Var inte ensam! Håll dig på avstånd från henne! Var kall mot henne! Tala helst inte med henne överhuvudtaget! Tänk på all smärta hon har orsakat dig! Konsumera eller ägna dig inte åt konst som behandlar kärlek! Drick inte med måtta! Drick ingenting alls eller drick så mycket att alla känslor nullifieras! Om man dricker lagom, blir man bara kärlekskrank.

Dessa är några av de råd som återfinns i Ovidius Remedia amoris (Kärlekens botemedel). Ovidius brukar tillsammans med Gallus, Tibullus och Propertius räknas till de ledande författarna inom den romerska kärlekselegin. Ovidius var yngst av dem och levde 43 f. Kr. till 17/18 e. Kr. Råden i Remedia amoris är främst riktade till unga män, med syftet att hindra dem från att bli ohälsosamt fästa vid en kvinna som de aldrig kan få eller åtminstone aldrig kan behålla.

Att idealisera en kvinna cementeras såsom ett litterärt tema redan i antiken, i samband med den romerska kärlekselegin. Genren kräver att diktjaget är olyckligt förälskad i en kvinna, nästan till en sjuklig grad. Den typiska klichébilden av den plågade, olyckligt förälskade poeten härstammar härifrån. Det fanns dock stundtals ett djup redan här. Det är inte bara en romantiserande bild av den lidande poeten som målas upp. I Propertius 1,3 (den tredje dikten i Propertius första bok) överväger till exempel diktjaget att våldföra sig på sin sovande kvinna.

Eftersom det nästan uteslutande var män som sysslade med poesi i antiken, är det inte så konstigt att föremålen för diktjagens besatthet oftast var kvinnor. Det förekommer dock även dikter adresserade till män. Ända sedan den romerska elegin har tematiken haft en central plats i den västerländska litteraturen och ständigt återkommit genom århundradena. Den har givetvis förekommit ännu tidigare på ett eller annat sätt, eftersom detta fenomen – att idealisera en människa – med sannolikhet är lika gammalt som människan själv.

Tematiken är ej heller främmande för musiklyrik. Kanske har den omedvetet fått sin allra största plats där. Hur många musiker har till exempel inte skrivit en låt om någon de är förälskade i? Förälskelse är oftast en irrationell idealisering av en person. Temat har inte minst behandlats i ett antal av Nick Caves låttexter. I dem rör det sig om manliga karaktärer som är mer än förälskade. De har utvecklat en ohälsosam attraktion, en besatthet av en kvinna. Det mest kända exemplet torde vara hitlåten ”Where the Wild Roses Grow”, som Cave sjöng tillsammans med Kylie Minouge och sitt kompband. Karaktärerna i denna låt har ganska nyligen träffat varandra, och ju bättre man lär känna någon desto tydligare blir personens svagare sidor. Låten slutar med att den manliga karaktären dödar kvinnan, för att på så sätt bevara såväl hennes skönhet som sin idealiserade bild av henne.

Nick Caves första band, The Boys Next Door, var ett ganska ordinärt punkband som till en början spelade coverlåtar. De var aktiva i slutet av 70-talet. I samband med att punkboomen dog ut, tog bandet en ny riktning. De bytte namn till The Birthday Party. Deras musik blev aggressivare. Nick Cave sjöng inte längre. Han skrek. Musiken lät mer som oväsen än någonting annat. Även låttexterna blev råare. Bland deras mest kända låtar finns till exempel ”Release the Bats” som handlar om vampyrsex. Även om de aldrig slog igenom för en bredare publik, kom de att ha stort inflytande på goth rock-genren.

Bandet splittrades dock 1983. Därefter bildades Nick Cave & The Bad Seeds av Nick Cave och Mick Harvey som också var en tidigare medlem i The Birthday Party, samt Blixa Bargeld som värvades från det tyska industrial-bandet Einstürzende Neubauten. Nick Cave & The Bad Seeds är fortfarande verksamt, men idag är det bara Nick Cave som finns kvar från den ursprungliga uppsättningen. Genom åren har de rönt stora framgångar och är onekligen ett av de största alternativa rockbanden.

From Her to Eternity hette deras debutplatta. Den utkom 1984 och påminner mycket om The Birthday Party i musiken och de lyriska teman som förekommer. Titellåten handlar om en person som har utvecklat en besatthet av en kvinna. Redan i titeln, som är en ordlek på filmen From Here to Eternity, förstår man hur stor plats den här kvinnan tar i diktjagets tankar. Hon är allting.

Musiken är intensiv. Ovanpå basen och trummorna tillkommer en del ”oväsen”. Musiken ackompanjerar texten väl. Den illustrerar diktjagets sjuka och desperata inre. Det är dock inte musiken som är låten. Mest fokus ges till Nick Caves sång och till låttexten, som är stark, och kanske det bästa som har skrivits på temat besatthet.

Texten författades av Nick Cave tillsammans med den australiensiska musikern Anita Lane. Cave och Lane ska tidigare ha haft ett förhållande med varandra. Det har såklart spekulerats i om låten har någon förankring i deras liv. Detta är inte ett fruktbart sätt att tänka kring en text. Att avgöra om texten är verklighetsbaserad är dels omöjligt, dels har det ingen betydelse för textens handling.

Diktjaget berättar för lyssnaren om en kvinna som bor på våningen ovanför honom:

Ah wanna tell ya ’bout a girl

You kno, she lives in Apt. 29

Why... that’s the one right up top a mine

[...]

O ah hear her walkin

Walkin barefoot cross the floor-boards

All thru this lonesome night

And ah hear her crying too.

Diktjaget sitter och lyssnar på vad hon gör. Han har säkert lyssnat på henne under en längre period. Man kan också uttyda att diktjaget är ensam. Den här natten är säkert bara en av många ensamma nätter för honom. Denna kvinna har blivit såväl en sysselsättning för det ensamma diktjaget som ett hopp om räddning från hans tillvaro. Hon gråter också. Precis som han. De kan kanske finna tröst i varandra? Texten fortsätter:

Hot-tears come splashin on down

Leaking thru the cracks,

Down upon my face, ah catch’em in my mouth!

Walk’n’cry Walk’n’cry-y!!!

Den sista raden är ett utrop till att hon ska fortsätta göra det hon gör, eftersom ljudet av hennes gående och gråtande är det enda som kan påminna honom om att hon faktiskt finns. Kanske är det till tröst för diktens jag. Han är inte ensam om att må dåligt. Han finner kanske också ett visst sällskap i ljuden. Det är trots allt bara några decimeter emellan dem. Han är nästan inte ensam. Fysiskt åtminstone.

Men detta är inte tillräckligt för diktjaget. Han tar sig nämligen in till henne och läser hennes dagbok:

Ah read her diary on her sheets

Scrutinizin every lil piece of dirt

Tore out a page’n’stufft it inside my shirt

Fled outa the window,

And shinning it down the vine

Outa her night-mare, and back into mine

Mine! O Mine!

I den romerska elegin beskrivs en intensiv förälskelse ofta som en fysisk sjukdom. Men i själva verket handlar det nog om att man försöker fylla ett tomrum. En sådan besatthet som diktjaget har utvecklat för den här kvinnan uppstår företrädesvis om man är olycklig eller åtminstone besviken. ”Outa her night-mare, and back into mine” är en tydlig indikation på att diktjagets tillvaro inte är hållbar. Det är – som diktjaget själv uttrycker det – ett helvete, av för oss okända anledningar.

Efter att ha läst dagboken fortsätter han att lyssna på henne:

She’s wearing them bloo-stockens, ah bet!

and standin like this with my ear to the ceiling

Listen ah kno it must sound absurd

but ah can hear the most melancholy sound

ah ever heard!

Walk’n’cry! Kneel’n’cry-y!

Så småningom kommer han till en insikt:

O tell me why? Why? Why?

Why the ceiling still shakes?

Why the fixtures turn to serpants snakes?

This desire to possess her is a wound

and its naggin at me like a shrew

but, ah kno, that to possess her

Is, therefore, not to desire her.

O o o then ya kno, that lil girl would just have to go!

Go! Go-o-o! From her to eternity!

Ad infinitum...

Först trodde han kanske att han hade stillat sin nyfikenhet genom att göra inbrott i hennes lägenhet och läsa hennes dagbok. Men han har inte alls fått nog, och inser att hans besatthet av henne inte är hälsosamt. Till slut begriper han att han inte alls vill ha henne som person: ”but, ah kno, that to possess her / Is, therefore, not to desire her”. Att vilja ha henne (”possess her”), att veta allting om henne, att iaktta henne är en sorts sysselsättning. Han suktar (”desire”) inte efter henne egentligen. Det är någonting han omedvetet har tvingat sig till att känna, bara för att hålla hjärnan aktiv i sin ensamhet och motivera sin besatthet av henne. Om det är någonting han vill ha, så är det idén han har byggt upp kring henne. Eller bara idén att ha någon överhuvudtaget. Hon som person har ingenting med saken att göra. Hon kan inte rädda honom. Han måste ta tag i sina problem själv. En början på det är att glömma bort henne, innan det urartar ännu mer. Han har redan gjort inbrott i hennes lägenhet. Vad ska komma härnäst?

Att glömma henne är ju emellertid lättare sagt än gjort. Eftersom låten slutar med att kören fortsätter sjunga ”from her to eternity”, ställer jag mig tveksam till om diktjaget verkligen lyckas förtränga henne. Jag är också rädd att Ovidius råd skulle hjälpa honom föga. Vid den här tidpunkten är han redan väldigt besatt av henne. Och han har ingenting annat i sitt liv. Han är knappast den första eller sista att gå i fällan. Och den här texten är inte heller den första eller sista att behandla detta tema. Besatthet kommer alltid ha sin plats i litteraturen, på ett eller annat sätt. Från antiken till Nick Cave to eternity.

From Her to Eternity live 1989.