Under sin vandring på Philosophenweg utanför Heidelberg passerar Hampus Östh Gustafsson minnesmärken av Goethe, Eichendorff och Schiller, men vid slutstationen finns också nationalsocialismens monumentala ruiner, vilket får honom att känna sig bedragen – ”Vad hände med sången om studentskornas röda läppar i sommarnatten som jag först nynnade på när jag anträdde Philosophenweg?”

”Allez! Allez!” Så har någon skrivit på asfalten, med stora vita bokstäver. Man skulle kunna tro att jag är i Frankrike. Det är jag inte ‒ fast inte så långt ifrån. Jag är på andra sidan gränsen, i norra Baden-Württemberg, i Tysklands akademiska och poetiska hjärta. Och precis som det heter i stadens berömda sång är jag inte den första att förlora mitt hjärta i Heidelberg. I Fred Raymonds världsberömda slagdänga från 1925, med text av Fritz Löhner-Beda och Ernst Neubach, får vi höra hur

Ich hab’ mein Herz in Heidelberg verloren,

In einer lauen Sommernacht.

Ich war verliebt bis über beide Ohren

Und wie ein Röslein hat ihr Mund gelacht.

Und als wir Abschied nahmen vor den Toren

Beim letzten Kuß, da hab ich’s klar erkannt:

Daß ich mein Herz in Heidelberg verloren.

Mein Herz, es schlägt am Neckarstrand.

Det är dock ingen studentska med röda läppar som stjäl mitt hjärta vid Neckarflodens strand, utan det är staden själv som trollbinder mig. Jag vet att jag inte är den förste att falla för de förföriska kyrktornen, stenbron och slottsruinen, men det går inte att stå emot när jag kliver över de vita bokstäverna för att fortsätta längs den mytomspunna Philosophenweg. Det tar emot i sommarvärmen. Tyngdkraftens törst måste mildras med tallösa svettdroppar under vandringen uppför Heiligenberg. Inget steg är gratis. Inte heller de vita lyxvillorna som pryder bergssluttningen bredvid mig.

Att vandra i giganters fotspår... Det är nästan så man ser tänkarna och poeternas spår framför sig när asfalten går över till grusväg. Så många har vandrat den här vägen, under så många år. Så många dikter och sånger har skrivits för att hylla dalgångens stad, som skymtar bakom den av lövverk kantade serpentinvägen. Goethe fann att staden förkroppsliga romantikens konstnärliga ideal med sitt läge och omgivning. Han älskade ruinerna. I den här staden är de många, men så är också spåren efter Goethe. Åtminstone vill man ge sken av det. På ett hotell får jag höra att diktaren nästan stannade där över natten, och på slottet berättar guiden att åtminstone åtta platser i staden gör anspråk på att ha besökts av honom. Anspråken reser sig i sin tur som spillror av en romantisk (föreställnings-)värld, som tynat bort och smält samman med stadens övriga ruiner. Dessa har dock bevarat sin attraktionskraft, och jag kan inte annat än dela Goethes fascination. Men så kommer jag att tänka på ruinernas historia. Slottet gick under i eld och krig. Svenskarnas kanonkulor kom flygande från det bakomliggande berget Königstuhl under trettioåriga kriget. Sedan kom fransmännen under 1600-talets slut. Kanske ropade de ”Allez! Allez!” när de besteg höjden och satte slottet i brand?

Jag når fram till ett monument av en romantisk poet. Inte Goethe den här gången, men väl Joseph von Eichendorff, som en gång studerade i Heidelberg. Där ska han ha kommit till insikt om att varje ting rymmer en sång av gudomligt ursprung, vilken man kan komma i kontakt med om man lyssnar tillräckligt noga.1 ”Schläft ein Lied in allen Dingen,/ Die da träumen fort und fort,” som det heter i dikten ”Wünschelrute” (”Slagruta”). Den står skriven nedanför diktarens avporträtterade ansikte, och fortsätter sedan: ”Und die Welt hebt an zu singen,/ Triffst du nur das Zauberwort”. Finner man det magiska ordet börjar tillvaron sjunga. Det var sådan sång romantikerna tyckte sig höra i Neckars brus, i ruinernas sprickor och i rasslet hos bergssluttningarnas lövverk.

Under sin tid i Heidelberg hann Eichendorff också skriva om en olycklig kärlekshistoria. Dikten ”In einem kühlen Grunde” (eller ”Das zerbrochene Ringlein”) har förevigats genom bland annat Johann Friedrich Glücks tonsättning och understryker det vemod som på något vis samsades med tillvarons gudomliga sång. Diktjaget blir av ett kvarnhjul påmind om sin olycka. För att undkomma kärlekens plågor säger han sig vilja vandra runt som trubadur från stad till stad eller som ryttare kasta sig in i blodiga strider. Självaste döden syns honom åtråvärd:

Hör ich das Mühlrad gehen,

ich weiß nicht, was ich will;

ich möcht am liebsten sterben,

da wär’s auf einmal still.

Allt är åtminstone stilla runt Eichendorffs minnessten när jag lämnar honom, men jag får snart sällskap på nytt. I ett annat lövverk, bland gröna buskar under trädkronornas skuggor, finner jag ytterligare ett monument. Hölderlin-Anlage står det skrivet och jag har nått fram till en av romantikens verkligt stora. En gul larv ringlar fram över poetens namn som ristats in i monumentets sten. Den vittnar om naturens sprängkraft, den kraft som romantikerna var så trollbundna av. En transcendentalism kapabel att spränga alla sinnliga gränser och öppna vägen till det sublima, så som en larv förvandlas till en fjäril och flyger.

Jag slår mig ned på en träbänk intill monumentet, i ett fåfängt försök att hindra svettfloderna från att rinna ihop med Neckars bruna vatten. Syrsor spelar i hettan, vilken ter sig tropisk. De ackompanjerar dikten som jag bestämt mig för att läsa. Den står skriven på Hölderlins stenstod, men också i den lilla gula bok jag håller i min hand: Deutsche Gedichte ‒ den tyska poesihistoriens greatest hits, hela vägen från 790-talets bön, ”Wessobrunner Gebet”, till våra dagars Albert Ostermaier. Flest sidor upptas av Goethe och Schiller, dessa romantiker som suktade efter det unika. Nu står deras dikter här, tätt följda av Hölderlin och Novalis, i en massproducerad pocketupplaga.

Jag läser Hölderlins kärleksförklaring till staden som skymtar bakom de gröna draperierna. Den börjar så här:

Lange lieb ich dich schon, möchte dich, mir zur Lust,

Mutter nennen, und dir schenken ein kunstlos Lied,

Du, der Vaterlandsstädte

Ländlichschönste, so viel ich sah.

Fosterlandet, ja, nationalismen var ju också en av romantikens frukter. Jag fortsätter min bestigning av Heiligenberg och passerar ännu ett monument. Det här har inte rests till minne av någon poet. Här är det minnet av en järnkansler som reser sig över trädtopparna.

Efter att ha svängt in på Oberer Philosophenweg kommer jag till en glänta med utsikt över dalgången. Jag tittar inte ut över staden; det här är en sådan vy man blickar ut över. Just då brakar gamla stans kyrkklockor loss i ett crescendo som aldrig tycks vilja ta slut. Omringad av förmultnade löv står jag i den svarta jorden, lutad mot en grå stam, och undrar om det är Eichendorffs gudomliga sång jag hör. Klangerna fyller hela dalen. En poesi som ej låter sig fångas med ord. Den vittnar om något bortom det gripbara. Plötsligt känner jag mig liten inför kyrktornen och bergstopparna. Jag nästan skäms över min egen upprymdhet och vänder mig om. Inte kan jag väl vara så naiv att jag tror mig möta det sublima, så som romantikerna en gång gjorde?

I vår tid borde man ha lärt sig att ruinerna är ruiner ‒ resultat av krig och eld. Dessutom är Heidelberg egentligen förskonat från många ruiner. Till skillnad från så många andra tyska städer undslapp staden de allierades bombningar från skyn ‒ samma tomma himmel som jag nu blickar upp emot. En gång trodde man att mänskligheten gick framåt, klättrade mot högre höjder. Det känns i benen att jag har bestigit åtskilliga höjdmeter, och min tröja skulle utan problem kunna vridas ur. ”Allez! Allez!”

När jag till sist når toppen av Heiligenberg kliver jag ut över en platå fylld av ruiner från sju årtusenden. Trots att inga bomber föll här uppe så har stenbyggnaderna inte haft en chans mot tidens eroderande tand. Ett romerskt tempel och katolska kloster. Sällan har väl så mycket historia strålat samman under en enda bergsbestigning?

En av ruinerna står ut i mängden. Med plats för 8 000 sittande och 5 000 stående åskådare uppenbarar sig en jättelik amfiteater bakom en krans av gröna träd. Vad är nu detta? Något som romarna lämnat efter sig? Den slingrande vandringsleden uppför berget tar sig formen av ett frågetecken.

När jag beskådar läktarna, från skuggorna bakom porten till amfiteaterns scen, faller ett mörker över allt det vackra jag mött på vägen dit. Det jag blickar ut över kallas Thingstätte, och det var inte romerska händer som lade stenarna. Det var nationalsocialismen, med hjälp av Heidelbergs studenter. I ett försök att knyta an till antik och germansk historia var friluftsteatern ett propagandaverk. Självaste propagandaministern var där vid invigningen och såg byggnadsverket som det tredje rikets sanna kyrka. Även han lyckades finna något gudomligt på Heiligenberg.

Högst upp på läktaren ligger några förkolnade vedträn. Och aska. Aska.

Man brukar fråga sig hur något sådant kunde ske i den nation som fött poeter som Goethe och Hölderlin? Jag känner mig bedragen när jag står på toppen av berget och blickar ut över Neckardalen. Vad hände med den gladlynta sången om studentskornas röda läppar i sommarnatten, som jag nynnade på när jag först anträdde Philosophenweg? Nu kommer jag bara att tänka på Margaretes gyllene hår... Och gryningens svarta mjölk.

Hur fogar man samman den här ruinen med den förtrollade Heidelbergbilden? Hur smälter amfiteatern ihop med de romerska och medeltida ruinerna? Jag vet att de härrör från olika tider, och de kan inte svärtas ned allihop. Men jag vet inte längre hur jag ska förhålla mig till det jag sett och läst under bergsbestigningen. Romantikerna hyllade ruinerna, men de hade inte upplevt århundradet som lade det vackra i ruiner. Inte kan man känna vördnad när man vandrar bland dessa lämningar nu, efter alla krig och eldar? Efter propagandan och askan.

Theodor W. Adorno hävdade att det är barbariskt att skriva poesi efter Auschwitz.2 Han har missförståtts många gånger. I påståendet har man läst ut en fråga: om det kan framställas någon dikt eller konst över huvud taget efter koncentrationslägren? Frågan kanske tycks banal ‒ banal, som så mycket annat i vår moderna historia ‒ men den rymmer en viktig poäng. Självklart har det skrivits massvis med dikt efter Auschwitz, men den har inte varit densamma som förr, för vår tid har tillägnat oss ett ”Zauberwort” som låter oss höra tillvarons sång på nytt. Sången är nu tom.

Kalla vindar slår in och får svettfloderna att hejda sig när jag står på toppen av Heiligenberg och undrar vad jag egentligen uppnått med min vandring. Vad är det för ruinlandskap jag har beskådat? Jag känner mig lika tom som tillvarons sång. Det känns som att jag inte kommit högre över huvud taget. Men hjärtat bultar i bröstet efter alla höjdmeter. Det ligger inte kvar och slår nere vid Neckarstranden. Så jag har uppenbarligen inte förlorat mitt hjärta, bara mitt förstånd. Det faller samman; kvar blir bara ruiner. Fast kanske är det just i sådana stunder vi behöver dikten allra mest, i de stunder när vi inte förstår oss på tillvaron och inte hör några toner från gudomliga sånger, i de stunder när mänsklighetens mörkersidor tycks överskugga allt som vi en gång funnit vackert? Kan dikten hjälpa oss att finna en mening bland tanken och tillvarons ruiner?

*

Fritz Löhner-Beda, en av textförfattarna till ”Ich hab’ mein Herz in Heidelberg verloren”, var av judisk härkomst. 1942 deporterades han till Auschwitz där han slogs och sparkades till döds.3 Dessförinnan hade han varit i Buchenwald och i fångenskapen skrivit texten till ”Das Buchenwaldlied”. Trots de mörka framtidsutsikterna lyder sången att ”was auch unser Schicksal sei,/ wir wollen trotzdem Ja zum Leben sagen,/ denn einmal kommt der Tag, dann sind wir frei!” Fångarna må bära hackor och spadar, men ‒ skriver Löhner-Beda ‒ i blodet bär de en vilja till liv, och i deras hjärtan lever ännu kärlek och tro.

När jag börjar min vandring ned genom Heidelbergs ruinlandskap förstår jag ingenting. Men mitt hjärta, det slår.

Fotnoter

1. Se Ylva Herholz fina tolkning: ”Han diktade dagdrivarens vemod”, SvD, 26/11 2007.

2. Se Theodor Adorno, Prisms, Cambridge 1997, s. 34.

3. Raul Hilberg, The Destruction of the European Jews, New York/London 1985, s. 930.

Lästips

http://heidelberg.gequo-travel.de/heidelberg/persoenlichkeiten/dichter/johann-wolfgang-von-goethe.html

"Ich hab' mein Herz in Heidelberg verloren" framförd av Andre Rieu och Mirusia Louwerse