Smörgåsarnas ickepoesi / av Erik van Ooijen

Få ämnen är så opoetiska som maten – åtminstone den bokstavliga och vardagliga, det ätande som följer mat- och sovklockans banala rutinmässighet. Den poetiska hungern är själslig och beror mer på existentiell nöd än det lilla uttråkade begär som får oss att ta en sväng förbi kylskåpet. Det är helt enkelt svårt att ta det vanliga ätandet på allvar.

I en av de gräsligaste – och därför mest träffande – strofer som har skrivits på svenska språket liknar Hjalmar Gullberg vurmen för den utländska modernismen vid ett slags giftermål mellan det allra näringsfattigaste från inhemsk och importerad matkultur:

Må falukorven i vår utlandsgrill,
serverad med pommes frites åt de förnöjda,
förvandlas när du vill till vad du vill!

Det är i ”Att skalder levde före Eliot”, ur den samtidssatiriska Terziner i okonstens tid (1958), som Gullberg gör sig lustig över hur den lyrikläsande publiken först har kastat sig över kontinentens undermåliga slit-och-slängvaror – ”Så fick vi engelsk senap, fransk därtill / att efter smakprov i en slaskhink slunga” – för att därefter så småningom ”återupptäcka” den inhemska traditionen:

Aptiten växte med den nya styrkan,
och i en ny, mer inhemsk aladåb
upptäcktes och blev föremål för dyrkan

Almquist, Stagnelius och Evert Taube.

Trots det anrika versmåttet – terzinen går ju tillbaka till Dante – är det ingen särskilt snygg dikt. Men det är kongenialt av Gullberg att låta en dikt om det opoetiska i den moderna poesin – om dikten som andefattig, fabricerad konsumtionsvara – fyllas av för versmåttet (om inte metern) så fullkomligt främmande företeelser som korv och pommes. Det går helt enkelt inte att skalda om den alltför alldagliga vardagsmaten utan att det hela höljs i ett löjets skimmer – just den effekt som Gullberg är ute efter.

I den inhemska aladåben hittar vi emellertid ett diktverk som bereder desto större utrymme åt det ”lilla” ätandet – och inte minst smörgåsen. Det skrevs åtminstone halvt på skämt och är i sin helhet ännu opublicerat. Under tiden fram till sin död 1866 arbetade Carl Jonas Love Almqvist på ett enormt manuskript betitlat Om svenska rim. Det är ett slags omöjlig lärobok i verslära författad som en fiktiv dialog där ett lärt sällskap har samlats för att avhandla verskonsten. De illustrerande exemplen på metrikens alla möjligheter och misstag hämtas dock inte från den befintliga litteraturhistorien utan improviseras på stället av sällskapets statsråd i svenska språket. Man beslutar sig nämligen för att resa ett slags lyriskt äreminne över den framlidna pekoralisten Hans Jacob Seseman, bestående av 576 nyskrivna dikter i Sesemans anda. Upplägget motiveras av Almqvists egen biografiska situation vid skrivandet. Anklagad för att ha förfalskat skuldsedlar, och sedan försökt giftmörda sig ur knipan, tvingades ju Almqvist i landsflykt till USA där han förde en kringflackande tillvaro under fingerat namn och utan tillgång till det svenska diktbiblioteket eller särskilt mycket annat.

Det närmast monomaniska resultatet är ökänt påfrestande läsning – i författaren Folke Isakssons beskrivning ”1438 foliosidor ’strountes’, en bisarr avhandling om alla möjliga ämnen på en gång och en del nonsens därtill”. ”Strountes” är den beteckning Almqvist redan 1840 använde för ett litterärt försök till oansenlig diktning, enligt devisen att ”det är otroligt och obeskrifligt svårt, det öfverstiger nästan menskliga krafter, att skrifva strunt”.

Rimsmiderierna i Om svenska rim, som sedermera har publicerats fristående från den prosaiska dialogen under titeln Sesemana (1983; ett nytt urval tycks vara på väg), utgör emellertid också en milstolpe i den svenska nonsensdiktningens historia. I sin upptagenhet vid smörgås, tobak, ölost och andra uttryck för livets nödtorft pekar den framåt både mot dödstematiken i Lennart Hellsings kulinarisk-lexikaliska Boken om bagar Bengtsson (1966) och Gunnar Ekelöfs språkfilosofiska förtvivlan över revbensspjällets tvetydiga semantik i ”Jag ser på detta spjäll”, ur samlingen betitlad just Strountes (1955).

I exildikterna finns en hel del gott humör, som i den etymologiska förklaringen till ordet kalops, avfattad på hexameter:

Värdshus höll på sin fétätäcka ö för sjöfolk Kalypso.
Skönt sin Ulysses hon gästade där medelst äta. Och hjälten
kallade allt vad han sväljde Kalops, till minne av henne.

Inte sällan finns maten där enkom för rimmets skull. I samlingens inledande almanack eller lärodikt om månadernas växling serveras ”stampagott i skjul, i / de sista dagarna av juli”. Den omgärdande dialogen förklarar att stampagott är ”en komposition av rovor och potatis, stötte eller stampade tillsammans” som förekommer bland annat i Småland. Men på frågan varför rätten skulle serveras i ett skjul är svaret kort: ”Blott för rimmets skull.” Versen syftar till att visa hur (nöd)rim kan hittas till svårrimmade ord som juni, juli, augusti.

Ofta skapas en ironisk effekt då den låga maten kontrasteras mot ett storvulet språkbruk eller en avancerad metrisk utläggning. Inte ens hos Bellman finns så många smörgåsar som här:

Att nödgas äta andras bröd! vad skall det heta?
Det är en ryslig skam! ja, det jag dör på.
Jag ej en gång mitt eget bröd vill äta,
om ej med smör på.

Om de inledande raderna uttrycker förnedringen i att tvingas leva av andra slår de avslutande raderna istället över i det absurda och fåniga – diktjaget finner blotta tanken på att alls behöva äta mackor utan smör som lika svårsmält.

Här en än mer pekoralistisk variant, om ätandets tvingande nödvändighet på livets seglats mot döden:

Att som sig bör,
äta smör,
det har som nödigt mången föresvävat.
Ty den det gör,
aldrig dör,
förrän han först i all sin tid har levat.
Varför ej då
Göra så?
Ty, säg, har någon väl till mera strävat? –
Du så skall få
hamnen nå,
och slutligen där se ditt segel revat.

Det liknar ett förgänglighetsmotiv eller åtminstone en moraliserande uppmaning om hur den som lever gott och gör sin plikt ska belönas med ett långt liv före den slutgiltiga vilan. Men det går naturligtvis inte att läsa något av detta som uppriktigt menat. Smörgåsar, kalops, spenat med ägg – maten hos Almqvist tycks så prosaisk att den allvarligaste dikt därom inte kan bli annat än komisk. Undantaget utgörs möjligen av den söndertröskade raden om de svenska krusbären – ”Blott Sverige svenska krusbär har” – som väl (tillsammans med den kverulerande självmordsdikten ”Var finns en sjö”, insjungen av Blå tåget) hör till de få inslag ur manuskriptet som uppskattats av en bredare eftervärld. Också litteraturvetaren Jon Viklund, som hör till de få som på allvar sökt tolka krusbärsdikten i dess helhet, drar emellertid slutsatsen: ”Det lilla poemet om krusbären tillhör av allt att döma till den merpart av dikter i Om svenska rim som är ironiskt skrivna och över huvud taget inte lånar sig till säkra tolkningar.”

I sin avhandling om Almqvists exildiktning talar Per Mårtenson träffande om ”ickepoesi” – språkligt strunt, om än ibland med ett djupare stråk av allvar. Själv fastnar jag för de gånger då hungern knorrar genom den lyriska lekfullheten. Om maten är inherent fånig är det istället i nöden vi erfar det potentiellt sublima. Förtvivlan och brist är helt enkelt mer lyriska ämnen. Maten blir allvar. I Sesemans ”fiskar-ode” hittar vi exempelvis inte bara en frustrerande ekvilibristisk underkastelse inför det Marcel Proust en gång kallade ”rimmets tyranni” utan också en ganska träffande gestaltning av frustrationen som sådan:

Hur än jag vattnet med min metrev piskar
och fast jag här de smakligaste maskar
på kroken sätter, får ändock jag inga Fiskar!
Liksom att göra narr av mig, där plaskar
en Löja fram mitt för min näsa, smiskar
med silverstjärt den klara böljan, pjaskar
omkring i vattnet, och så i sig sliskar
en bit av masken, varpå strax han fnaskar
sin väg igen, ja, hånfullt liksom viskar
till mig att jag förgäves ner mig slaskar
med detta göromål –

Det är löjeväckande slapstick (no pun intended) – och samtidigt är det omöjligt att helt värja sig för den mardrömslika vanmakt fiskaren ger uttryck för. Det förstärks inte minst av hur Almqvist understryker hur detta innebär att fiskaren kommer tvingas vända hem lottlös, utan ”det minsta grand / för faten”. Diktens lekfulla gäckande går över till desperation, förbittring, förtvivlan, ett hat mot omgivningen och existensen:

Nej! jag får säga att jag allaren
är trött att i den nakna, torra sand
stå här och peta,
och maskar leta,
och abbor meta,
o Greta,
vid denna avgrunds fula tomma strand;
och ständigt streta
för detta levnadssätt, den magra staten,
i detta outsägligt usla land – –
Fy saten!

I en annan dikt får vi istället plötsligt fiskens syn på det hela:

Tror du, min vän, att Fisken tycker om att fjällas, flås,
uppskäras levande, dö utan skonsmål och förgås?
För ingen del! Han önskar leva om han får och kan
såväl som någon. Och han skyr, han avskyr, Människan,
den värsta, bittraste, fördömdaste av fiender! –
Så tänker Fisken.

Det är en karnevalisk variant av uppochnedvända världen. Som sådan visar dikten emellertid också på maktförhållanden och hur det bortom den antropocentriska människans blick döljer sig andra perspektiv. Almqvist låter förvånande modern när han talar om ett fiskarnas språk som vi människor inte förstår och därför tror att djuren inte har något att uttrycka. Det slutar i en närmast djupekologisk, biocentrisk förbannelse över människans destruktiva roll på jorden:

O Makter, varsomhelst I se’n en skymt av Människan,
förgören honom! roten ut! förinten! – Veten: han . .
han endast lever såsom allting levandes Tyrann!

Hungerns realitet blir också påtaglig i faderns modstulna råd till sina barn i vad som tycks vara ännu en variation över människolivets fåfänglighet:

Vad båtar att flåsa? Vad hjälper att brinna?
Med det du din utkomst väl aldrig skall vinna.
Vad tjänar att drunkna på svallande hav?
Vad gott är att gå med juveler i kvav?
Så lär dig, min son, och desslikes min flicka,
att sitta förnöjt med en nöt i sin ficka,
och knapra mot hungern på den då och då.
Är nöten ej nog, så ät skalet också
det är mitt förslag:
ej bättre vet jag.

Återigen låter Almqvist oss börja i ett till synes uppriktigt anslag, som inte minst påminner om en plattare Stagnelius. Snart avslöjas det hela som lyrisk pastisch när dikten mot slutet, i kontrasten mellan det stora symboliska havet och den lilla, alltför konkreta nöten, mynnar ut i en parodisk sensmoral som måste tillstå sin egen enfald. Skiftet signaleras av den didaktiska, ack så klumpiga apostroferingen av flickan som så uppenbart tvingats in i sammanhanget av rytmiska skäl. Ändå dröjer sig bilden av det hungriga barnet kvar. Kanske är det själva ironin som låter oss ta denna bild på allvar, just därför att den inte är uppriktig. Hade det varit ett äkta pekoral hade vi enkelt värjt oss för dess tårdrypande sentimentalitet. Men när den storvulna öppningen krymper inträder också en motsatt rörelse och det karikatyrartade slutet, som stoltserar med sin egen fånighet, lämnar spår av verkligt armod. Mot hungern hjälper varken råd eller förmaning – eller ens ironi.

Om det fiktiva statsrådet alltså tar till matvokabulären av rent verstekniska skäl – och serverar stampagott i skjul i juli – nyttjar den verkliga upphovsmannen snarare matmotiven som en genväg till parodin, det allvarslösa. En dikt som tar smörgåsen alltför bokstavligt kan inte bli annat än ”strountes”. Mårtenson talar också träffande om Sesemandikterna som ”triviala i sin inriktning på basala behov”. När ätandet skalas av all symbolisk laddning, eller våldsamhet, eller groteskeri – säg, Kronos som slukar kommande generationer – tycks det inte ens kunna bli storslaget i sin litenhet. I jämförelse med de andra ”basala behoven” äger vardagsätandet inte ens toalettbesökets möjlighet till överdriven realism eller, för den delen, pissets, avföringens och ejakulationens subversiva potential. Om smörgåsen efter det att den har passerat matspjälkningen åtminstone kan ge upphov till en rabulistisk antipoesi tycks den i sitt osmälta tillstånd endast kunna bidra till en prillig ickepoesi.

Samtidigt bär upptagenheten vid det lilla ätandet på sin skuggsida. För den hungrande tar maten metafysikens plats. I sin diskussion om den möjliga tolkningen av krusbärsraden – ”Blott Sverige svenska krus-bär har” – som ett uttryck för den landsflyktiga Almqvists insikt att vi längtar efter det vi inte längre har tillgång till invänder Viklund att en sådan tolkning endast låter sig anföras ”utifrån vår kunskap om författarens belägenhet i exil”. Men går det alls att läsa dessa smörgåsdikter utan att tänka på den utblottade, närmast förvisade diktarens prekära situation? Få läsare kommer väl till Sesemana utan förkunskaper om Almqvists biografiska situation (det är så att säga sällan där man börjar). Den lyriska lekfullheten bärs av sina materiella villkor. Då finns en tyngd också i det satiriska avslöjandet av den lika förfinade som förfranskade litteratörens möjlighet att fnysa åt behoven:

Pourquoi hungra? pourquoi frysa?
pourquoi dö och för allting rysa?
pourquoi snusa och dock icke nysa?
Sådant är dumt, min enfaldiga vän.
Bättre för dig är courage att hysa:
så låt esprit i ditt ansikte lysa,
kring dina läppar låt leende mysa –
Det är galant oförnekligen!

”Först kommer maten, sedan kommer moralen” påminner oss Bertolt Brecht i en berömd marxistisk maxim. Kanske vill man efter att ha tuggat i sig Sesemanas ibland ganska torra smörgåsar tillägga: ”Först kommer mackan, sedan kommer pekoralen.”