyngd åt filmens huvudsakliga fråga – vad är kärlek och hur är den beskaffad? Hur bör man älska?

Och vill man vara witty, och det vill man såklart när det är Austen som är på tapeten, så se då ordleken Ferrars-Errors. Kärleken kan vara en villa, en förvillelse. Kanske handlar det mer om Mariannes sätt att
resonera och förhålla sig till kärlek, än om den reserverade, men ack så trofaste, Edward Ferrars.

Förutom att det naturligtvis är mycket roligt att se hur en hummande Hugh Grant och en övertänd Kate Winslet (som medvetet spelar över) tar sig an Cowpers poem får vi också en hint om deras respektive smak ifråga om litteratur – i synnerhet poesi. Men vi blir dessutom medvetna om Edwards och Mariannes respektive personligheter. Han, den förnuftige, vars rationella tänkande värderar tingens nytta och funktionalitet rörs inte av sublimitet och romantik.

Det gör däremot hon, den känslosamma, som kan betrakta ett knotigt dött träd för dess egen skull. Det sublima, romantiska, pittoreska har stor makt över henne och hon kastar sig ut i livet med just livet som insats. För henne är att älska samma sak som att brinna: ”As Juliet or Guinevere or Heloise…” som hon säger till sin mor Mrs Dashwood när de diskuterar Edward och Elinor. Mrs Dashwood påpekar att deras liv slutade ganska patetiskt, vilket Marianne inte kan förstå alls: är det patetiskt att dö av kärlek – vad
kan väl vara härligare? frågar hon sin mor.

Marianne sätter nämligen likhetstecken mellan kärlek och passion, vilket kommer att visa sig förödande. Hon kan heller inte tänka sig att det är plausibelt att ha fler kärlekar genom livet – det finns bara en enda riktig. Och hon tror sig möta denna, när hon i ösregnet snavar i en brant kulle i Devons dramatiska kust-
landskap, vrickar foten och räddas av en skön ung man på en vit springare – Mr John Willougby.

Mötet med Willoughby (spelad av Greg Wise) leder oss fram till den andra poetiska scenen: de uppenbart nyförälskade unga tu upptäcker att de har en gemensam husgud – William Shakespeare.

Marianne sitter med hans sonetter bredvid sig och Willoughby berättar då att han alltid bär med sig dem, i fickformat, placerade i bröstfickan över hjärtat. Det är nu de samstämmigt reciterar brottstycken ur sonett 116 och Marianne får fickutgåvan, vilket bör betraktas som en kärleksgåva. Det intressanta här är att
Willoughby säger ”looks on storms” när det ska vara ”looks on tempests”. Marianne minns rätt och påpekar detta – varpå han bläddrar fram sonetten för att se om så är fallet. Att Willoughby minns och säger fel när de tillsammans reciterar en del av dikten fungerar också som en dramaturgisk plantering. Det kommer inte att bli Willoughby och Marianne. Och helt uppenbart, när han efter att ha gett henne Shakespeare i fickformat,
utbrister: se den som en amulett mot framtida skador!

Det här finns heller inte med i boken, men blir en av filmens viktigaste nyckelscener. Den är både en erotisk kod, där mycket sägs utan att egentligen uttalas och den fungerar även som en filosofisk karta över kärlekens väsen. Shakespeares sonett skildrar ju en trofast, lojal och innerlig kärlek som inte byter riktning när det blir tråkigt eller andra hinder uppenbarar sig. Kärleken är sann och ärlig och de älskande vänder sig inte åt annat håll för en större passion. Eller gör den verkligen det?

Någonstans kan man, om man läser sonetten noga, finna fog för att det döljer sig en ambivalens mellan sonettens rader. Precis samma tvetydiga tematik skönjs i Coleridges
sonett:

Is love a fancy, or a feeling? No,
It is immortal as immaculate Truth.
‘Tis not a blossom shed as soon as youth
Drops from the stem of life – for it will grow,
In barren regions, where no waters flow
Nor ray of promise cheats the pensive gloom.
A darkling fire, faint hovering o’er a tomb,
That but itself and darkness nought doth show,
Is my love’s being – yet it cannot die,
Nor will it change, though all be changed beside;
Though fairest beauty be no longer fair,
Though vows be false, and faith itself deny,
Though sharp enjoyment be a suicide,
And hope a spectre in a ruin bare.

Marianne och Willoughbys kärlek drabbas av omständigheternas stormar – något den inte håller för. Denne fagre vällusting har, innan han träffade Marianne, gjort en 15-årig flicka med barn och helt sonika flytt sin kos. När skandalen når hans släkting Lady Smiths (eller Allen som hon kallas i filmen) öron kastar hon ut sin unge föräldralöse nevö och gör honom arvslös. För att rädda sitt eget skinn gifter sig Willoughby med den förmögna Miss Grey. Hur mycket han älskar Marianne, älskar han pengar mer. Även  här är namnet av betydelse. Det klingar likt willow, alltså säv. Flyktig och labil är han, den förste älskaren. Ingenting att
hålla i när åskan går.

Och så kommer smällen. Plötsligt, helt utan förklaring, ger sig Willoughby av till London. Marianne förstår ingenting. Hon gråter floder och tappar livsgnistan helt. Till hennes stora lycka faller det sig så lägligt att hon och Elinor blir bjudna till London och de båda systrarna åker dit. Väl framme i huvudstaden kontaktar hon honom ett flertal gånger, utan att få svar. På en bal blir hon burdust negligerad och dagen efter får de veta att han förlovad sig med Miss Grey – en mycket rik ung kvinna. Marianne blir än en gång helt förkrossad och systrarna beger sig hem mot Devonshire. De mellanlandar på makarna Palmers gods Cleveland i Somerset, beläget cirka nio kilometer från Willouhgbys hus Combe Magna.

Och nu är vi framme vid vårt tredje poetiska epicentrum.

Fylld av förtvivlan och längtan efter sin älskade försvinner Marianne iväg på en lång och kvalfylld promenad till Combe. Det är mörkt. Det är kallt. Regnet vräker ner och stormen ryter. Åskan fladdrar mellan kullarna. Väl framme på kullen med utsikt över huset viskar Marianne än en gång de rader ur Shakespeares sonett som hon läste tillsammans med Willoughby. Vinden sliter i hennes kläder och regnet piskar henne i ansiktet. Vi ser inte när hon faller (det gör vi ju däremot i scenen då hon vrickar foten och träffar Willoughby för första gången), men vi förstår att hon gjort det för i efterföljande scen kommer Colonel Brandon bärande på en halvt medvetslös Marianne.

Det är nu hon får lunginflammation och håller på att dö. Men, som genom ett mirakel klarar hon sig. Promenaden och insjuknandet är att betrakta som en slags romantisk kulmen, som paradoxalt nog fungerar som en katalysator för Marianne. Tack vare denna nästintill skräckromantiska sekvens väcks förnuftet hoshenne och hon inser då att hennes kärlek till Willoughby var barnslig och endast bestod av åtrå. Hennes känslor förs över till Colonel Brandon – och de är då mognare och förnuftigare, precis som han är en mogen och förnuftig man och dessutom trofast.

Det fjärde exemplet, och här närmare vi oss slutet av filmen, är när Colonel Brandon reciterar ett par rader ur Edmund Spensers The Faerie Queene för Marianne. Alan Rickman, som spelar den allvarlige – men mycket passionerade – översten, läser med stor innerlighet. Han stakar sig inte och är inte blyg, men han tolkar dikten utan det minsta uns av överdriven känslosamhet. I hans röst och person finns lagom mycket förnuft, lagom mycket känsla – vilket lämnar ett stort avtryck. Både på Marianne och på åskådaren.

What thought the sea with waves continuall
Doe eate the earth, it is no more at all;
Ne is the earth the lesse, or loseth at all;
For whatsoever from on place one doth fall
Is with the tyde unto another brought:
For there is nothing lost, that may be found
if sought.

Raderna blir en tröst, både för Brandon och för Marianne – och för åskådaren:inget har förlorats. Marianne och Brandon har sökt lyckan och kärleken, trots att de båda har erfarenheter av att ha blivit försmådda.

Inte heller denna scen finns med i romanen, vilket än en gång understryker att filmen använder poesin för att fördjupa och undersöka relationen mellan Förnuftet och Känslan. På så sätt kan Thompson och Lee frammana ett existentiellt djup och själsligt dilemma: det som romanen endast kan berätta om förmår filmen skildra med onomatopoetisk extravagans. Tack vare bild och ljud förstärks de poetiska uttrycken och får extra tyngd. Landskapet, färgerna, formerna får liv.

Och när orden verbaliseras i form av repliker och diktläsning framträder karaktärsdragen med full kraft: Elinorär den introverta, förnuftiga, kalla. Marianne är den extroverta, känslosamma, varma. Två motpoler, som befinner sig långt ifrån varandra. Dessa ytterlighet er håller på att kosta dem lyckan – de är milt uttryckt alltför fastlåsta i sina temperament och positioner.

Trots alla hinder får Elinor och Marianne ett lyckligt slut – och det råder inget tvivel om att deras kärlek till sina män är helt och hållet äkta.

Att Colonel Brandon och Edward Ferrars älskar sina hustrur högt över allt annat är uppenbart, men till skillnad från många män som porträtteras i filmen (och i romanen, själv fallet) är dessa två förnuftiga. Austen har gett dem epitetet ”a sensible man” vilket innebär högsta betyg. Den bästa sortens kärlek är alltså den som är förnuftig. Överspänd passion passar inte in här.

Lagom är ett ord som egentligen inte är i avsaknaden av ytterligheter hittar vi kärlekens ideal hos Austen. Samma sak gäller när det kommer till poesin: den bästa dikten är varken för kall och mjäkig eller för het och pompös. Hur vi förhåller oss till poesi är också viktigt.

Att som Marianne låta den bli en del att livet, alltså leva som om livet vore en romantisk sublim dikt är inte eftersträvansvärt, vare sig enligt Austen eller Thompson/Lee. Att det däremot, med rätt twist, kan ha en god dramaturgisk effekt är en annan sak. Därför blir det, slutligen, en poetik – Jane Austens (och
kanske Thompson/Lees?) förhållningssätt till skrivandet: kontrollerat, behärskat (i alla fall nyktert) och med lika delar förnuft och känsla.

Kanske är det den tuktade, genomtänkta dikten som bevarar sin integritet, som får oss som att
känna mest? Och som lever vidare, precis som Shakespeares sonetter.