När den unge amatörzoologen Tomas Tranströmer nålade upp insekter på spännbrädet i skärgården till den stickande doften av ättiketer anade han inte deras betydelse för hans framtida författarskap som skulle leda till nobelpris, att de skulle förkroppsliga tiden själv i hans rika och metafortäta bildspråk.

I Tranströmers poesi finns en genomgående prägling av T.S. Eliots syn på tid: “all time is eternally present”, att all tid existerar här och nu. I ”Preludium” finns tydliga exempel på detta synsätt då diktens ”han” sjunker ”genom schakt av grönfuktiga åldrar” vilket senare i dikten beskrivs som ”denna lodräta färd genom ögonblicket”. Resenären i dikten kan färdas genom all tid, från åldrar till ögonblick, då alla epoker samexisterar i detta nu.

All tid är närvarande i Tranströmers lyrik, något som uppmärksammats i forskningen kring hans poesi och som genomsyrar hans diktsamlingar. Som exempel på detta gör sig även dåtiden påmind i ”Preludium”: ”Bronsåldernslurens/fredlösa ton/hänger över det bottenlösa”. Rummet i "Den halvfärdiga himlen" sträcker sig också bakåt i historien med orden ”Och våra målningar kommer i dagen, våra istidsateljéers röda djur”. Diktens ”vi” existerar över en lång tidsaxel på flera livstider och innefattar såväl dagens människor som de som först avbildade verkligheten på insidan grottväggarna (Espmark, 1983, s. 82 f.). Den tidlösa gemenskapen med människor från förr förstärks i dikten ”Epilog” där de döda får vara med på resan och i ”Den halvfärdiga himlen” är de med som spöken som också får ta sig en ”klunk av ljuset”. Även framtiden är närvarande då de ”de oföddas bleka ansikten” skymtar i dikten ”Klanger och spår” och när de kommande åren i form av ”flädermöss” slumrar inne i grottan väntande på den dag då de ska flyga ut (Elegi).

Genom att skriva porträttdikter har Tranströmer gett utvalda människor en tidlöshet i ord, bevarade åt eftervärlden. Tomas Tranströmer har förevigat den ryske tonsättaren Balakirev i ”Balakirevs dröm”. levandegjort en 1500-talsrelief i ”En man från Benin” och återupplivat Bockstensmannen som aldrig mer fick vandra på jorden (Elegi). I Tranströmers självbiografi berättar han om sin barndomskärlek till bibliotek och museer, som ju utgör mänsklighetens samlade minne och historia, något som bevisligen präglat hans diktning som sträcker sig i tid och rum.

Tiden får väggar och golv i Tranströmers lyrik. I ”Den halvfärdiga himlen” liknar han jaget vid en dörr mellan två tillstånd: ”Var människa en halvöppen dörr/som leder till ett rum för alla”. I Tranströmers universum kan allting liknas vid ett hus och ges dörrar och väggar, det skapas ett fysiskt rum i det psykiska likt brevet som förgäves försöker tränga sig in genom springan mellan vakenhet och dröm (Nocturne). Dessa portaler leder vidare till ytterligare dimensioner som alla existerar på samma yta i Tranströmers flerdimensionella värld och på ömse sidor om dörren finns det privata och allmänmänskliga, nuet och framtiden eller det medvetna och omedvetna.

Även den yttre naturen ges attribut såsom källare, tak, fönster och nyckelhål och ramas in till en byggnad. Bebyggelse blandas med natur, gränsen mellan ute och inne är upphävd och naturen konstrueras efter människans påhitt och får väggar och golv. På liknande sätt har Tranströmer beskrivit sin upplevelse av tiden: en labyrint, även det en byggnadskonstruktion och lutar man sig mot labyrintens vägg kan man höra ett yngre eller äldre jag skynda förbi på andra sidan (Eggehorn, 1997, s. 9).

Naturen har haft stor betydelse för Tranströmers skrivande. När livet har blivit för påträngande och kravfyllt har han alltid sökt sig till en plats med träd såsom Runmarö där han samlade insekter. Dock är inte skogen den enda typ av landskap som utgör miljö i Tranströmers lyrik, utan naturen i alla dess former, både den svenska och den utländska som han stöter på under sina resor. Naturens närvaro i dikterna är typisk för Tranströmer, såsom för svensk litteratur. Däremot skulle en naturskildring aldrig ensam utgöra en hel Tranströmerdikt då han i T.S. Eliots anda alltid vill sätta något i ett sammanhang och förena det med en tanke (Bergsten, 2011, s. 111 f.). Till skillnad från andra poeter tidigare under 1800-1900-talet, såsom Edith Södergran, Karin Boye och Esaias Tegnér, som alla använder träd som symbol för något annat exempelvis själen eller jaget, så har Tranströmer ett mer sakligt och förtroligt förhållande till trädet. Istället för att bara låta det existera som representant för något äger det en egen värdighet och lever sitt eget liv oberoende av människan. Träden omtalas i dikterna med stor respekt och tacksamhet. De står fast rotade som en förbindelse mellan himmel och underjord: en portal mellan olika dimensioner, även mellan nutid och dåtid såsom i ”Elegi”: ”Allt sammanvuxet i ett yvigt träd/Försvunna städer glittrar i dess grenverk”.

Besjälning är ett annat grepp Tranströmer tillämpar på naturen, såsom träd som är uppe och går för att uträtta mänskliga ärenden (Sammanhang). Han besjälar även ett abstrakt begrepp som ”år” i form av ”flädermöss” som både kan sova och flyga. ”Här hänger åren, gärningarna tätt. Här sover de med sammanfällda vingar” heter det, och en dag ska de flyga ut och driva bort sommarvintersömnen. Djur har en betydande roll i Tranströmers lyrik då de enligt Arne Johnsson (1997, s. 22) agerar som neutrala budbärare av frågor om liv och död. Vråken i ”Ostinato” är en lugnande symbol då den blir till en fridfull stjärna över ett oroligt hav, en skalbagge vittnar om underverk i ”Gläntan” och en Näktergal sjunger om komforten i att vara ensam i ”Näktergalen i Badelunda”. I ”Göken” förbryllar titelfågeln läsaren när den flyttar vidare till tropikerna och tar sommaren med sig, vilket lämnar läsaren att åldras och inte mera förvånas över det som sker. Arne Johansson (1997), en författare av poesifestivalens texter kring Tranströmer, menar att djuren har valts ut som budbärare då de är oskyldiga, objektiva varelser som neutralt kan leverera ett budskap på ett sätt som människan inte kan.

Den unge Tranströmer gick på piano- och kompositionslektioner och var mycket intresserad av klassisk musik vilket lade grunden för hans ursprungliga ambition att bli kompositör. Musikens betydelse för honom lyser inte sällan igenom i hans skrivande som då får en musikalisk klang och ger en auditiv upplevelse hos läsaren. Musiken i Tranströmers dikter har ofta funktionen att överbrygga och sammanföra den inre och yttre naturen, likt en bro mellan olika världar. Det kan vara orgelmusik som får pelare att förvandlas till träd (Kort paus i orgelkonserten) eller kyrkklockor som bär själen vidare mot oändligheten (Carillon).

Joanna Bankier skriver i The sense of time in the poetry of Tomas Tranströmer (1993, s. 111) att musiken i Tranströmers lyrik sträcker sig bortom tidens naturliga flöde och kan forma och förändra den, ge den rytm och elasticitet så att man kan färdas bakåt och framåt i tiden endast genom att lyssna på musik. I dikten ”Schubertiana” finns exempel på detta fenomen:

/…/

De fem stråkarna spelar. Jag går hem genom ljumma skogar

med marken fjädrande under mig/kryper ihop som en ofödd, somnar, rullar viktlös in i framtiden, känner plötsligt att växterna har tankar.

/…/

När musiken spelar, de fem stråkarna, går lyssnaren ”hem” i sitt inre mot ett yngre jag, bakåt till sin ungdom, tolkar Bankier. Diktjaget färdas bakåt i tiden till det förflutna då denne är ofödd för att sedan rulla in i framtiden; båda tidpunkter bortom den logiska kronologin som musiken kan hjälpa oss att resa till.

Även i diktsamlingen Hemligheter på vägen utgör tid en viktig aspekt som återkommer i form av klockor och klockslag exempelvis i ”Spår” där klockan är två på natten och i "Izmir klockan tre" där redan titeln speglar detta fenomen. I dikten läser man ”medan middagshettans/ myriader klockor tickade i rymden” som innehåller ting bekanta inom vår verklighetsram såsom klockor och rymden som vi vet är existerande, men kombinationen rymd och en oräknelig, oändlig mängd av tickande klockor geografiskt utom räckhåll är för abstrakt för att kunna hanteras som en sann konkret bild. Senare i dikten finns en motsats där istället den abstrakta tiden, mer specifikt ett visst klockslag, upplevs som ett fysiskt ting som går att röra vid och som kan förbrukas: ”När klockan tre var trampat under hovar”. Detta är en bild som är lättare att ta till sig då den ligger närmare till hands inom vår referensram: att klockslaget kan vara ett ting som går att trampa på och ta sönder, en fysisk klocka eller till exempel en insekt. Vid dess förbrukning passerar klockan tre men inte före dess, det är tröskeln mellan två episoder, likt det ceremoniella glaset som trampas sönder av den judiske brudgummen avslutar bröllopet och inleder det nya livet som man och hustru.

I Hemligheter på vägen finns även en historisk aspekt av tiden samt ett tidsflöde såsom i ”Balakirevs dröm” där den ryske tonsättaren Milij Balakirev (1837-1910) somnar och vaknar långt senare: ”Han visste att resan hade varat länge/och hans klocka visade år, inte timmar”.

Historien är ständigt närvarande i nutiden och gör sig påmind genom enstaka ord som rymmer en helt annan epok än den nuvarande, såsom orden ”bronsålderlurens” och ”istidsateljéernas” i diktsamlingen Den halvfärdiga himlen. Detta sätt att låta den mänskliga historien vara närvarande i dikterna genom specifika ord syns redan i Tranströmers andra diktsamling Hemligheter på vägen i dikterna ”Vädertavla” och ”Efter anfall”. Mitt i naturbeskrivningen av en höst som drar mot vinter i ”Vädertavla” hörs en hund skälla, medan alla andra ljud är på flykt, och detta beskrivs med hjälp av fornegyptiska tecken: ”Ett hundskalls hieroglyf står målad/i luften över trädgården”. Den egyptiska kopplingen till hund kan eventuellt tolkas som guden Anubis, guden som associeras med mumifieringen, döden och efterlivet. Symboliskt sett går året mot sitt slut och vintern innebär död för många djur och växter tills året kan födas på nytt på våren, likt en egyptier får tillträde till livet efter detta först efter att mumifieringen har skett. Även i ”Efter anfall” liknas nutiden vid vår fornegyptiska historia:

/.../

Det står en man långt borta på fältet och tycks se hitåt.

en bred hatt skymmer hans ansikte.

han tycks betrakta den mörka gestalten här i rummet,

kanske till hjälp.

Omärkligt har tavlan börjat vidga sig och öppnas bakom

den sjuke

och försjunkne. Det gnistrar och hamrar. Varje ax är tänt

som för att väcka honom!

Den andre - i säden - ger ett tecken.

Han har närmat sig.

Ingen ser det.

Dikten beskriver en pojke, sjuk och omplåstrad likt en halvt balsamerad mumie med tungan styv som ett horn. ”Bandaget kring käken för tanken till balsamering”. Det finns en mörk gestalt i rummet som betraktas av skördemannen i tavlan, och kan tolkas som döden personifierad vilken har kommit för att hämta pojken och mannen i tavlan vill hjälpa. Pojken har inte lagt märke till gestalten och männen och axen försöker varna honom, men han ser dem inte.

Den historiska epok som gör sig påmind mellan raderna i Tranströmers diktsamling Hemligheter på vägen är begränsad till den fornegyptiska kulturen som symbol för döden och dödlighet. Tranströmer har emellertid även skrivit porträttdikter i denna diktsamling som förevigat människoöden från förr, en om Balakirev i ”Balakirevs dröm” som somnar under en pianokonsert och drömmer att han måste spela ett underligt instrument för att överleva. Ett annat porträtt är inspirerat av ett fotografi av en 1500-talsrelief i brons från ”negerriket” Benin föreställande en portugisisk jude, ”En man från Benin”. Han är ”Återfödd i metallens ras” som en bronsrelief och dikten avslutas med att hans syfte är att andra ska se sig själv i honom, det förflutna ska möta nuet.

Tranströmer ger även läsaren en liten glimt av framtiden då han visar på en verklighet där någon sover och nästan svävar ut i rymden i ”Han som vaknade av sång över taken” där även tidens stora kugghjul arbetar i form av myriader av tickande klockor i "Izmir klockan tre". En mer avancerad framtid med tillgång till rymdens mystiska maskineri blandas med nuet och dåtiden, även om det kanske bara är i drömmens värld.

Tiden är en fångad insekt i ”Resans formler”, en tydlig och lättgriplig metafor där ett konkret koncept – en insekt, struktureras av ett annat konkret koncept, ett armbandsur:

/.../

På väg i det långa mörkret. Envist skimrar

mitt armbandsur med tidens fångna insekt.

/.../

Trots att det inte står utskrivet i dikten, mer än att armbandsurets metall eller glas skimrar såsom en skalbaggens skal, så överförs en rikligare bild till läsaren på grund av den gemensamma mänskliga referensramen: vad vi vet om armbandsurs samt insekters utseenden samt hur de fungerar. I denna metafor kan det därför tänkas att klockans tickande motsvarar en insekts surrande, att tim- och minutvisarna är känselspröt och att insektens ben är bandet kring handleden. Titeldikten ”Hemligheter på vägen” är en annan dikt i samlingen som förstärker metaforen att insekter är tid:

/.../

Det mörknade plötsligt som av ett störtregn.

Jag stod i ett rum som rymde alla ögonblick -

ett fjärilsmuseum.

/…/

Ett museum är en byggnad vilken rymmer människans samlade historia i form av artefakter och konstföremål. All tid är frusen, bevarad och samexisterar på en och samma plats och ett besök dit är det närmsta vi kommer en resa tillbaks till vårt förflutna. Detta rum som rymmer alla ögonblick sammanfattas sedan i ett ord: ett fjärilsmuseum. Tranströmer har använt fjärilen som symbol för ett förkroppsligat ögonblick. Fjärilen och ögonblicket – två fenomen liknande i karaktär: flyktig, kortlivad, efemär. Museet är spännbrädet på vilket människan, samlaren, nålar upp fjärilarna, som står för ögonblicken från vårt förflutna. ”Här kan alltså normalt försvinnande ögonblick fångas in och upplevas samtidigt, inte bara i tur och ordning” (Julén, 1962, s. 126.), som om man bokstavligt talat kan fånga dagen, som uttrycket lyder, och bevara den.

En egen association är kopplingen som kan göras mellan fjärilar och ögonblick rent språkligt sett, då ordet ögonblick innehåller ”ögon” och då flera arter av fjärilar såsom påfågelöga, videsvärmare och ugglefjärilar har så kallade ”ögonfläckar” på vingarna, vilkas funktion är att likna ett par ögon som ska skrämma bort eventuella rovdjur.

Museum och fjärilssamlande är båda domäner som ligger nära till hands för Tranströmer att använda i sina metaforer, då båda starkt präglade hans ungdom vilket framgår av hans självbiografi Minnena ser mig. Han spenderade mycket av sin barndom på museer vilket senare ledde till ett eget intresse av att samla insekter, så pass omfattande att han fått en egen skalbagge uppkallad efter sig: Tranströmers tornbagge. Även layouten av hans samlade verk och diktporträtt med bilder av uppnålade insekter med deras latinska namn vittnar om detta intresse. Han har kvar sin samling: ”Ett gömt minimuseum som jag sällan är medveten om. Men de sitter där, krypen. Som om de bidade sin tid”. Insekterna väntar på att deras tid ska komma och att de ska få komma ut i ljuset, vilket de faktiskt också får i form av välsnidade metaforer i Tranströmers nobelprisade lyrik.

Om insekter är tid, så är fåglar väktare av tid. I ”Svenska hus ensligt belägna” kan det förstås att naturens maskineri, såsom vattenfallet och gryningen, är kontrollerat med specifika ord som ”ruvande”, ”övervakar” och ”håller i schack”. ”Ruvande” indikerar ett mer moderligt beskydd då en fågelmoder ruvar sina ägg, medan ”övervakar” och framförallt ”håller i schack” snarare representerar kontroll och en önskan att upprätthålla ordning.

/…/

Mitt i en döende skog

där förmultningen läser

genom glasögon av sav

barkborrarnas protokoll.

/…/

Huset på en ö i älven

ruvande sina grundstenar.

En ständig rök – man bränner

skogens hemliga papper.

Regnet vänder i himlen.

Ljuset slingrar i älven.

Hus på branten övervakar

vattenfallets vita oxar.

Höst med en liga av starar

som håller gryningen i schack

/…/

Detta system har dock även en nyans av byråkrati när det sägs att ”förmultningen läser/ genom glasögon av sav/ barkborrarnas protokoll” och ”skogens hemliga papper”. Även i ”Resans formler” antyds byråkrati med meningen ”Insekternas pennor raspar”. I naturen finns ett system och dess olika aktiviteter och rörelser bevakas alltså och kontrolleras, det förs till och med protokoll över dem. Av vem är dock svårt att avgöra. Om det är naturen själv som styr sin värld oberoende av människan så som Tranströmer upplever skogen, eller om det är mänskligheten som influerat naturen negativt med sitt administrativa system och ordningssinne och som satt ut små bevakande hus i skogen likt ordningsvakter.

Oavsett vem som står bakom detta bevakningssystem i naturen, huruvida det är naturen själv eller människan, så har arbetsuppgifterna tilldelats olika djur och växter. Fåglarnas syfte i detta system är att upprätthålla och bevaka tiden vilket framgår av meningen ”Höst med liga av starar/som håller gryningen i schack”, som säger att gryningen är ett tidsintervall på dygnet som stararna ska hålla ordning på. I samma dikt, ”Svenska hus ensligt belägna”, tycks det inte bli en ljus och livfull morgon förrän en uv släpps ut genom ett fönster, släpps fri att utföra sin syssla. I den andra strofen blir den utsläppt av en åldring, som kan ha haft tidens väktare som fånge i sitt hem i hopp om att sakta ner sitt eget åldrande eller som nu, i akten att släppa ut den, är redo att dö.

Ett virrvarr av svarta granar

och rykande månstrålar.

Här ligger torpet sänkt

och det tycks utan liv.

Tills morgondaggen sorlar

och en åldring öppnar

– med darrande hand –

fönstret och släpper ut en uv.

/…/

I ”De fyra temperamenten” skildras måsar som ansvariga för veckodagarna, då de med sitt skriande läte ringer in en ny dag likt en kyrkklocka ringer in till mässa: ”Det är bara att blunda så hör man tydligt/måsarna ringa söndag över havets oändliga socken”. Dessa vita sjöfåglar markerar med sitt läte vilken veckodag det är, natt som dag. Detta är en bild som inte är helt obekant för gemene man då fåglar ofta markerar både vår och höst, genom att börja kvittra och sjunga när det blir varmt och genom att flytta söderut när det blir kallt.

I ”Izmir klockan tre” är även hästar en väsentlig del i proceduren för att klockan ska gå; de måste trampa klockslaget tre under sina hovar för att det skall kunna passeras:

/…/

När klockan tre var trampat under hovar

och mörkret bultade i ljusets vägg

låg staden krypande vid havets dörr

och glimmande i gamens kikarsikte.

I sista meningen av dikten avslöjar sig väktaren av tiden, i detta fall en gam som passar in i diktens middagshetta i den varma staden Izmir i Turkiet. Gamen övervakar proceduren noggrant med sina skarpa ögon, sitt kikarsikte, så att allt går rätt till. Kikarsikten återfinnes på vapen vilket indikerar en militant övervakning och att hästarna möjligtvis följer dessa instruktioner under hot. Trots att dikten utspelar sig i Izmir, en hamnstad i Turkiet, så kan detta associeras till det överhängande hotet i öknen i form av en cirkulerande asätande gam väntandes på att man ska dö av törst och utmattning men som nu har satts in i en mänsklig kontext med vapen och hot om döden.

Dock så lyckas inte alltid fåglarna med sitt tilldelade uppdrag att vakta tiden, vilket leder till att tiden kan bete sig på ett märkligt sätt:

/…/

Han visste att resan hade varat länge

och hans klocka visade år, inte timmar

Det var ett fält där plogen låg

och plogen var en fågel som störtat.

/…/

Anledningen till att Balakirevs klocka visar år istället för timmar i ”Balakirevs dröm” kan vara att dikten även presenterar en bild av en störtad fågel, en väktare av tiden som har misslyckats och därmed låtit tiden löpa amok. I drömvärlden kan dock verklighetens regler vara upphävda och tiden oregerlig, vilket man som besökare i drömmens dimension är överens om och inte låter sig förvånas över. Under tiden Balakirev somnade satt han dessutom på en pianokonsert, och musiken kan enligt Bankiers ovannämnda teori påverka och forma tidsflödet. Detta kan vara en bakomliggande anledning till varför åren gått förbi så fort i hans dröm, att musiken burit honom långt fram i tiden men att trummorna som slår i slutet av konserten för honom tillbaka till nuet. Musiken har makten att forma tiden och detta i kombination med en drömvärld utan lagar gör att fåglarna, väktarna över tid, står chanslösa. Däremot har något gått ordentligt över styr i verkligheten i dikten ”Siesta”:

/…/

Örnen stiger och stiger över de sovande.

Sömn där kvarnhjulet vänder sig som åskan.

Tramp från hästen med bindel för ögonen.

Den innelåsta evighetens bultande nävar.

De sovande hänger som lod i tyrannernas klocka,

Örnen driver död i solens strömmande vita fors.

Och ekande i tiden – som i Lasarus’ kista –

den innelåsta evighetens bultande nävar.

Örnen, den största och mest majestätiska av fåglar, har tilldelats den viktigaste uppgiften att vakta tidens kärna, men har övermannats av en okänd kidnappare och därmed förlorat både sitt syfte och sitt liv då den driver död i solens fors. Hästen i dikten trampar även den i blindo då den har bindel för ögonen och den kan på grund av detta handikapp inte heller fullfölja proceduren så att tiden börjar passera så som den fungerar i ”Izmir klockan tre”. Tiden själv, evigheten, har blivit inlåst och försöker förgäves ta sig ut med bultande nävar. Tiden är besjälad då den likt en mänsklig varelse kunnat fängslas och med sina nävar försöker slå sig ut. Den okände kidnapparen som beskrivs som en tyrann kan nu styra de sovande, vilket kan motsvara mänskligheten, som lod i sin egen klocka, i sitt eget system och diktatur. Dock kommer allt att ställas tillrätta i sin sanna ordning då den kista evigheten lagts i liknas vid Lasarus kista, vilket vittnar om att tiden kommer att återuppstå.

Talesättet ”Tiden flyger” tycks kunna tolkas bokstavligt då denna essä kring Tranströmers andra diktsamling Hemligheter på vägen visar att i dikterna fungerar insekter som tid förkroppsligad medan fåglar bär rollen som väktare över tiden. Detta metaforiska samband mellan fågel och insekt kan ha sina naturliga rötter i näringskedjan, då insekter utgör föda för ett stort antal fågelarter, vilka därmed kontrollerar mängden insekter och upprätthåller den naturliga ordningen. Det finns en logisk förankring i verkligheten mellan fågel och insekt som fungerar på ett metaforiskt plan i lyriken. Denna typ av fenomen förklaras av akademiforskaren Anna Vogel (2011, s. 62) som en konceptuell metafor: man hämtar erfarenheter från den bekanta världen omkring sig för att beskriva och strukturera erfarenheter från ett annat mer svårgripligt och abstrakt område. Det vill säga, att förstå en viss företeelse med hjälp av en annan såsom att förstå en insekt utifrån strukturen av en klocka.

Medan tiden utgörs av insekter och vaktas av fåglar i Hemligheter på vägen används däremot ”flädermöss” som metafor för år i dikten ”Elegi” i Tranströmers första diktsamling 17 dikter: ”Här hänger åren, gärningarna tätt. Här sover de med sammanfällda vingar” och en dag ska de flyga ut.

I diktsamlingen Det vilda torget från 1983 i dikten ”Carillon” står meningen ”Klockorna flyger oss hem till sist”, vilket för tredje gången antyder att Tranströmers tid är bevingad – att han gett ordspråket ”Tiden flyger” en fysisk kropp och en bokstavlig mening.

Linda Ågren

red@popularpoesi.se

Linda Ågren är lärarstudent i svenska och

engelska vid högskolan Kristianstad

Litteraturförteckning

Andersson, Peter Fällmar (2011). Sex raka. (Elektronisk) Tillgänglig: http://hd.se/mer/2011/05/02/sex-raka/ (2013-01-05)

Bankier, Joanna (1993). The sense of time in the poetry of Tomas Tranströmer. Diss. Berkeley, Calif: University of California, 1985

Bergsten, Staffan (1989). Den trösterika gåtan. Tio essäer om Tomas Tranströmers lyrik. Stockholm: FIB:s Lyrikklubb

Bergsten, Staffan (2011). Tomas Tranströmer. Ett diktarporträtt. Stockholm: Bonnier

Eggehorn, Ylva (1997). Tilltal, inte spegel: tiden och jaget i Tomas Tranströmers lyrik. Tomas Tranströmer / [Poesifestivalen i Nässjö]. 9-19 Jönköping: Konst- och kulturavd.

Espmark, Kjell (1983). Resans formler. En studie i Tomas Tranströmers poesi. Stockholm: P.A. Norstedt & Söners förlag

Johnsson, Arne (1997). "Förvånad såg jag fågeln": om djur som budbärare i dikter av Tomas Tranströmer. Tomas Tranströmer/ [Poesifestivalen i Nässjö]. 21-29 Jönköping: Konst- och kulturavd.

Julén, Björn (1962). Tjugo diktanalyser: från Södergran till Tranströmer. Stockholm: Bonnier

Nationalencyklopedin (1995). Höganäs: Bra böcker AB

Ringgren, Magnus (2011). Stjärnhimlen genom avloppsgallret. Fyra essäer om Tomas Tranströmer. Uppsala: Edition Edda

Schiöler, Niklas (1999). Koncentrationens konst. Tomas Tranströmers senare poesi. Stockholm: Albert Bonniers förlag

Svenska akademien (2011). Nobelpriset i litteratur år 2011 (Elektronisk). Tillgänglig: http://www.svenskaakademien.se/nobelpriset_i_litteratur/pristagarna/tomas_transtromer/press_n11sv (2012-12-27).

Tranströmer, Tomas (1993). Minnena ser mig. Stockholm: Bonniers

Tranströmer, Tomas (2003). Tomas Tranströmer. Dikter och prosa 1954 - 2004. Stockholm: Bonniers

Vogel, Anna (2011). Språket kroppen och tankarna. Lund: Studentlitteratur