Katarina Frostensons nya diktbok Tre vägar består av tre delar vars lekfullhet i bildspråk, språkljud och allusioner föranleder Carola Mikaelsson att tro att hon kommer att återvända till boken.

Det är lätt att följa med längs de vägar Katarina Frostenssons författarskap tar. Litteratur syns och finns tillgänglig i verkligheten men den skapar också en egen värld innanför pärmarna. För diktsamlingen Tre vägar träder jag in i en värld som skapar sig medan jag läser, den bygger upp sig själv längs resans gång, ungefär som att skrivprocessen följer samma riktning som läsningen. Det här är en diktsamling som jag läser från första till sista sidan. Med det menas inte att jag läser den i ett svep, och inte heller att Tre vägar inte inbjuder till nedslag här och där, till mer spridd läsning. Här är så gott om referenser och blinkningar att jag tänker att det går att återkomma flera gånger om för att fördjupa sig eller låta läsningen ta en annan väg. Här finns historier och historia, och vilken sida som än slås upp serveras läsaren ordlekar, intertextualitet och bilder.

Ordlekarna tar mig i handen och tillsammans gör vi hoppsasteg över raderna. Jag skrattar och jag smakar, jag nickar med i rytmerna och provar ibland att kasta om, att ändra ord, att se varför ett visst ord är valt framför ett annat. Ofta leder upprepningar och vidareutvecklingar till liknelser och bilder, som på sidan 153: ”På hans tröja var en röd mun uppsliten till en kyss, som ett sår.”

Såsom titeln förtäljer innehåller diktsamlingen tre delar. ”Svartmålningen” är den första delen, och den drivs av parallella underliggande berättelser som alla springer ur den svartmålade skylten i skogsbrynet, där det enda som syns av den ursprungliga dikten som stod där är:

var grå, modern

en sådan sak

som var

Det är dels en vuxens besök i barndomens Hägersten, med minnen och frågor som väcks till liv, dels en konstnärs samtal och funderingar kring konst och konstutövning, dels en poetik som känns angelägen, aktuell och intressant:

Vad ska man göra med papperen –

Vad ska man göra med lapparna, bladen, spiralblocken och de svarta böckerna med vaxade omslag (s. 51).

I ”Strandränderna” är poesin mer intensiv. Här ger den sig till känna även i uppställningen, som på s. 84:

livsgnista iver

rivalitet

förtvivlan hat

förstörelseglöd

tröst ömhet glömska – varför älska det

gamla

bevara och spara låt flyga och fara!

Som sand med vind till ett annat land

s k i n g r a

Den tredje delen heter ”Konstvandringen” och behandlar gränser och överträdelser av olika slag. Här inryms en rejäl dos humor. På sidan 156 kommer berättaren till och med på den roade läsaren:

[…] Jag läser Guilt

and Pleasures sexordshistorier gång på gång, de är inte särskilt

bra men idén var god.

God said Go, Stop He forgot.

Nu ler du! Den dög.

Tre vägar innehåller mycket, och jag tror att varje läsare skapar sin egen förståelse för diktsamlingens olika delar. I mitt exemplar är många ord, rim och rader understrukna, ibland hela sjok: stycken eller strofer. Jag ser många skäl att återkomma till Frostenssons Tre vägar.