Ovanstående titel anknyter till en fråga som många musikjournalister har tyckt sig ha ett enkelt ja-svar på - Conor Oberst är en deppgök av enorma proportioner! Visst kan det förhålla sig så, men han måste också ses som en textförfattare med ett osedvanligt sinne för hela känslospektrat.

Textmässigt är det få, om några, som kan mäta sig med indie-evangelisten och singer-songwritern Conor Oberst, mest känd som frontfigur i bandet Bright Eyes. Få artister av min egen generation har väl liknats så många gånger med en gigant som Bob Dylan. Vidare har Oberst fått en närmare presentation för den svenska pop-publiken genom samarbetet med First Aid Kit. Systrarna Söderberg är också stora beundrare av Obersts musik i alla dess former och flankeras av honom på ”King of the world” från senaste albumet ”The Lions Roar”, en låt som Oberst även har varit med och skrivit. (Albumet har förövrigt producerats av Mike Moogis, medlem i Bright Eyes.)

Det fanns dock en Conor Oberst som uttryckte sitt författarskap långt innan genombrottet med Bright Eyes-skivorna Letting of the happiness och Fevers and Mirrors. Karriären började när Oberst var 13 år, då han gick från kören i sin Katolska skola i Omaha, Nebraska till att spela på scen. Tämligen snabbt upptäcktes den unge talangen och han blev erbjuden att spela på egen hand, inför vilket han fullkomligen spottade ur sig texter. Denna tidiga produktion ledde till att Oberst fokuserade helhjärtat på sitt eget musikaliska skapande och började spela in kassettband i sina föräldrars källare. Debutalbumet Water släpptes 1993 på vad som skulle komma att bli hans och broderns eget bolag, Saddle Creek Records. Deltagande i en rad andra band, som Commander Venus, kompletterat av en lång rad kassetter följde på debuten, exempelvis ”Here´s to a special treatment”. Oberst säregna uttryck går att spåra redan i dessa unga år; låtar som ”Lava monster” är embryon till det som komma skall.

Oberst uttrycksform i text är intimt kopplat till hans säregna röst. Den för närmast tankarna till den hyllade singer-songwritern Daniel Johnston, vilken Oberst själv har framhållit som en inspiration. Få artister delar sångstilen, där rösten hela tiden hotar att krackelera men aldrig gör det. Bästa sättet att beskriva den i text är nog som ett ständigt växlande mellan vibrato, skönsång och pur desperation. Man kan helt enkelt inte fånga texternas fulla mening utan att höra Oberst framföra dem. Texterna är ofta väldigt mörka skildringar av världen, blandat med filosofiska utläggningar som påminner om feberdrömmar. Ett element i Oberst skildringar som garanterat kan locka många som vanligtvis känner sig mer hemma i poesins värld, är att han ofta nästintill mässar ut sina ord till lyssnarna - pratar, konverserar, iscensätter en spokenword-happening.

Ångest eller livsvånda är ständigt närvarande på alla album av Oberst/Bright Eyes. Det har förts många diskussioner i musikmedia under snart 15 års tid huruvida Obersts texter är självupplevda eller bara gestaltningar av hur ångest kan te sig. Ovan nämnda ”Lava monster”:s inledande vers uppvisar dock grubblerier som en 13-åring inte vanligtvis förmår att uttrycka i ord, och är även ett exempel på vilken extraordinär textförfattare han var redan i unga år (även om han själv har uttryckt att hans tidiga alster är skrattretande):

Depression sets in again

I know how that goes

Nothing seems to work out anymore

And you hurt so much

Feel so helpless

Want to crawl into a hole somewhere

And just give up

And just give up

And just give up

But I can’t let you

Because you never let me

Let me

You never let me

You never let me

Melankolin i Oberst skrivande har som sagt påtalats gång efter annan, och kanske som en replik på detta återfinns på albumet Fevers and mirrors en lång, fiktiv radiointervju med honom. Intervjun fokuserar på hans uppväxt, hans bröder som drunknat i badkar (vilket inte är sant) och så vidare. Men med tanke på att Obersts röst är en imitation och intervjun på låtsas får vi väl se det som en gliring till journalistkårens oro för hans psykiska välmående.

Ett genomgående tema i Obersts texter är en bred frågeställning om varför vi lever och hur vi tacklar allt livet kastar på oss. Ett illustrativt exempel är texten till ”Sunrise, Sunset” på Fevers and mirrors, där vardagen hos en smått misantropisk person gestaltas och samtidigt fångar en del av den monotoni som många av oss kan känna med jämna mellanrum:

Sunrise, sunset, sunrise, sunset, swiftly go the days

Sunrise, sunset, you wake up then you undress, it always is the same

The sunrise and the sunsets, you're lying while you confess, keep trying to explain

The sunrise and the sunsets, you realize then you forget what you've been trying to retain

Den uppmärksamme läsaren kan i dessa textrader inte bara skåda det existentiella tvivlet, utan även en koppling till Obersts sångstil, där texterna ska läsas utifrån melodin och skiftningarna i sångstilen. Detta är ett genomgående tema, där låtarna byggs upp som snillrika konstruktioner av rim, vilka ibland tar en hel vers på sig att återkomma. Ytterligare ett kännetecken är att många av hans låtar innehåller allt detta på samma gång, en låt som börjar pratande kan i ett senare skede kastas ut i rena primalskrik, för att tonas ut i mer skolad sång. Och aldrig är förstagångslyssnaren förberedd på vad som komma skall.

Oberst har också visat prov på såväl politisk analys som samtidskritik i sina texter. ”When the president talks to God” uppmärksammades mycket i USA och utgör ett brev till George Bush d.y., eller snarare en direkt konfrontation med densamme, något som fick hans fans att älska honom ännu mer. Hans påstådda socialistiska eller anarkistiska åsikter är ytterligare något som diskuterats bland fans och recensenter. ”From a balancebeam” kan inte annat än kopplas till Obersts egna uppgörelser med religiösa frågor om Guds existens och sin egen omgivnings reaktioner på detta. Helt uppenbart är det en replik till USA:s kluvna förhållande till religion - från ateism till maniska televisionspräster:

There is a man holding a megaphone

So he must have been the voice of God

The bystanders claimed they saw angels

Flying up and down the block

Well, they must have been attached to wires

I saw one laying in the lawn with a broken arm

So I called 911

So that's one less founded opinion

One more cause for a dispute

So the street filled like a basin

Up with cameras and their crews

And they washed away the rumors

Leaving just the concrete truth

It was a spectacle

No, I, I mean a miracle

Det vore nästintill kriminellt att angående samhällskritik och religionsdubier inte nämna sången ”Road to Joy”, som av många har tolkats som Obersts uppgörelse med den ”amerikanska drömmen”:

I have my drugs, I have my women

They keep away my loneliness

My parents, they have their religions

But sleep in separate houses

Oberst finner i denna text självmedicinering och sällskap som lösningen på de frågor religionen inte kan ge honom svar på. Det hela rundas av med en typisk ”Oberst-esque-glimten- i-ögat-mening”:

I read the body count out of the paper

And now it's written all over my face

No one ever plans to sleep out in the gutter

Sometimes that's just the most comfortable place

Att Oberst även har snickrat ihop djupa alster om kärlek, exempelvis i låten ”First day of my life”, understryker att det finns en väldig variation i hans känslovärld. Känsloregistret mellan oro, glädje, desperation och olycka är något som han är en mästare att navigera mellan. Citatet nedan kommunicerar kapitulation inför kärleken, vilket kontrasterar tidigare exempel där det är hopplösheten som tar överhand. Denna sång och flera med den bär på ett hoppfullt budskap, om att en ljusare tillvaro är möjlig, där kärlek och glädje vinner över melankoli.

This is the first day of my life

I swear I was born right in the doorway

I went out in the rain suddenly everything changed

They're spreading blankets on the beach

Yours is the first face that I saw

I think I was blind before I met you

Now I don’t know where I am

I don’t know where I’ve been

But I know where I want to go

Kanske är det i den inledande frågans natur vi kan finna en generations dragning till Obersts bräcklighet. Att han på ett unikt vis vidrör en rad olika känslor som en människa kan bära på, såväl positiva som negativa. Han förmår som få andra artister att beröra på djupet, genom att sätta ord och toner på sådant som många av oss skäms för att vi ens tänker på: existentiella tvivel, jakten på samhällets acceptans, en tillåtelse att ”bära sina känslor utanpå” och att acceptera sina tillkortakommanden. Visst lyssnar man gärna på en sådan person, någon som delar med sig av sitt eget inre – och som bevisligen hade en stor litterär förmåga redan i unga år. Det är i sanning unikt i en värld som allt mer påstås grunda sig på ytlig fernissa.

Robert Mjörnberg

red@popularpoesi.se

Robert Mjörnberg delar Oberst födelseår och är verksam inom kultursektorn i huvudstaden, arbetar dels som guide på två muséer och dels med ett politiskt projekt inom ett av landets största fackförbund. Överliggare på universitetet med Fil Mag i historia, Fil Kand i statsvetenskap och för tillfället arkeologistudent.