Jag bor i ett fiskarhus med veranda mot havet. I några av fönstren finns glasrutor från 1920-talet. Andra har reparerats och fått glas av modernare slag. När jag betraktar bergsknallen utanför och rör på huvudet börjar bergsytan bölja för min blick, fläckar med ljusgrå lavar buktar och ändrar form men enbart i de äldsta rutorna, där glasets sammansättning och gjutning inte är perfekt. Ibland kan de få mig att tänka på ett musikstycke framfört av olika dirigenter. Hårfina olikheter ibland, ibland, som när glasmassan klumpat sig, burleska, förtätade. Ibland tänker jag på poesi, på dikter med samma motiv men med olika uttrycksraster beroende på personlighet, tidsanda, erfarenheter och annat hos dem som skrivit eller läser texterna.

I en antologi från andra halvan av förra seklet som ligger på mitt bord finns ett antal dikter om sensualism och kärlek. Jag minns jämförelsen jag en gång gjorde mellan Emil Aarestrups försiktiga ”Till en Veninde med Trolddom på din læbe” och Daisie Doodies utmanande yurg i Aniara när den kom ut 1958. Tala om skillnad i sensuell utlevelse! Nu börjar jag jämföra olika benämningar, låter orden vobbla på samma sätt som berget i glasrutorna. Kärleken är ett undantagstillstånd för Claes Andersson. Vilhelm Ekelund ser den som ”Det rena ljuset”, Gunnar Ekelöf som ”Det stora medlidandet människor emellan”. Den kan vara som en stenkross enligt Göran Tunström, Strindberg kallar den ”hulda gissel”, Anders Österling ”en hjärtats fågel” och Pär Lagerkvist ”livets mor”. För Werner Aspenström, slutligen, är sensualismen, eller är det kärleken, ett regn:

Fråga inte vem du är och vem jag är

och varför allting är.

Låt professorerna utreda

de har betalt.

Ställ hushållsvågen på bordet

och låt verkligheten väga sig själv.

Sätt på dig kappan.

Släck ljuset i tamburen.

Stäng dörren.

Låt de döda balsamera sina döda.

Här går vi nu. Den som har de vita gummistövlarna

är du.

Den som har de svarta gummistövlarna är jag.

Och regnet som faller över oss båda

är regnet.

Mina ”båda berg” finns kvar hos mig – i mig – som sidor av samma verklighet, när jag växlar medium. På samma sätt är kärleken, vad den nu är, olika men likafullt densamma trots poeternas olika upplevelser av den. Jag tänker på en strof i min mors poesialbum från 1910:

O hade dessa blommor röst

De skulle säkert dig förklara

Den ljufva känslan i mitt bröst

Som jag ej vågar uppenbara.

Och på Johannes Anjurus ord hundra år senare:

Kärleken tar inte slut.

Den finns, hela tiden, inuti oss.

Eftersom vi har upplevt den.

Utsikt mot havet fyller resten av verandafönstren. På bordet ligger ännu en antologi, en om havet från 1988. Också här kan jag jämföra dikt med verklighet. ”Som en skål av massivt glas” skriver Björn Håkansson och Erik Lindegren skaldar ”Denna vita kropp”, Artur Lundkvist talar om ”ändlösa, blåa vallar”. ”Vi är hav” säger Lars Forsell, ”Bråddjupet famnar oss.”

Den yttre verkligheten, just idag ganska grå och ointressant, livas för ögonblicket upp en smula av de dikter jag läser.

En större segelbåt glider i hamnen. Är den fransk? holländsk? En bris krusar vattnet. Jag höjer blicken. Öppet hav ända till Danmark, Norge, Amerika.

Jag drömmer mig bort med Harry Martinson

Över ändlösa oceaner framgungar havsvinden –

breder ut sina stora vingar i natten och dagen, höjer och sänker sig

över de eviga havens ödsliga gungande golv.

Det nalkas morgonen

det nalkas aftonen

och havsvinden känner i sitt ansikte – landvinden.

och med John Masefield

I must go down to the seas again, to the lonely sea and the sky,

And all I ask is a tall ship and a star to steer her by,

And the wheel’s kick and the wind’s song and the white sail’s shaking,

And a grey mist on the sea’s face, and a grey dawn breaking.

Berg, kärlek och hav.

Verklighet till livs, för att travestera Harry Martinson.

Litteratur

Emil Aarestrup: Utrykte digte. 1825-37

Göran Palm: Mannens dikt om kärlek. 1980

Ingvar Holm och Gösta Werner: Havet, en diktantologi. 1988

Werner Aspenström: Dikter under träden. 1956

Johannes Anyuru: Det är bara gudarna som är nya. 2003.

Harry Martinson: Aniara. 1956

” Natur. 1934

John Masefield: Ur Sea Fever i Salt-Water Ballads.1902.