Jag vet inte om jag tycker om att skriva.

Jag tycker inte illa om det. Jag tycker inte om det. Det bara är och har alltid varit. Folk har i samband med det uttalandet ofta frågat om jag tycker att jag är dålig på att skriva och jag säger sanningen: Jag tycker jag är bra på att skriva. Falsk blygsamhet är inte något jag orkar med. Ekvationen går inte ihop, föga förvånande. Jag vet bara inte om jag tycker om att skriva. Jag vet inte om det spelar roll.

Diktjaget är så gott som ständigt frånvarande i det jag skriver, men vad jag verkligen vill är att jaget skall vara du. Jag vill ge dig något, vill säga:

Det handlar om dig och det är för dig jag skriver.

Men det handlar om mig och jag skriver, det är. Liksom att jag överhuvudtaget finns; är. Det är samma sak.

Publikationer och förekomster: En post-pubertal e-bok: Man kan inget veta om sedan. (Pupill förlag). sovstaden.se, eremonaut.se, tidningenkulturen.se, ichiifritzthekiller.wordpress.com etcetera. Sysselsättning: filmskribent på kulturbloggen.com, skriver om film på cinematomeow.wordpress.com också, när det faller mig in.

Lokalisera mig kan man göra i Uppsalatrakten där jag residerar med fästman och två katter.

(tre dagar med:)

jag tror inte jag hade följt med dig även om jag velat

jag ljög angående de praktiska orsakerna

du berättade om din vita häst som hette Natasja

hur fin och snäll hon var

men jag kunde inte sluta tänka

på att den ryska landsbygden skrämde mig

åtminstone så som jag föreställde mig den;

grå

med spår av död

din hud gnistrade när solen speglade sig i ån

den dagen du lämnade landet

och du sade åt mig att jag inte fick berätta något för någon

nu bryter jag mitt löfte

men kanske är du ändå redan död

(lament/hemkomst:)

faller mot marken ned i regnet

här ligger du under jorden, tänker jag

jag frågar mig vart det som aldrig fanns tog vägen

eller kanske; i vilken säng sover du nu, Julian

nej. det är bara hästarna under droppande moln

som, ännu, drömmer om dig, frustande över tysta land

visste du; en gång såg jag norrsken

med frost i ögonfransarna och stelnad väta över munnen

någon sade att i denna del av landet är det ovanligt

jag tänkte att det var vackert,

inget mer

jag tänkte det om dig, att du var vacker,

och inget mer

jag tänkte att, som ett lätt skratt var du,

som en konstant annalkande gårdag

och att i denna del av livet var du ovanlig

(dikt med samma namn)

kan vi någonsin igen smälta samman

i högljudd melankoli

i utdragna dialoger ur

högspänning överspänning

i mellansömn i mellanrum

i kraftledningsblues bland vettskrämda moln

precis som vi gjorde under trädet

där blixten dödade korna i England

en sommar

hundra stycken kor exakt där

samma plats på vilken även jag-

elen genom kroppen varenda lem ur led

blint ljus spolades ned lodrätt genom

grenverket

rösten bröts av

mitt i ett ord

sedan sot

bara sot

där jag tidigare stod

minns du? du väckte mig dagen innan

på ett sanatorium i South Carolina

befolkat av solkatter med samma färg som ditt hår

ditt ansikte lutat över mig

dina sprickor som taket

och du viskade i mitt öra, och jag svarade

"nej, det är inte mitt blod, det där är inte

mitt blod

inte mitt blod för det har fel

färg"

(i en stad i ett land en gång:)

i det andra rummet talades det om själen

att den inte fanns

du kysste mig på pannan

och berättade vad dina tatueringar betydde

jag tyckte mest om dem på knäna;

stjärnorna

som betyder att man inte knäböjer för någon

du hade en så lugn röst

och en underlig ögonfärg

mossgrön med bärnstensfläckar

som en bottenfrusen bäck

det fick mig att vilja titta på dig

i timtal

att lyssna på dig utan att räkna minuter

du hade så många historier på din kropp

här, sade du, fick jag en kniv i mig

du tog min hand och lade den på din mage

med en sådan outsäglig ömhet

ärret var vitt och buktande

och jag var öm

och jag kunde vara tyst bara med dig

precis innan jag somnade

hörde jag dig mumla i min nacke

om folk du hade slagit eller skjutit

men jag kunde inte fokusera på något annat

än din varma andedräkt mot de små mjuka håren

(lament/jordmån)

först när allting börjar existera,

om så ännu långt längst bort

skall jag vända håll. skall jag vända håll

för huden, så även min, är utdragen

över ett mycket ensamt land

att vänta på inget är det allra bästa sättet

att längta. om vi älskade en enda gång, dröm. dröm

att vi drog vatten längs vintergatan.

du. är en kalasjnikov av sandsten och kalk. du

är vitt stoft i mina händer. du dansar bland de döda barnen.

de döda barnen sjunger där de springer,

längs krigets temporära vägar.

på den sista dagen

sade jag: Jag lovar dig mitt blod, mitt salt,

mina hästar och min bädd

[ett löfte för ett skavande hjärta, dina förfäder och

kanske dig]

jag sade:

Men först när tystnaden är. långt längst bort. vid månen.