Spår av läkarutbildningen i Keats poesi / av Carl Lindgren

John Keats genomgick en för tiden gedigen läkarutbildning och tog en examen som motsvarar ungefär dagens allmänläkares. Det kan framstå som en paradox att utbildningen av samtida litteraturkritiker uppfattades som ett bevis på hans okunnighet avseende de klassiska ämnena och den poetiska traditionen. ”Back to the shop Mr. John, back to plasters, pills, and ointment boxes”, raljerade signaturen Z i Blackwood Magazine 1818, som en avslutning på sin recension av Endymion. Men Keats utbildades grundligt på Enfield Academy såväl inom naturvetenskap som humaniora tack vare den progressive pedagogen John Clarke. Hade han valt att fortsätta inom medicinen hade han med all säkerhet blivit en skicklig läkare. Han stod dock vid ett vägskäl vid dryga 21 års ålder, men ville bidra bättre till läkedom och hälsa för sina medmänniskor genom sin poesi än genom att vara läkare.

Sex års erfarenhet av sjuka människor i kombination med teoretisk undervisning måste rimligen ha satt spår i hans tänkande och i hans poetiska uttryck. Keats befann sig mitt i en dynamisk utveckling inom medicinen. Han undervisades vid Guys Hospital såväl teoretiskt som praktiskt av dåtidens främsta ämnesföreträdare, som Sir Astley Cooper (1768–1841) och Alexander Marcet (1770–1822). I sin poesi använde sig Keats ibland av analogier och spekulationer om livsprocesser hämtade ur medicinen. Istället för att använda sig av spekulation för att förklara sjukdom använde Keats medicinen för att gestalta det sublima. Vid närläsning av hans samlade verk kan man hitta exempel på detta från föreläsningarna på de kurser han tog i ämnena natura medica, kemi och anatomi.

Natura Medica

Natura medica var det ämne som senare skulle omformas till farmakologi, och övertas av läkemedelsindustrin. De verksamma substanserna för dåtidens läkemedel hämtades från växtriket. Keats hade säkert fördjupat sig i standardverket Pharmacopeia Londinensis, vars första upplaga kom ut redan 1618. Det lär ha innehållit upp mot två tusen olika dekokter och beredningar för medicinskt bruk, där olika växtextrakt utgjorde den verksamma beståndsdelen. Trots sina kunskaper i ämnet inleds hans ”Ode to a Nightingale” med ett farmakologiskt tveksamt påstående.

My heart aches, and a drowsy numbness pains
My sense, as though of hemlock I had drunk,
Or emptied some dull opiate to the drains
One minute past and Lethe-wards has sunk:

Mitt hjärta värker, dåsig slummer tar
Mig i sin makt, som om helt nyss jag tömt
En odörtsdryck vars mörka makt mig drar
Till Lethe ner där allt vi vet är glömt

Tolkning av Gunnar Harding

En känsla av smärta från hjärtat torde inte vara den huvudsakliga upplevelsen efter att ha druckit ett avkok av odört (Conium maculatum). Nu är ju det ”värkande hjärtat” en vanlig metafor inom lyriken och behöver naturligtvis inte strikt uppfattas som den medicinska motsvarigheten kärlkramp. Inte heller skulle man förvänta sig att en ”drowsy numbness” i första hand påverkar de sinnesfunktionerna som Keats uttrycker som att det ”pains my senses”. Det dominerande giftet i odörtens saft är koniin som framför allt ger en förlamning av muskulaturen. Dessutom påverkas autonoma ganglier, vilket leder till salivation och illamående. Koniin ger efter hand en påverkan på muskelkraft och känsel. Keats beskrivning av förgiftning är alltså mer oprecis än felaktig. Symtom från musklerna i form av kraftlöshet är det primära och mest påtagliga. Det upplevs successivt från periferin av kroppen varefter de stiger till mer centrala delar och förlamar andningsmuskulaturen och hjärtmuskeln. En trovärdig skildring av effekten av koniin finns i Phaidros med beskrivningen av Sokrates symtom efter att han tömt odörtsbägaren. Platon skriver: ”Sokrates gick nu av och an i rummet; efter en stund förklarade han att nu började benen kännas tunga, varför han lade sig på ryggen.”

I den första strofen i ”Ode on Melancholy” framträder Keats botaniska och farmakologiska kunskap i ett bättre ljus. Odet inleds med en uppmaning att motstå ett antal olika giftiga ämnen som kunde hämtas ur naturen. Fyra negationer (no, no, not, neither) redan i första raden understryker detta. Odet är ett exempel på Keats kunskaper både inom naturfarmakologin och inom den klassiska grekiska mytologin.

No, no, go not to Lethe, neither twist
Wolfsbane tight rooted for its poisonous wine
Nor suffer thy pale forehead to be kissed
By nightshade, ruby grape of Proserpine;
Make not your rosary of yew-berries

Nej, nej, gå ej till Lethe ner, och slit
Ej upp en stormhatts rot, gift är dess vin;
Röd belladonnas kyss gör pannan vit,
Dess druva är Proserpinas rubin;
Ej radband gör av idegranens bär

Tolkning av Gunnar Harding

Redan i de fem första verserna beskriver Keats verkningarna av tre olika dekokter utvunna ur medicinalväxter, nämligen stormhatt, belladonna och idegranens bär. Keats var väl förtrogen med effekten av både odört och stormhatt. De odlades tillsammans med nightshade, nattskatta (Solanum nigrum) i Chelsea Physic Garden där Keats gjorde sina fältstudier våren 1816. Huvudgiftet i nattskattans svarta bär är solanin. Det är ett gift som kan ge skador på tarmar, njurar, nerver och de röda blodkropparna. Vidare skriver han:

Nor suffer thy pale forehead to be kissed
By nightshade, ruby grape of Proserpine,

Den bleka pannan ska alltså inte få ändra färg, rodna, genom att ”be kissed” av en dekokt av bäret. Här avser sannolikt Keats deadly nightshade, det vill säga belladonna, och inte black nightshade, (nattskatta), vars solanin ger en annan effekt. Belladonna ger ansiktsrodnad till följd av vidgning av hudens ytliga blodkärl, vilket var något som Keats kände till. Som ett alternativ till Hardings tolkning att ”Dess druva är Proserpinas rubin”, kan man tänka sig att ”ruby grape of Proserpine” inte avser belladonna, utan syftar på kärnorna i granatäpplet (Punica granatum). Dessa är inte giftiga, men associeras till död och dödsriket i enlighet med den grekiska mytologin. Proserpina skulle ju vistas i dödens rike under lika många månader som hon hade ätit kärnor av granatäpplet.

Sist i raden av växter som Keats varnar för är idegranens bär. Bären, ”yew berries”, innehåller det potenta giftet blåsyra. Generellt anses bären relativt ofarliga, vilket inte gäller för frön, barr och ved. Att Keats inte var mer specifik i sin toxikologiska utläggning får ses som en eftergift åt meter och prosodi i dikten på bekostnad av vetenskaplig exakthet. På denna tid var väl heller inte kunskapen om giftkoncentrationen i bär respektive frön känd. Vätecyanid leder till en snabb neurotoxisk förlamning med mer eller mindre omedelbar död. Mekanismen är att enzymet cytokromoxidas blockeras av vätecyaniden, vilket gör att ingen syreförbrukande förbränning i cellernas andningskedja kan ske.

Kemi

Under 1600-talet och tidigt 1700-tal hade kemin inte riktigt frigjort sig som en isolerad vetenskap. Naturalisterna letade fortfarande efter någon obestämbar substans eller vätska som de betecknade som ”the subtle fluid”, eller ett slags osynligt ämne, ”phlogiston”, som ansågs finnas i och strömma med blodet och som kunde förklara livsprocessen.

Den grundläggande tanken som Keats ger uttryck för är att poeten ska ha en förmåga eller talang att förvandla, eller snarare raffinera, den objektiva världen till en högre poetisk eller estetisk nivå. Ett exempel på denna process som illustrerar förutsättningarna för den fantasirika kreativiteten återfinns i ett brev till målaren Benjamin Robert Haydon skrivet den 8 april 1818. Där beskriver han svårigheterna som en konstnär, vare sig han är målare eller författare, måste gå igenom och de processer som sker i intellektet och som behövs för både tillblivelsen och upplevelsen av det sköna.

The innumerable compositions and decompositions which take place between the intellect and its thousand materials before it arrives at that trembling delicate and snail-horn perception of Beauty.

Denna formulering leder tankarna till att någon form av metabol aktivitet äger rum i nervsystemet under skapandet och vars slutprodukt når en struktur, vars känslighet för skönhet han liknar vid den omedelbara reaktion som en snigels känselspröt uttrycker vid beröring. Hur upplevelsen av skönhet kommer till uttryck genom inverkan av denna tänkta metabolit eller kemiska konstellation relaterar han till definitionen av kemi han lärt sig. Föreläsarna William Babington (1756–1833) och William Allens (1770–1843) kursplan för kemiföreläsningarna vid Guy’s börjar nämligen med en definition av begreppet kemi enligt följande.

CHEMISTRY therefore defined, The Science of the Composition and Decomposition of the heterogeneous particles of Matter: or “that which teaches the intimate and reciprocal action of bodies upon each other”.

Den kreativa process som Keats bekänner sig till kan därför liknas vid en kemisk reaktion. Poetens fantasi är motorn som sammanför olika konkreta objekt med de sensationer de väcker. I hans medvetande genomgår dessa sensationer en kemisk ”Composition and Decomposition”, genom vilka de raffineras och förfinas. För Keats blir detta en perfekt metafor för fantasins förmåga att koppla samman olika tankar och upplevelser med konkreta ting så att de resulterar i en kreativ process och utmynnar i en fulländad skapelse. Denna process inbegriper således tillflyktsorter av intensitet, ”havens of intenseness”, ett begrepp som Keats ofta relaterar till och som har en kemisk anknytning. Inom kemin är intensitet ofta sammankopplat med graden av värme som behövs för att få till stånd en kemisk reaktion eller en förändring av någon substans. Detta var väl känt sedan slutet av 1700-talet, och Joseph Priestley (1733–1804) hade 1794 i sina föreläsningar poängterat att många ämnen kräver en speciell temperatur för att kunna ingå i en förening. Att Keats använder ordet ”intensity” i strikt vetenskaplig bemärkelse blir tydligt i det ofta citerade brevet från honom till förläggaren John Taylor den 20 januari 1818. I det menar Keats att Endymions ord till Peona beskriver ”the gradations of Happiness even like a kind of Pleasure Thermometer”. I Endymion I: 797-802 finns också följande passage:

But there are
Richer entanglements, enthrallments far
More self-destroying, leading by degrees,
To the chief intensity: the crown of these
Is made of love and friendship, and sits high
Upon the forehead of humanity.

Detta kan tolkas som att Keats menar att när graden av intensitet eller värme ökar så destrueras det isolerade jaget, processen blir ”more self-destroying” och samtidigt sker en rening av den eftertraktade substansen, i detta fall ”love and friendship”. Denna beskrivning stämmer med de kemiska principerna att mängden värme som appliceras på en kemisk förening bestämmer fördunstningen av orenheter. Man kan ana att Keats hämtat sin metafor från Babingtons Lectures on Chemistry där det står: “All bodies are capable of being evaporated by heat, though the degree of heat, requisite to be applied, varies in different bodies as well as in the same matter under different circumstances.”

I olika sammanhang använder Keats termer som ”distill”, ”sublime”, ”abstract”och ”digest”, vilka alla även är kemiska begrepp. Intensiteten behövs för att utvinna essensen i olika föreningar, samla upp den renade produkten och låta den komma till uttryck i sin fulländning, vilket för Keats blir en metafor för den kreativa processen. Ett exempel på hur han tänker kring detta finns i några rader i sonetten ”O Thou whose face hath felt” daterad i februari 1818.

O fret not after knowledge – I have none,
And yet my song comes native with the warmth.

Keats jämför tillägnandet av kunskap och skapandet av poesi, där det slutliga och förfinade resultatet blir till genom en högre temperatur. Den kreativa processen börjar med att registrera konkreta ting som en grekisk urna eller en näktergal. Poeten bidrar därefter med sin ”intensity” i syfte att raffinera det konkreta objektet till en högre nivå. Hans roll blir alltså att vara en katalysator i en kemisk process där verkligheten renas och förfinas till en eterisk spegling av densamma. Samtidigt menar han att denna process ska vara självreglerande och spontant springa ur poetens inre kraft.

Neuroanatomi

Av Keats examensbevis från 1816 framgår det att han tog två kurser i anatomi och fysiologi som då rubricerades som experimental philosophy. Ämnen som neurologi och neurovetenskap fanns inte på schemat som specifika ämnen på den tiden, men de problemställningar som behandlades och de kunskaper som lärdes ut till studenterna faller i stort inom dessa områden. Jämfört med natura medica och kemi, som kunde användas som exempel på ämnen eller processer som leder till förfining, renhet och förhoppningsvis välmående, är anatomi en mer statisk vetenskap som framför allt beskriver och definierar. Detta innebär dock inte att det saknas exempel på anatomiska bilder i Keats poesi.

Tack vare läroboken The Physiognomical System of Dr. Franz Joseph Gall and Dr. Johann Gaspar Spurzheim (London, 1815) hade hjärnan upphöjts från en grå, gelatinös och oformlig massa, vars funktion i stort var outforskad, till ett spännande landskap med avgränsbara strukturer. Dessa strukturer visade sig stå i förbindelse med varandra och aktiviteten i dem gav upphov till impulser eller signaler som spreds vidare perifert i kroppen.

Hjärnans yta kunde nu framställas som djupa raviner omväxlande med mjuka bergskedjor. Den började alltmer framstå som ett komplicerat organ, innehållande ett antal olika underorgan, som man började förstå måste ha olika funktioner och särarter. Detta beskriver Keats i brevet som han skrev till vännen John Hamilton Reynolds den 3 maj 1818. Vårt medvetande, skriver han, kan liknas vid ”a large mansion of many apartments”. Vartefter vi mognar träder vi in i nya, mer komplicerade ”apartments”. Beskrivningen leder tankarna till någon form av utvecklingspsykologisk teoribildning.

The first we step into we call the infant or thoughtless Chamber, in which we remain as long as we do not think – we remain there a long while and notwithstanding the doors of the second Chamber remain wide open, showing a bright appearance, we care not to hasten to it; but are at length imperceptibly impelled by the awakening of the thinking principle – within us – we no sooner get into the second Chamber, which I shall call the Chamber of Maiden-Thought […] This chamber of Maiden-Thought becomes gradually darken’d and at the same time on all sides of it many doors are set open – but all dark – all leading to dark passages.

Exempel på hur Keats använde sig av de nya neuroanatomiska landvinningarna finns på flera ställen, men kanske tydligast i den femte och avslutande strofen av ”Ode to Psyche”. Trots att hon allmänt ansågs vara den vackraste av gudinnorna saknade Psyche tempel, präster, kör och allt annat som hörde en gudinna till. Efter att ha beklagat hennes situation erbjuder sig nu Keats att bli hennes präst och bygga henne ett tempel, och dessutom i sin egen hjärna, ”in some untrodden regions of my mind”. Eftersom Psyche i senare mytologi kom att representera den förkroppsligade själen, erbjöd hon således en tacksam metafor för neuroanatomi. Hela femte strofen lyder:

Yes, I will be thy priest, and build a fane
In some untrodden region of my mind,
Where branched thoughts, new grown with pleasant pain,
Instead of pines shall murmur in the wind:
Far, far around shall those dark-clustered trees
Fledge in wild-ridged mountains steep by steep;
And there by zephyrs, streams, and birds, and bees,
The moss-lain Dryads shall be lull’d to sleep;
And in the midst of this wide quietness
A rosy sanctuary will I dress
With the wreath’d trellis of a working brain,
With buds, and bells, and stars without a name,
With all the gardener Fancy e’er could feign,
Who breeding flowers, will never breed the same:
And there shall be for thee all soft delight
That shadowy thought can win,
A bright torch, and a casement ope at night,
To let the warm Love in!

Många av de bilder som fyller ut det mentala landskapet kan spåras i den nya neuroanatomin så som den beskrivits av Gall och Spurzheim. Keats erbjudan att skapa en boning för Psyche (själen) leder osökt tankarna till Galls anatomiska atlas. Arkitektoniska och neuroanatomiska strukturer, som valv och kolonner, sammanfaller både som form och funktion såväl i en byggnad och i en hjärna. Genom att ange att det ännu finns ”untrodden regions of my mind” signalerar han att det centrala nervsystemet ännu inte är fullt utforskat. Men att ”branched thoughts” växer ut därifrån ger ändå vid handen, att man börjar komma till insikt om att ett kognitivt centrum ligger förborgat där någonstans och att impulser därifrån sprider sig vidare ut mot periferin. De fina nervtrådarna som växer ut ska vibrera och signalera budskap till Psyche istället för dem hon mottar från den jordiska verkligheten. Bilden av ”the wild ridge mountains” leder tankarna till hjärnytans vindlingar och fåror. ”The wreath’d trellies of the working brain” stämmer med bilden av den vita substansens invecklade nätverk som sammanbinder de olika kärnorna i hjärnan vilka har former av ”buds and bells, and stars without a name”.

Över all denna ”wide quietness” lägger Keats en röd helgedom ”a rosy sanctuary”. Denna bild är som hämtad ur läraren Astley Coopers föreläsning när han beskriver de blodkärl som ligger som ett nät över hela hjärnans yta, och framhåller att de “are small but very numerous and under injection their whole surface becomes redned”. På ett raffinerat sätt konkretiserar Keats själen som ett neurologiskt nätverk, med energiförsörjning från blodkärlen, i form av en trädgård där fantasin, ”Fancy”, är trädgårdsmästare. I denna neuronala trädgård kommer sedan en fackla att utgöra den impuls som låter ”the warm love” tränga in. ”The bright torch”, upplevelsen av en plötslig blixt i hjärnan, är kongruent med dåtidens teori om nervimpulsernas fortledning.

Ytterligare ett exempel på hur Keats använder erfarenheter från sina medicinska studier kan man hitta i tredje strofen i ”Ode to a Nightingale”, som han skrev på våren 1818. Efter att ha uttryckt en önskan att själv ”fade far away, dissolve, and quite forget” allt elände som han upplevt kommer raderna:

Here, where men sit and hear each other groan;
Where palsy shakes a few, sad, last grey hairs.

Beskrivningen är som hämtad från salarna på sjukhuset, där äldre patienter satt eller låg och stönade med svårförståeliga skakande rörelser i armar och ben. Shaking palsy leder tankarna till den avhandling med sex fallbeskrivningar, An Essay on the Shaking Palsy, som Londonläkaren James Parkinson (1755–1824) publicerade 1817, alltså strax innan Keats skrev odet. Även om Keats inte läst själva den vetenskapliga texten hade han med all säkerhet hört sin lärare Astley Cooper eller någon annan av föreläsarna berätta om Parkinsons observationer. Shaking palsy kom senare att uppmärksammas av den franske neurologen Jean Martin Charcot (1825 – 1893), som gav tillståndet eponymen Parkinson’s disease, för att hedra den som först beskrev det.

/ Carl Lindgren