Jag minns hur jag som barn satt tillsammans med släktingar i äldre generationer och på ett flimrigt VHS-band såg sketchen Skattkammarön. Ni vet kanske: Margareta Krook, Gunver Bergkvist, Lars Ekborg och Åke Grönberg spelar två par som sitter och spelar sällskapsspel. Under scenen blir alla mer och mer osams och allting blir knasigt på grund av att de inte kan komma överens om regler, vilket i sin tur föder andra gräl.

Anledningen till att bandet stoppats in i videospelaren var att någon ur minnet dragit fram frasen ”Vem fan är Nisse Hult?” och flera av familjens äldre hade börjat skratta, varefter sketchen episodiskt återberättats och skratten spridit sig. När jag frågat varför, fick jag förklarat för mig att det kom från ett väldigt roligt tv-program från förr. ”Så roliga program görs inte längre.” När jag satt framför teven var förväntningarna således högt uppställda.

Då sketchen var slut fattade jag ingenting. Skulle det där vara roligt? Det var ju bara… gammalt. Det enda jag kunde tänka mig skulle kunna vara lustigt var skådespelarnas käcka och överdrivet artikulerade sätt att tala – men det verkade ju inte alls vara det man skulle skratta åt. De äldre som satt bredvid mig skrockade förvisso förnöjt då och då; men de vilda skrattparoxysmer som jag förväntat mig, och som faktiskt hördes från publiken på den svartvita skärmen, uteblev. Det var en märklig upplevelse, att känna hur det roliga liksom… runnit ur sketchen.

En gång i tiden var Carl Michael Bellmans visor det roligaste man kunde föreställa sig. Den store skalden från 1700-talet höll något vi idag kan jämföra med ”stand-up”-shower, med honom själv som ambulerande enmansorkester. Han hade dessutom förmåga att ikläda sig samtliga av de roller – försupna och förtappade borgare, skökor och blandat krogpatrask – som visornas alkoholindränkta och kalabalikartade upptåg utspelar sig emellan. Detta framför en publik som förvisso befann sig ovanför denna sjaskiga tillvaro och kunde betrakta den från utsidan, men som samtidigt hade den närvarande i vardagen – och kanske också visste hur lätt det var att halka ner dit, till botten.

Den högadlige och mycket privilegierade, men likväl relativt fattige och kringhunsade, tjänstemannen och poeten Johan Gabriel Oxenstierna var en sådan ganska typisk åskådare. Efter att ha hört Bellman uppträda skrev en exalterad Oxenstierna, som vanligtvis var långtifrån någon muntergök, om upplevelsen i sin dagbok (skriven på franska, här i översättning):

Bergklint och Kexell kommo till mig och förmådde mig att med dem gå till Comissarien Lissander för att där se på Bellmans upptåger. Jag följde med dem och har ännu i all min livstid ej skrattat så mycket som i kväll. Bellman har en inrättat en orden till Bacchi ära, varuti ingen får bli intagen som ej till det minsta två gånger för allas åsyn legat i rännstenen. Han håller detta capitel ibland, dubbar riddare, allt efter som förtjänta ämnen framkomma, och ikväll höll han en parentation över en död riddare; allt på vers satt efter operastycke. Han sjunger själv och spelar på cittra.

Vi har alltså en spexande herre som i statstjänstemannens Lissanders privatsalong skapat en fiktiv frimurarliknande orden för grava alkoholister och med hjälp av sång och cittra parodierar operastycken. Låter kul? För att faktiskt förstå vad det är som får Oxenstierna att skratta så mycket som han ”ännu i all [s]in livstid ej skrattat” är det nog nödvändigt att veta om var någonstans i dennes halvmedvetna som Bellman träffar precis rätt. Denna text är därför tänkt att tjäna som ett resonemang om möjligheterna för en nutida förståelse av humorn i hans visor.

Vad är då skratt, filosofiskt sett? Upplysningsfilosofen Immanuel Kant, samtida med Bellman, föreslog i sin Kritik av omdömeskraften en definition av skrattet som löd: ”Skratt är en affekt som beror på att en spänd förväntan förvandlas till intet.” Med det menade han i princip också att det vi kallar ”humor” uppstår utav en känsla av förvåning: Vi väntar oss vanemässigt att något ska vara på ett visst sätt – men så blir det på ett annat sätt, och det är kul. Man kan tänka på filmer som Freaky Friday (om någon minns den?), i vilken det stående skämtet som varieras om och om igen är att en förälder beter sig som tonåring och en tonåring som förälder. Världen satt på sniskan.

Kants definition räknas vanligen som grunden för det som brukar kallas inkongruensteorin om humor. Utifrån denna förståelse kan man exempelvis förklara viktiga humoristiska verktyg som ironi (inkongruens mellan meddelande och budskap) och parodi (inkongruens mellan form och innehåll). Det finns till och med lingvister (exempelvis Viktor Raskin och Salvatore Attardo) som försökt formalisera dessa inkongruenser genom att tala om humor som skiften mellan olika kognitiva språkscheman, där det allvarligt ämnade språkbruket genom kollisionen av motsättningar byts ut mot ett schema som enbart gäller ”på skämt”. Men vad kan då detta säga oss om varför gänget i Lissanders salong skrattade så gott åt Bellman?

Stycket som Oxenstierna talar om som ”en parentation över en död riddare” är det som numera går under rubriken Fredmans sång no. 6 (”Hör klockorna med ängsligt dån”). Lars Lönnroth har i boken Ljuva karneval! från 2005 gjort en kontextuell analys av detta stycke. Lönnroth pekar på att sångens melankoliskt klingande melodi är tagen ifrån en liten kärleksaria ur det franska sångspelet Annette et Lubin i vilken den unga hjältinnan Annette hyllas för sitt vackra utseende. I Bellmans sång, insatt som en del av en begravningsceremoni över den döde brännvinsbrännaren Lundström (vilken likt många andra i Bellmans värld var en verklig, nyss avliden person från den dåtida stockholmska krogmiljön). Denne suput får en beskrivning i samma form som Annette – men med en radikalt annan innebörd: ”Din morgonsol brann sällan klar,/ Din middag blott en skymning var,/ Din näsa aftonrodnan bar,/ Så rödlett och trinder/ Af mörkblåa kinder / Hon skugga har.”

En ganska enkel form av upp-och-ner komik. Det som i originaltexten var vackert och skört blir här dråpligt och grovt, samtidigt som musiken bevarar sin sobra ton och därmed tydligt kontrasterar stilbrotten i texten. Detta väcker ett slags dubbelexponering i huvudet hos åskådarna i salongen – som naturligtvis alla sett och hört den idag nästan helt bortglömda, men då mycket populära, musikpjäsen på teatern i Stockholm.

På samma gång är även en ingående bekantskap med det dåtida ordensväsendet inblandat i Oxenstiernas skratt. Bellmans publik bestod främst av adliga och borgerliga tjänstemän och tillhörde man någon av dessa grupper var man också med i minst en (men ofta flera) ordenssällskap. Eller ville i vart fall vara det. I ordensväsendet var en av de mer centrala händelserna just olika typer av äreminnen, parentationer över döda ”bröder”, vilka såklart var omgivna av stränga ritualer och djupt allvar. Det är således också ordensväsendets allvar som är på spel här, något som doktoranden Peter Lind utförligt beskriver i sin kommande doktorsavhandling om Bellmans Bacchi orden – det fiktiva ordenssällskap i vilket enbart den som två gånger legat medvetslös i rännstenen kunde bli invald, och medlemmarna adlades till namn som Ehrensugga och Ölheim.

Det går att analytiskt plocka ner humorn i sång no. 6 till de element som kolliderar: Det är oväntat (och därmed kul) att en ful gammal alkoholist beskrivs i samma form som en ung vacker flicka och det är på samma vis kul när något så fint och välreglerat som en ordenssammanslutning ägnar sig åt att supa och härja. Det tyckte man i alla fall år 1769, då Oxenstierna gjorde sin dagboksanteckning. Men man kan nog tryggt säga att få av oss idag gapskrattar åt detta, så som Oxenstierna gjorde. Allt det som för honom var allestädes närvarande vardag, kan vi när vi idag möter texten kanske som mest ha i bakhuvudet som fakta (om vi är minnesgoda). Vårt greppande av humorn blir på så vis snarare mekaniskt än impulsivt. Våra känslor regerar kanske på annat. När åtminstone jag hör Sven-Bertil Taube mässande sjunga Fredmans sång no. 6, har jag svårt att inte gripas av en viss rörelse vid den inre åsynen av den sorglige ”brännvinsriddaren” som ligger där död, efter ett hårt liv som oälskad och nedgången. Men det är, historiskt sett, något av en felreaktion. Man skulle inte bli sentimental, man skulle skratta.

Bellmans Epistel 72, ”Glimmande nymf”, är ett annat sådant stycke. Numera uppfattar vi den närmast som en bitterljuv kärleksserenad, kanske inte minst genom Fred Åkerströms känslofulla och darrande inspelning. Han sjunger raderna:

Somna min Nymph! dröm om min Lyra,

Til dess vår Sol går opp klockan fyra,

Och du dig sträcker,

Och armarna räcker

Til min kanna och min famn,

Eldad af mit blod och namn.

Caisa du dör, Himmel! hon andas;

Döden ger lif och kärlek bortblandas.

Och detta är ju främst väldigt vackert. Också om man känner till att ”lilla döden” är kodord för orgasm och poetens ”lyra” i led med detta möjligen kan ses som metafor för något i byxtrakten. Men det är på sätt och vis talande att det också finns en, i vår tid mindre känd, alternativ och tidigare variant av episteln, av mer ekivok karaktär. I den är föregående rader betydigt mer sexuellt frispråkiga och får dessutom en farsartad avslutning: ”Men ack, sängbottnen sprack / Mitt lårben himmel ack / Håll med violen, Movitz stort tack.” (En textversion som sedan 2007 finns underbart insjungen av Tommy Körberg på liveskivan Rakt upp och ner). Det blir här mer flagrant att ”Fröjas tempel” är ett horhus och att den ”glimmande nymfen” Cajsa med största sannolikhet tar betalt för kärleksstunden.

Det är för oss lätt att i upphöjningen av en enkel gatflicka till en grekisk halvgudinna se något vackert uppvärderande (även om vi i övrigt nog inte gärna tar till oss försköningar av prostitution). Men för Oxenstierna och sällskapet i salongen var det nog istället nedsänkningen av den av samtida modepoeter omhuldade pastoralens värld till Stockholms skitiga bordellmiljö som blir tokroligt. Pastoralen var en diktgenre i vilken handlingen utspelande sig i det framfantiserade grekiska landskapet Arkadien, i vilken herdar och herdinnor ömt kurtiserade med varandra under kulisser av lummiga olivträd och porlande bäckar – kort sagt en värld som var allt det en fattig fyllerists vinterskitiga Stockholm inte var,

I grunden bygger ju kraften i denna konfrontation på att 1700-talets Sverige var ett rätt strikt ståndssamhälle, i vilket adelsmän skulle kunna sina seder och bönder veta sin plats. På ganska analogt sätt var också de olika litterära genrerna strikt reglerade. De ”höga genrerna”, som lyriken, skulle inte uppehålla sig vid låga ämnen. Och det är just när sådana regler finns, som det kan bli kul att bryta mot dem. På så vis kunde ett par inplanterade herdar i den lokala krogmiljön göra komiska underverk – som i Epistel 80 ”Liksom en herdinna” där ”Herdinnan trumf i bordet hon slog / Och kjorteln öfver axlarna drog". Det hade man inte hört talas om att en herdinna – själva personifikationen för det späda och oskuldsfulla – gjort tidigare!

Att Bellman valde bort den burleska versionen av ”Glimmande nymf” för den mer sobra varianten som inkluderades i Fredmans Epistlar, är kanske talande för den process som började ske när en del av de spridda jovialiska upptågsdikterna inordnades tematiskt och tog plats i något som – inte minst tack vare det berömda förordet av akademiledamoten (och pastoralförfattaren!) J. H. Kellgren – stöptes i formen av ett ambitiöst litterärt verk. Läser man epistlarna pärm till pärm märker man att flera av de mer bekanta stycken som klarat sig bäst till vår tid – som Ep. 35 (”Bröderna fara väl vilse ibland”), Ep. 43 (”Värm mer öl och bröd”) och Ep. 81 (”Märk hur vår skugga”) – inte rymmer så många billiga komiska poänger. De får istället sitt bestående värde i en estetisk skönhetsverkan, som inte utesluter humor, men som inte heller behöver ha med skratt att göra. ”Det sköna” är möjligen inte evigt, som Esaias Tegnér påstod, men det står sig i vart fall betydligt bättre mot tidens tand än ”det skojiga”. Det är nog främst som poet Bellman överlevt till våra dagar, inte som humorist.

Men varför då, egentligen? Tja, vi vet alla som någon gång försökt berätta en rolig historia i fel sällskap att det inte finns någon direktrelation mellan humorns strukturella kvalitet och dess förmåga att väcka skratt. Det handlar i oerhört hög grad om den mytiska ”tajmingen” – vilken närmast bör förklaras som ett slags samförstånd. Det skämtsammas roll av socialt spel har noterats av filosofen Ludwig Wittgenstein i en liten anteckning:

Hur är det då, när människor inte har samma sinne för humor? De reagerar inte rätt på varandra. De är som om det bland vissa människor var brukligt att kasta en boll till en annan, som fångar upp den och kastar den tillbaka; men som om vissa människor inte kastade den tillbaka, utan stoppade den i fickan.

Det som hänt sedan Bellmans tid är att det sociala spelet kring humorn i visorna i hög rad försvunnit för publiken. Epistel 9 ”Käraste, bröder, systrar och vänner” kan vara ett exempel. Vi kan le åt den bildsäkert avmålade fader Berg då:

han skrufvar och spänner

Strängarna på Fiolen

Och stråken han tar i hand.

Ögat är borta, Näsan är klufven;

Si hur han står och spottar på skrufven;

Ölkannan står på stolen;

Nu knäpper han litet grand.

Känner man till ursprunget till Bellmans melodi – vilket är ett allegrostycke ur Johan Heinrich Romans Drottningholmsmusiken, skriven till kungabröllopet mellan Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika – blir det såklart extra fyndigt när den smäckra baletten för var vers mer och mer urartar till ett regelrätt fylleslag:

Käraste Systrar tagen i ring,

Dansa och fläkta, tumla och spring;

Var nu blind och döfver;

Spelman ger nu öfver [spyr],

Raglar med Fiolen kring.

Det är ingen konst att inse att det här rör sig om en glad parodi på hovbaletter. Men att tycka att Bellmans adaption är fyndig – att se humorn i den – är ju inte samma sak som att faktiskt känna det roliga. För att göra det är det kanske så att man själv måste ha styrt runt (eller åtminstone veta vad det innebär att styra runt) i hundratals taktfast svepande kontradanser, orkestrerade av fullständigt nyktra musiker. Det finns en realistisk närvaro i bilderna, men för de flesta av oss ger detta inte någon vardagsidentifikation. Det hela känns snarare lite exotiskt. Vi blir i någon mening främmande, även om vi läst guideböcker till de rådande sederna. Bellman kastar bollen åt oss – och vi stoppar den i fickan. Eller än hellre: Vi står inte ens med i ringen! För också om vi inser spelets regler (alltså kan analysera humorns strukturella egenskaper och kvaliteter) så får vi inte tillhöra ringen. Skämten är inte avsedda för oss, utan för en annan tid, en dåtida samtid.

Detta förläggande av humorn i den sociala sfären, bör också få oss att öppna ögonen för ett faktum att humor närmast alltid har ett objekt: Vi skrattar åt något. Eller någon. Den gamle engelske samhällstänkaren Thomas Hobbes – han som talade om människans inneboende rovdjursnatur – är kanske inte den förste man skulle tänka på när det gäller skratt och humor, och det är förklarligt. För Hobbes hyste nämligen en stark misstänksamhet mot känslor i allmänhet och i synnerhet mot den lustkänsla som framkallade skratt:

I may therefore conclude, that the passion of laughter is nothing else but sudden glory arising from a sudden conception of some eminency in ourselves, by comparison with the infirmity of others, or with our own formerly: for men laugh at the follies of themselves past, when they come suddenly to remembrance, except they bring with them any present dishonour.

Vad Hobbes säger är att vi alltid skrattar åt det som vi uppfattar som underlägset vårt jag. Också, och denna bisats är det fina i Hobbes analys, om detta är något vi själva är eller har gjort – men som vi nog egentligen tycker oss vara bättre än. Vi kan uppfatta saker grymt i Bellmans humor, som förlöjligandet av autentiskt namngivna urspårade alkoholister. Annat som märkliga kuriositeter, likt de många bibelparodierna (av vilken väl bara ”Gubben Noak”, med sin klämkäcka melodi, har något reellt liv i dagens sångskatt). Men det var kul för dåtiden, för att publiken där kunde känna sig vara befriade från och stå ovanför den förnedring och tristess som en vardag av alkoholism och trista obligatoriska kyrkopredikningar kunde innebära. Samtidigt – och detta är viktigt – som det var intensivt närvarande i deras omgivning och således också en del av dem själva.

Är då vår tid annorlunda? Ett skämt ifrån säsong tre av den populära komediserien Solsidan kan illustrera saken: Den snåle och omedvetne Ove misstänker att hans fru har planer på att bedra honom. Han inser att han måste göra något radikalt för att vända situationens förlopp, att han måste satsa. Så han går för att köpa något nytt och snyggt och kommer stolt ut från shoppingcentret med påsar från – Dressman! Man kan föreställa sig trumvirvel med cymbal. Humorn här ligger alltså i att Dressman i själva verket säljer billiga, massproducerade kläder, som i mer modemässiga sammanhang anses hopplöst trista. Och det är Ove så omedveten om att han faktiskt tror sig kosta på och bli exklusiv genom att handla där! Humorn ligger i inkongruensen mellan vad dressman ”faktiskt” är och vad Ove tror att det är. Skrattet är kanske sprunget ur en känsla av härligt välbehag – ”sudden glory” – över att vi insett denna missbedömning (också om vi själva kanske sitter och glor på teve i byxor från Dressman).

Om ni, som jag, har skrattat åt Solsidan – fundera då på vad många av skämten i det programmet säger om vår insatthet i det kommersiella varusystemets komplexa symboliska universum och om synen på de hopplösa stackare som inte förstår hur det funkar. Utan att mena att det ifrån detta exempel går att dra en osökt linje tillbaka till Bellman, så vill jag åter betona min poäng: Humor är allt som oftast fastbunden till en socialt bestämd situation, som svårligen kan återskapas (liksom det är närmast omöjligt att få någon som inte fattat ett skämt att skratta genom att i efterhand förklara vad som var roligt).

Här av alltså mitt barnajags förvirring framför videon med ”Skattkammarön”. Dess komiska övertramp (”ta dig i brasan!”) gällde gränser (den statliga televisionens rigida bildningsideal) som jag (född i TV3-generationen) då överhuvudtaget inte visste hade funnits. Och även för de äldre släktingar, som en gång hade upplevt detta som tokroligt, var gränsen inte längre lika levande, lika närvarande. De småskrattade liksom mer åt sitt eget minne, återupprepade en tidigare förvåning – till skillnad från publiken på den svartvita filmen, som för alltid kommer fortsätta höra Margareta Krook vara vulgär för allra första gången i teve.

Men kan man lära sig skratta? Kan vi med hjälp av lärdom om svenskt 1700-tal lära oss skratta så vi kiknar åt skämt som bygger på att bibliska figurer utrustas med alkohol? Som i denna muntration från Fredmans sång No: 43.

Adams skål, vår gamla far!

Du en hedersman visst var

Skinböxor, kappa.

Kära Grand’ pappa!

Du och Eva

Viste lefva

Och i glasen nappa

Nej, det tror jag inte… Däremot är det kanske få saker som kan lära oss mer om hur gångna tider upplevde världen, än att förstå hur deras skämt fungerade. Och vad gäller Bellmans eftermäle klarar det sig nog ändå. I de bästa av hans texter finns nämligen en förmåga att upphöja versens betydelser till ett plan i vilket de lustfyllda kollisionerna mellan högt och lågt får en poetisk upphöjdhet på en nivå som jag kanske skulle våga kalla ”allmänmänsklig”. Som i den magnifika måltidssången ”Så lunka vi så småningom” (Fredmans Sång 21) i vilken representanter för olika samhällsklasser och personlighetstyper åkallas och i några verser får stoltsera med sina fel och ofullkomligheter innan alla i den sista versens storslagna dubbelexponering åtlyder såväl värdinnans som dödens kall, i en förening av dödsdrift och livsglädje. Kanske kan detta fortfarande väcka ett slags skratt åt världens vackra fåfänglighet i romantisk mening:

Säg är du nöjd, min granne säg,

så prisa världen nu till slut;

om vi ha en och samma väg,

så följoms åt; drick ut.

Men först med vinet rött och vitt

för vår värdinna bugom oss,

och halkom sen i graven fritt,

vid aftonstjärnans bloss.

Tim Berndtsson

red@popularpoesi.se

Ulla och Michael Neuman: Fredmans sång

nummer 21 Så lunka vi så småningom