Meny Stäng

Poesifest 2018

Av Peter Nyberg

Ett av de nya evenemang som Populär Poesi är med och arrangerar är Poesifest 2018: Internationell Poesifestival Jönköpings län. Istället för att göra flyers eller program har festivalens arrangörer valt att ge ut en minnesbok med de internationella poeter som besöker Jönköping mellan den 13 och 16 september. I fem av fallen är bidragen översättningar från spanska och engelska. Dessutom bidrar Kjell Espmark och Lasse Söderberg med poesi. All denna poesi är kostnadsfri och finns att hämta på Jönköping, Gnosjö  eller Tranås bibliotek.

Juan Manuel Roca. Porträtt av Jorge Restrepo.

Poesifest skapas till Juan Manuel Rocas ära. Roca är sannolikt okänd för de flesta svenska poesiläsare men enligt festivalens projektledare Victor Rojas har han samma ställning i Colombia som Tranströmer har i Sverige. Precis som Tranströmers poesi baseras Rocas bidrag i Poesifests minnesbok på ett utvecklat bildspråk. I ”Vindens postlåda” belyses känslan av att ha agenter runt sig genom en serie bilder. Dikten börjar med att jaget lägger ett brev på vindens postlåda, vilket snarast är att se som en desperat handling i linje med att skicka flaspost – mottagaren är vem som helst eller ingen. Vad som står i brevet får vi inte veta i dikten men läsarna kan ana innehållets vädjan. Mörkklädda män med ”rockar putande av lugerhölster” står vid dörren. Det är natt, en ”armé av skuggor” krossar jagets fönster, men det är inte gastar utan invånarna i landet. Bland dem uppfattar poeten ett vi som ger namn åt ett tomrum, ”en by med försvunna människor”. Tranströmers bild av att vara pojke på skolgården omgiven av fiender är svår att komma ifrån i en svensk läsning. Rocas dikt slutar i uppgivenhet. Visserligen har jaget brevet och det är lagt i vindens brevlåda men jaget vet inte vem hen ska be att öppna fönstret så att texten far iväg. Det är svårt att bortse från det politiska i dikten, det är svårt att inte instinktivt koppla bilderna till Colombia, till knarkhandeln, till det auktoritära styret. Ändå finns inga uppmaningar, inga dogmatiska plattityder i dikten. Genom den serie av bilder som poeten skapar får vi som läsare själva besluta om vi ska öppna fönstret och låta vinden ta Rocas brev.

Lasse Söderbergs dikter i minnesboken har alla en religionshistorisk dimension, vilken blir tydlig i titlarna: ”Damaskus”, ”Jerusalem”, ”Framför Lorcas hus”, ”Frågor om historien” och ”Humlan”. Just ”Humlan” är den mest religiösa dikten i raden. Den börjar i det både profana och andliga i att en humla hänger som en helikopter i luften. Enligt myten ska de ju inte kunna flyga men gör det ändå. Jaget lyssnar på humlan ”som till en gammal vän” tills hon far iväg över en bäck. Jaget upplever det inte som att han varit tillräckligt uppmärksam utan lämnas kvar hos ”vattenlopporna / som var och en utför sitt bibliska mirakel”.

Elizabeth Torres. Porträtt av Jorge Restrepo.

Att läsa Elizabeth Torres, som är från Colombia men bor i Danmark, dikter är som att kliva ner i en flod med starkare ström än förväntat. Som läsare driver man med i dikten, förvånad och oroad över vad som händer omkring en men utan möjlighet att sakta ner farten eller styra ordflöden och skeenden. Poesins visuella egenskaper hänger samman med konstnärskapet och med ett omfattande resande mellan kontinenterna som poet. ”jag ser en häftigt kokande fors / i dess vågor en folkmassa dansande kroppar / tänder eld, sjunger / gör deras kanoter fulla av rökelser / floden är röd och jag betraktar den från bron / Vid min sida en häxa / hälften av ansiktet en gumma / andra hälften en flicka”. Jaget i dikten, som heter ”Uppenbarelse”, frågar om häxan vill veta hur ont hon har och pekar tillbaka mot floden där en röd tsunami ”lyfter sig mot det oändliga” och slukar de dansande människorna. ”Så ont har jag, jag förtärs, jag förtärs” slutar dikten.

Derek Coyle. Porträtt av Jorge Restrepo.

Derek Coyle, från Irland, liksom Mel Perry*, från Wales, har ett lokalt kändisskap i Tranås där de verkat som residensförfattare, men är för övrigt tämligen okända i Sverige. Derek Coyles poesi är bildad och snärtigt associativ. Trots att dikterna kan tyckas ha skrivits för att framträda med kännetecknas de av skriftspråkets elegans och berättelsens framåtlut.  De två dikter som representerar Derek Coyle i minnesboken är Carlow poem #55 och #47. Carlow är hemstaden och det är här Coyles ofta absurda värld tonar upp sig. Jaget tillåts associera vilt, i #55 är hen trött på livet, vill nacka en höna med yxa, spelar Sound of Silence, äter de ”överblivna orden från mina dikter” som nattvard, hänvisar till John Ashbery, Hamlet, Frank O´Hara och Sinbad Sjöfararen. ”Om jag berör / människor, är det troligen omoraliskt, / eller olagligt. Sådan / är nutiden. / Sinbad Sjöfararen / berättade igår / att han givit upp. Han har börjat / torka gamla dreglande damer / på vårdhemmet i arslet / – det är mer intressant, / sa han, än at se på / CNN News”.

Kjell Espmark. Porträtt av Jorge Restrepo.

Kjell Espmark är i skrivandets stund återigen akademiledamot och bidrar med fem dikter till minnesboken. En av dem tar sin utgångspunkt i det jugoslaviska kriget under 90-talet och jag associerar till belägringen av Sarajevo. En skara serbiska bondpojkar skjuter med kanon ner mot stadsbefolkningen i dalen. Dikten börjar med att gudarna tar skepnad av dessa bondpojkar och slutar i ”gudarnas lekfulla ondska”. Däremellan har jaget sett sina barn förintas: ”Andra får berätta för dig / om den syn som mötte mig / när granaten hittade mina barn”. Genast börjar jaget förstenas, hen kan inte gråta eftersom ögonen blir sten, blodet i ådrorna blir sten och till sist blir hen staty, en symbol över sorgen i fysisk form. ”Mina ögon i klippan följer det nya livet / utan att kunna följa det”.

Rasha Alqasim. Porträtt av Jorge Restrepo.

Rasha Alqasim kom först till Sverige 2014 genom tidskriften Kritikers försyn. Hon deltog i ett översättningsprojekt för kvinnor mellan Irak och Sverige och flyttade därefter till Göteborg, där hon nu bor. Samlingen Jag matar kriget med dem jag älskar har fått omfattande uppmärksamhet och är en nära och konkret diktsvit om att vara kvinna i Irak och Sverige tillsammans med de människor som tagits av kriget. ”Jag är en sorgsen kvinna / Jag matar kriget med dem jag älskar / Kriget möblerar om / Lämnar mig bland sakerna som blivit kvar”, skriver hon i den långa titeldikten där alla strofer börjar enligt formeln ”Jag är en X kvinna”: ”Jag är en sorgsen kvinna” eller ”Jag är en dyster kvinna”. En bild av en ensam kvinna som låsts i hemmet manas fram, någon som hamnat i ett nytt land, men som fortfarande till en del är kvar i krigets verklighet: ”Jag lär mig att skriva ordet barn som om jag vore analfabet”. Men hon tvättar också ”mina förlorade bröders” kläder om och om igen i väntan på deras återkomst.

Tina Huyhn. Porträtt av Jorge Restrepo.

Den sista diktaren i minnesboken är den Jönköpingsbördiga Tina Huyhn. Här är texten genomgående präglad av det talade språket, dikten är menad att framföras muntligt som spoken word eller poetry slam, därför passar den utmärkt att läsa högt. Liksom mycket scenpoesi är texten rå och ärlig: ”Far min far vart i hela fan / var det du var när jag var barn”. Vi dras genast in i ett sammanhang där fadern uppfostrar barnen genom våldsamhet och tar pengarna som ska gå till mat går till öl. Även om det som beskrivs i dikten är argt nyanseras den skickligt i slutet genom att omfamna saknaden efter en far sådan en far ska vara. ”tack för att du avskräckte mig / från att hamna i dina skor, / tack för att du tvingade mig / vända kinden till när du slog, / jag vill tacka dig min far / för att jag dog / och återuppstod // Far / Far Min / far Far åt helvete”.

Under lördagens Grande Finale 15:00 i Jönköpings stadsbiblioteks Fokus kan du höra poeterna läsa dikter både på sitt eget språk och i översättning. Välkommen!


* Mel Perry har inga dikter i minnesboken eftersom hon i ett sent skede ersatte Jami Faltin i Poesifest 2018.

Posted in Poesifest, Poesifestival

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *