Det är märkligt med vissa upptäckter, för en kort tid sedan hittade jag en trycksak från 2005 på sex sidor om Lennart Sjögren som bildkonstnär.

Omslagsbilden var en ejderflock och texten var skriven av Peter Hultsberg, som 2008 skrev en avhandling om Lennart Sjögrens poesi, Därför berör oss fåglarnas liv. Magnus Ringgren använder sig inte avhandlingen i sin studie, varför vet jag inte, det säger han ingenting om.

På baksidan av foldern finns dessa sagolika rader av Lennart Sjögren ur samlingen Havet från 1974:

Och björklövet som blev funnet

långt ute till havs

där det vilade

i sin egen grönskande båt.

Lennart Sjögren lever på norra Öland, han har gjort det under långa tider. Jorden har gett honom orden och havet har spätt på allt. Fåglar och natur är ett viktigt inslag i Sjögrens poesi, han nöjer sig inte med naturlyrik, han driver sina ord mot existensens stup, mot frågor om tillblivelse och mognad, mot liv och död. Kråkor har han skrivit om, om andra fåglar både till lands och sjöss, ingen så vacker som alfågeln och ingen fågel ger våren en sådan säregen stämning som den.

Utgångspunkten är Lennart Sjögrens diktsvit från 1997, Fågeljägarna. Den bygger på en händelse, som han har hört berättas som barn, hur tre män under fågeljakt under vårvintern blev ouppmärksamma och övermodiga och gick genom isen utanför den öländska kusten och drunknade. Magnus Ringgren spårar berättelsens rötter och väver in en kulturhistorisk kontext. Som så ofta hos Lennart Sjögren har dikten ett enkelt och begripligt ramverk, men just här låter han myt och klang fara iväg med läsaren. Det är svårt att veta vad som är möjligt att se och att höra. Ett annat vanligt inslag i Sjögrens poesi, som ofta återkommer, är döden, det handlar om dem som snart ska dö, om dem som är döda och om dem som får leva kvar en stund, i väntan och sorg.

Vattnet och döden, har gett fågeljägarna en röst;

Och vi som talar här

vi talar inte med vår vanda tunga

och det är inte heller fiskens

vattnet gav oss åt en annan röst.

I havet, i isen, i fågelvärlden och i jordens fåror finner Lennart Sjögren sin politiska väv, dessutom anknyter han till ett folkligt berättande. Magnus Ringgren blottlägger på ett förtjänstfullt och övertygande sätt många berättartrådar, han för sin undersökning ända till antika föreställningar om döden och avslutar med en skröna om ålarna på isen, där även Johan Theorin har lämnat ett intressant uppslag.

Nu tror jag inte Lennart Sjögren är en vän av akademiska avhandlingar, inte heller lärda analyser, han trivs nog bäst med att lyssna på gammelkråkan i talldungen, höra på den första vipan och se när vinterstormen plågar alla. Och med att sätta spaden i jorden!