Jag sitter på min balkong och vet att nu måste jag finna de sanna orden. Från min plats ser jag solen ha sin gång, månen göra sina rörelser och ängarna skiftar färg. Älska? Mening? Livet? Döden?

Vi har inte ett vägmärke, vi har flera.

Jag citerar andra för att försöka nå fram. Jag läser Dag Hammarskjölds Vägmärken och kanske fördjupar det bara avgrunden mellan mig och världen? Förmågan att leva ett meningslöst liv försvinner för evigt?

Jag ger er den sökande döde diplomatens ord:

”Jag begär det orimliga: att livet skall ha en mening. Jag kämpar för det omöjliga: att mitt liv skall få en mening. Jag vågar inte, vet inte hur jag skulle kunna tro: att jag inte är ensam…”

”Sannerligen, den där fattiga änkan gav mer än alla de andra. De tog av sitt överflöd och lade det bland gåvorna, men hon gav i sin fattigdom allt vad hon hade att leva på”.

( Lukas 21:1-4)

”Änkans skärv”, kommer till mig och jag undrar vad texten betyder? Jag är mitt eget offer och ska nu lära mig att avstå? Viljas utan att vilja. Viljelöst bli till i att sluta vilja finnas till. Låta mig ledas utan att begära och bli till i rörelsen.

Jag har tvingat mig till den inre muren av muren mellan oss alla och nu måste muren inom mig få mening och världens murar hanteras. Murarna finns, det är sanningen, murarna finns alltid. Att kunna klättra upp och ner längs murarna, det är själva livsgåtan.

Jag, vandrar med stav och krycka, och jag har börjat gräva med spaden i historiens landskap. Min egen värld. Resan, resan inåt mot murens komplexa smärtpunkter.

Jag sätter mig på en bänk och betraktar människorna som går förbi. Jag sitter i det förlorade - allt förflyttas, allt förflyktigas, allt passerar och återuppstår i nya skepnader.

Jag möter Syliva Plath, Walter Benjamin och Papa Hemingway, som lyfter på ögonen när de passerar med sina gåtfulla självmordsleenden. De döda är mina kartor och språkrör i den övergivna världen.

Gränsövergångar. Gränsvakter. Gräns. Halt. Här får ingen passera. Här dödar gränserna de överlevande.

Går livsmodet, motståndet och kärleken omkring som änglar bland ruinerna?

Livet hånskrattar inför fåfängan som tror att livet låter sig styras som tuktade husdjur. Jag slänger en hel burk med röd färg på den stora, tomma, vita livsduken och trycker mitt ansikte hårt mot färgen.

Jag går längs tomma vägar och gruset låter som cymbaler under skosulorna. Rödfärgen droppar ner på skorna, i ateljén hänger den första tavlan jag målat på över ett år - ett ansikte utan ögon - och fingrar som uppslukas av det röda.

Jag lägger mig sängen utan att duscha. Lakanen färgas blodröda – jag har förlorat den psykiska oskulden - det oskuldsfullt vitröda.

Någon sa vid något tillfälle som jag har glömt att pronomen och särskilt hon istället för jag - är ett tecken på känslighet inför ordens suggestiva betydelser, så jag uteslöt jag och blev ett pronomen. Någon förblev någon och nu letar jag efter jaget som försvann bland ordens skuggor och försöker bli någon som kan formulera vad som är av betydelse för mig.

Jag upplevde mig länge som en hallucination och en tärande känsla av meningslöshet åt upp min livslust. Att förlora lusten att leva är en mycket allvarlig sjukdom och i det landskapet spelar ingenting längre någon roll. Det går inte att förklara hur farligt det är att inte längre begära livet. Livet hämnas brutalt när du sviker. Det är det enda jag minns, inte ens minnena vill leva längre eftersom jag tvingade mig att ge upp min tro på livets möjligheter och började dyrka det omöjliga livet. Klart att det är en sjuk människa som lever så eller en människa som ville vara fri och insåg utan att inse, att den sortens frihet inte finns.

Den plats som jag besökte är ingen plats för levande och nu är jag en annan, den jag var finns inte längre. Jag hemsöks ibland av minnen från det förflutnas cirkusmanege och jag är en oinbjuden åskådare som applåderar när clownernas röda munnar roar oss när vi sitter och bevittnar våra förlorade liv.

Den som går sin egen väg, behöver ingen karta och jag vandrar planlöst omkring och försöker lämna mina spår av det röda. Om någon hittar mina röda spår är inte det röda ensamt och bortkommet längre, det röda har hittat någon som behövde rött.

Orden dränkte mig och jag blev en slav under intrycken, utlämnad till en värld som slog sönder gränsen mellan fantasi och verklighet. En tsunami for fram i mitt liv och ödelade allt. Stormen bodde inom mig och hur hittar man skydd mot sig själv?

Hur ska vi veta vad som är rätt och fel? Hur ska vi kunna leva sant? Vet du vad mod är? Jag tror att jag är en rädd och feg människa, som utan att tveka skulle rädda mitt eget liv och låta andra dö. Det finns platser som besvarar frågor ingen vill ha svar på. Platsen av rannsakan och uppgörelser. Jag kommer aldrig mer kunna ljuga och sanningen äter upp mig. Hur ska vi veta vad livsmod klarar innan livsmodet prövas?

Överlever jag? Troligen inte. Ingen överlever. Alla ska ändå dö.

Visst är rosenbladen vackra? Jag älskar den gröna, skira färgen.

Vårda de torkade rosorna ömt. De kommer så lätt att gå sönder.

Kan man leva i en värld befolkad av uniformer? Finns det någon frihet? Poesin är ett krossat uppror.

Orden är motståndet. Meningslöst. Visst är det så. Men vad är alternativen? Rosor. Ord. Vägmärken. Skrik i natten. Trasiga krus. Förgät mig inte. Tro på något. Det låter fint. Mer än så går inte att begära. Ett ansikte. Få ett ansikte. Det kan orden ge. Ett ansikte. Det är mycket vackert.