För fem år sedan tog de musikvärlden med storm; ett rockoväder från Skottland drog in västerifrån över Sverige där det glasgowska indierockbandet Glasvegas sålde guld och nominerades till rockbjörnar.

Vid släppet i höst av deras tredje album, Later... When The TV Turns To Static, har deras popularitet i Sverige knappast minskat, inte minst med tanke på att Jonna Löfgren från Boden tog över bandets trummor 2010. Glasvegas ansikte utgörs annars av sångaren och låtskrivaren James Allan. Vid sidan av att vara musiker har han även hunnit med att spela drygt hundra matcher i den skotska fotbollsligan, vilket kan vara intressant att begrunda i dessa tider när fotbollsspelaren Kevin Walkers deltagande i Idol lett till flyttade Superettanmatcher ‒ något som skapat rubriker.

Första låten på det självbetitlade debutalbumet Glasvegas (2008) handlade mycket riktigt om fotboll. Med ”Flowers and Football Tops” anknöt Allan till något mycket centralt i Glasgows kultur, vilket ingen svensk som följde Henke Larssons framgångar i Celtic lär ha missat. Med albumsuccén lyckades Glasvegas skapa något originellt. De hade ett stort melankoliskt sound, som samtidigt skiljde sig från klassisk rock. Och Allans övertydliga skotska dialekt markerade att bandet byggde på sin lokala identitet.

Texten i ”Flowers and Football Tops” är inspirerad av ett fall där en 15-årig pojke brutalt mördades i Glasgow 2004. Allan försöker leva sig in i situationen där pojken aldrig mer kommer hem. Han sjunger om ”No sweeping exits/No Hollywood endings” där ”Flowers and football tops/Don’t mean a thing”. Låttiteln syftar på en tradition i Glasgow då blommor och fotbollströjor brukar lämnas för att hylla unga män som har dött eller mördats. Som vi kan se i texten är Hollywoodscenarier avlägsna i det här fallet. Hela debutalbumet är istället tryggt förankrat i Glasgows utpräglade arbetarklassmiljö.

Inte helt oväntat vidrör Allan också sociala problem, som i den redan klassiska ”Geraldine”. Låten framstår först som en klassisk kärlekssång, men avslutas med en överraskande vändning, vilken påminner oss om de sociala realiteter som romantiska kärleksbilder i långa loppet inte kan skyla över: ”I will, I will turn your tide/Do all that I can to heal you inside/I’ll be the angel on your shoulder/My name is Geraldine, I’m your social worker”. Även i det här fallet var låttexten inspirerad av en verklig person, som intressant nog kom att sluta sitt jobb för att istället följa bandet som försäljare av merchandise (se till exempel här). Ett annat tema på albumet utgörs av drogmissbrukets mörkersidor på ”It’s My Own Cheating Heart That Makes Me Cry”, och i den hjärtskärande ”Daddy’s Gone” tecknas plågsamheten i en situation där en fader är frånvarande. I sistnämnda fall framträder också en rebellisk anda då Allan, ur det övergivna barnets perspektiv, får sista ordet genom att påpeka: ”I won’t be the lonely one/Sitting on my own and sad/A fifty year old/Reminiscing what I had”. Ingen har nog sammanfattat albumets styrkor och Allans roll som socialrealistisk skildrare av livet i Glasgow bättre än Andres Lokko i en recension i SvD:

Varje refräng är ett romantiskt panoramafönster mot hela rockhistorien, varje refräng skräddarsydd för fuktskadat [sic.] brittiska fotbollsläktare – men det är musikens kontrast mot den empatiska lyrikens blodiga allvar där Allan knyter nävarna kring både Bibeln och kommunistiska manifestet som gör dem så unika

Många artister eller band som gör total succé med sitt debutalbum brukar dock få svårt att leva upp till förväntningarna med uppföljaren. Glasvegas blev inget undantag. Efter att ha spelat in en jul-ep i Transsylvanien drog de vidare till ett strandhus i Santa Monica i Kalifornien, där deras andra album, Euphoric///Heartbreak\\\ (2011), spelades in. Även om skivan inte var dålig, utan i själva verket ganska bra, så hade den inte en chans att motsvara de inte lindrigt uppskruvade förväntningarna ‒ förutom i Sverige där albumet faktiskt blev listetta. Bandets nya kommersiella situation, där boulevarden mot de stora arenorna tycktes ligga lika öppen som Stilla Havs-oceanen de blickade ut över, fick också konsekvenser för albumets konstnärliga utformning. Den nya inspelningsmiljön tycktes spegla av sig på albumets ganska syntinspirerade sound och allmänna känsla. Ett skifte anades också i det faktum att James plötsligt bytte ut sin svarta scenklädsel mot helvitt och började använda en glittrande mikrofonsladd. Kaliforniens glamour tycktes inte ha gått att stänga ute.

Att Glasvegas skulle röra sig västerut var kanske inte så förvånande om man tänker på deras bandnamn. Allan har själv försökt att tona ned vikten som ofrånkomligen läggs vid hopslagningen av orterna Glasgow och Las Vegas, men sammanfogningen förblir ändå det första man slås av. Nu var det uppenbarligen dags för bandet att utforska sin västamerikanska del. Redan i albumets titel anar man att något har tillfogats de hjärtekrossande teman som uppfyllde debutalbumet. Även om musiken var euforisk redan där, så tycks det temat nu ha hamnat i förgrunden. På låten ”Euphoria, Take My Hand” försöker Allan göra slut med sin förra tjej, Heartbreak, till förmån för sin nyfunna kärlek: ”Heartbreak, I’m not holding your hand any more/Why can’t you understand?/Euphoria, take my hand”. I bästa fall vittnar den här låten ‒ som definitivt är en bra poplåt, men inte lika minnesvärd som toppnumren från debuten, utan snarare något som man känner att man har hört förut ‒ om en ironisk självmedvetenhet hos Allan, där han beskriver bandets resa från Glasgows hjärtekval till Kaliforniens euforiska strandliv. Men frågan kvarstår ändå varför Allan inte tydligare valde att hålla fast vid de skotska brutna hjärtan som på debutalbumet berörde så många?

Kritikerkåren var i stort sett eniga om att bandet hade tagit ett för långt kliv bort från Glasgow. Ett undantag var Kristin Lundell, som i SvD hyllade uppföljaralbumet och påstod att ”Glasvegas förblir desamma oavsett vart i världen de packar upp sina tjocka ljudmattor.” Po Tidholm tyckte däremot annorlunda i DN där han underströk hur svårt det är att ”vara riktigt autentisk när självmedvetenheten tar över. Att det inte går att upprepa en ärlig gest alltför många gånger”. Autenticitet är ett viktigt tema i rockhistorien, som har behandlats av Ulf Lindberg i avhandlingen Rockens text. Ord, musik och mening (1995). Han använde sig av begreppet ”autenticitetsrock”, vilket främst syftade på en vit, amerikansk rockgenre utmärkt av äkthetsanspråk och intima kopplingar till folklig kultur. Var det sådana äkthetsanspråk, vilka en gång hade burit fram Glasvegas, som plötsligt blivit svåra att se? Nu kryddade de istället med extra allt, och de inte helt motiverade syntarna tog bort mycket av den råa känsla som initialt hade utmärkt dem. Tidholm betonar i sin recension också att texterna blivit svagare och tycktes vara drabbade av en sorts eskapism, genom vilken Allan hade förlorat närheten till Glasgowmiljön. Att han har förflyttat sig märks tidigt på albumet, då han i ”The World Is Yours” sjunger att ”I took a ride/From the L. A. mountains through time”. Eskapismen är också uppenbar i albumets starkaste låt, ”Whatever Hurts You Through The Night”: ”If there was a way/Would you let me take you away?/Masterplan our escape route/Run and never back we’d look”. Den stora frågan blir: kunde Allan fly undan sina rötter i Glasgow? Var befinner han sig nu, på Glasvegas tredje album?

Till en början har många kritiker anat en återvändo (eller kanske reträtt?) till Glasgow, såväl sound- som textmässigt, på Later... When The TV Turns To Static. Följer man albumets första textrader i låten med samma namn blir det nästan omöjligt att inte misstänka att Allan gör upp med sin egen historia: ”my street as i [sic.] remember is still the same [...] i think my friends have all gave up on me/untie my chains, i reach out in apology”. Han tycks ha återvänt till sin hemstads regntyngda gatuhörn. Kärlekshistorierna och de alkoholdränkta nätterna finns ännu kvar på bakgatorna. Samhällskritiken dyker upp igen, som på ”All I Wan’t Is My Baby”, där Allan sjunger om att ”it’s all about the money”.

Det framträder också en klaustrofobisk känsla av att ha fastnat någonstans mitt emellan, i valsituationer där alternativen tycks oförenliga. I ”Choices” sjunger Allan:

i don’t want to leave home but my house is falling down

i don’t want to be alone but there’s no one else around

[...]

i don’t want to swim but my boat is capsizing in

i don’t want to keep running but the ground is a fire still burning

Nästan som i den klassiska avslutningen på Geraldine visar Allan sedan prov på fingertoppkänsla genom att avlossa kärnfulla slutrader:

i don’t want to die but i don’t want to live not really alive

i still have choices, left.

Det kanske finns fler alternativ. Det kanske går att göra något bra även om vissa alternativ tycks oförenliga. Kanske kan Glasvegas hitta en väg utan att förflytta sig hela vägen till västra USA, även om de aldrig helt lyckas upprepa vad de gjorde med Glasgow på första albumet? Kanske är det dumt att se snett på spänningen mellan Glasgow och Las Vegas? Ofta är det just ett sådant motsatsförhållande som gör delarna meningsfulla. I låten ”If” sjunger Allan att:

if not for fear, a hope is nowhere near

if not for loneliness, a friend is somewhere in the wilderness

if our love was ever to part ways

then world as i know it would never ever spin again

Med utflykten till Santa Monica var Glasvegas och vände i Glasgows motsats. Kontrasten kan ha skänkt ny och starkare mening till de ursprungliga teman som behandlades på debutalbumet. Förhoppningsvis har erfarenheten stärkt dem inför framtiden, i vilken de nog kommer att hålla hårt om sin geografiska kärna, även om de för den skull inte behöver stå och stampa på exakt samma gator som förr. Men de kommer säkerligen inte att glömma bort dem.

På nya albumets öppningsspår skymtar en medvetenhet om hur Allan tidigare svikit sina rötter, rötter som aldrig går att kapa av ens om han skulle vilja. Och varför skulle han egentligen vilja det?

i pray for the damaged who’ll be loved unwillingly

from in a place where no man truly

can ever really walk away

i didn’t want to walk away

Ungefär lika långt från Glasgow och Santa Monica/Las Vegas ligger den mytomspunna Bermudatriangeln (drygt respektive knappt 5000 kilometer). Ett tag var jag rädd att Glasvegas hade irrat bort sig där någonstans. Nu är jag inte längre orolig.

Se videon till "Geraldine"