Jag heter Annett Duran och skriver en hel del poesi. Jag har under 2009-2011 studerat skrivandets konst på skrivarakademien i Stockholm och har sedan dess givit ut en diktsamling vid namn När själen dansar barfota 2010. Denna poesi arbetar jag fortfarande med i form av performance då jag har en lång bakgrund som skådespelerska. Efter det skrev jag Andningsfrekvenser, tolv andetag per minut under lugna förhållanden. Eftersom jag bara älskar att skriva poesi har jag hunnit med att skriva ytterligare två diktsamlingar. Jag bor och verkar på Värmdö och finner ett underbart lugn i min skrivarstuga med skogen och havet som grannar. Just nu arbetar jag på en roman och ytterligare en diktsamling. Mina dikter behandlar oftast längtan, sorg och kärlek och poesi för mig ger ett andrum för själen att växa. Jag älskar att skriva och hoppas att mitt bildspråk kan ge näring åt presumtiva läsare.

Ur: Andningsfrekvenser, tolv andetag per minut under lugna förhållanden

Andningsstillestånd

Oftast tillfälligt, övergående

En rutig duk på huvudet. Svart och vit.

Schack och matt. Lämnad utan skor.

Förbigången i strumplästen. En

kortslutning orsakad av ett elfel.

Skynken med mönster i vitt. Frostigt.

Jag var ju precis nedanför. Det är långt

till andra sidan. Bara stegen kan

förflyttas hit och dit. Med rätt ansats

kan jag kanske nå över. Uttömd eller

utdömd. Är gasen giftig eller går den

att inandas. Frånluft eller tilluft. Vi

springer åt olika håll nu.

Utan doft, utan hud. Ändå blir jag

inlagd på fel ställe. Det var visst min

systers namn där mitt i etervärlden. Ett

konto, fel konto, mitt konto. Elden som

fortsätter att brinna utan rök. Stor eller

liten, med eller utan. Väggar som är

konstgjorda. Vid roten blir jag hängd

upp och ner i ett träd. Ett städ. Bland

sand och sopor. Svart sot under

skolsulan borstas bort. Tungan hänger

utanför. Armarna viftar fram och

tillbaka. Kapad. Till intet, jord.

Nötskrikorna flyger tre och tre.

Fastnar. Fjädrar avslitna. Skri i

luftrum. Motorklipp. Haveri. Avsågad.

Skådad. Tillklippt. Här har du din

handske. Den kanske passar i annat

tyg. Ett risgryn kan bli flera. En fjäder

ett duntäcke. Högt viskande. Sovande.

I en annan del. Handsken sitter där den

ska. Oformad. Oförberedd. Stillad i en

flod av det oönskade. Avskalad. Med

ögonbindel. Utan kött.

Andningsuppehåll

Sänkt syremättnad

Veka stänglar med doft av citron.

Tentakler i glasvas. Glaskupa.

Tidsfrist. Det piper i mitt öra nu.

Gitarren riffar och piffar runt i

tillvaron. Mitt förkläde är svart. Trasan

sur. Men jag torkar ändå, arbetar på

ackord. Leta i källaren. Där kan du se.

Ett famntag av blåst och jag stryker

med. Påverkad. Kan inte stänga locket

alls.

Nu ställde jag den här. Det grumlas i

luften. Mitt barn är försvunnet. Men

gräset är grönt. Och bänken väntar tom

i solen. En järngrind. En gunga av

gummi. En ek så stor. En fjäril i rött.

Bildörren öppnas och stängs. Jag

kryper längs den röda tegelväggen.

Letar. Skriker. En liten springa bereder

plats även åt den minsta. Ett fönster

blir två och jag kan se rakt igenom.

Till andra sidan. Där leker barnen.

Flip flop och smyg. Foten drar över

golvet. Skrammel i öronen. En värme

smyger över min högra axel. Trasigt

kan jag tänka. Ett tecken och jag

undrar. Vilken färg. Är den tjock.

Säkert minst tjugo centimeter. Barnen

ler med blommig mössa från

sextiotalet. Blommor utan blommor

och kanelbullen fastnar i halsen. Har

du verkligen mätt ordentligt, jag kan se

att det är två man ska vara. Fast jag

når inte över.