Vad juryn framför allt föll för hos Emil Fridlunds dikt "Svarta lungor och en krispig kaskad" var rytmiken och den överlägsna språkkänslan. Emil Fridlund själv menar att han helt enkelt litade på sin kreativitet.

Du tog hem förstaplatsen framför 13 tidigare förlagspublicerade poeter. För att använda en sportfråga, hur kändes det?

Det var en fascinerande känsla faktiskt. Jag skrev dikten i ett nafs och skickade in mest för skojs skull, och förväntade mig således inte alls att vinna – än mindre vinna över publicerade poeter!

Både du och Tilda (som vann gymnasiekategorin i tävlingen) kommer från mycket små orter i Ydre, Österbymo och Rydsnäs. Vilka faktorer på orten har bidragit till din utveckling som poet?

För min del har det nog handlat mycket om andra element i livet än födelseort vad gäller min konstnärliga drivkraft, men kulturlivet här i Österbymo är starkt och den som vill få sina verk i ljuset får ofta det här. Så var det i alla fall för mig, med musiken. Musikskapandet öppnade sedan mina ögon för andra kulturella grenar – främst bildkonst och olika former av litteratur. Och idag är väl dessa tre – musik, bildkonst och litteratur - de dominerande konstformerna vad gäller mitt eget skapande.

Hur tillkom "Svarta lungor och en krispig kaskad"?

Torsdagen den 19:e satt jag i vanlig ordning uppe sent, efter alldeles för många koppar kaffe. Jag läste Populär Poesis hemsida och fick syn på att en dikttävling hade dragit igång. Tänkte att “tja, det här kan ju faktiskt vara en kul grej” och drog igång att författa en dikt direkt i mailprogrammet. Jag tänkte inte fram den, analyserade den inte – det gör jag sällan om nätterna – utan lät den kreativa kraften flöda fritt. Efter några minuter blev “Svarta lungor och en krispig kaskad" färdig och döpt, och jag skickade in den till redaktionen.

Du ställer upp dikten som en Majakovskijdikt eller beatnikdikt med uppräkningar och upprepningar samtidigt som du behandlar ett politiskt ämne - vilka övervägningar gjorde du angående form och innehåll?

Ska jag vara helt ärlig måste jag tyvärr säga den tråkiga sanningen. Och denna är att jag inte gjorde några övervägningar eller analyser överhuvudtaget, inte hade några funderingar kring form och innehåll eller vad jag ville få sagt, utan jag bara skrev. Jag litade på kreativiteten och blev dess verktyg, liksom öppnade upp för den. Anledningen till att dikten kanske kan föra tankarna till beatpoesi har helt säkert att göra med det faktum att jag har läst väldigt mycket beat, och angående de små politiska infallen är det något helt naturligt för mig, vad jag än gör. För mig är dikter egentligen inget annat än bilder i huvudet, fragment eller små färgglada bitar av något större. Som splitter från Gud sprängd i bitar. Då blir det helt plötsligt svårt att se genrer eller dra paralleller mellan olika poeter. Allt kommer från samma sak. Och om det finns något jag helt säkert vet att den här dikten, och min poesi, vill säga, är det i sådana fall det.

Läs vinnardikten och andra poem av Emil Fridlund