För en svensk tidskrift som intresserar sig för musiklyrik finns det ett band som man bara inte kan undvika. I Aftonbladets ranking 1999 över det då döende århundradets bästa svenska artister erhöll Eldkvarn en hedersam fjärdeplats samtidigt som Per "Plura" Jonsson utnämndes till "den svenska rockhistoriens bäste textförfattare". Men bara två år tidigare kunde man i Expressen läsa att Eldkvarn inte behövdes längre. Idag har dock Plura blivit ett fenomen. Hans syns överallt: på scen, i böcker och bloggar, i tv-serier, i köket och, ja, tyvärr även i rättegångssammanhang. Plötsligt tycks svenska folket behöva honom och hans band mer än någonsin. När de nyligen firade sitt 40-årsjubileum på Cirkus illustrerade den celebra skaran av gästartister tydligt Eldkvarns ställning inom svensk musik, liksom Pluras position som ett slags rocklyrikens gudfader. Man måste fråga sig vad som egentligen ligger bakom Eldkvarns häpnadsväckande uppsving: Varför behövs de igen?

Som framgår av Aftonbladets ranking hade Eldkvarn redan en erkänt viktig historisk roll för ett drygt decennium sedan, men deras samtida betydelse var alltså ifrågasatt. Även om Plura deltagit i alla möjliga projekt består Eldkvarns kärna fortfarande av musiken och de låttexter som fått Plura att hyllas som den främste rocklyrikern i vårt land. Här ska vi därför se närmre på innehållet i de alster som på senare år ledsagat Eldkvarns väg tillbaka till rampljuset.

Att tanka champagne - Konfettiregn

Bandet fick en tillfällig comeback redan 1999 med det Dylaninspirerade albumet Limbo, men verklig fart fick de först med Atlantis (2005). Nästan lika dramatiskt som Platons mytomspunna ö sjönk i havet har Eldkvarn därefter uppstigit och återerövrat den svenska musikvärlden. Det finns teorier om att Platon inspirerades av berättelser om hur ön Santorini ödelades och sjönk efter ett vulkanutbrott. På Eldkvarns album regnar det inte aska, men väl konfetti i en av albumets mest uppmärksammade låtar: "Konfettiregn". Det ska dock kommas ihåg att Eldkvarn inte är ett enmansprojekt, och den här låten är det faktiskt Pluras bror och ständige vapendragare Carla som står bakom. Dessutom får Pluras sångstämma uppbackning av Håkan Hellström, den yngre generationens stjärna. Kanske var det ett tecken tydligt nog, om vilken väg Eldkvarn slog in på med Atlantis?

"Konfettiregn" vittnar om den poppiga sidan som finns hos Eldkvarn, liksom bandets genuina glädje och kärlek till musiken. Textrader som "Och jag flög för nära solen [...] och tankade champagne" speglar säkert också hur bandmedlemmarnas karriärer fyllts av blöta nätter. I sina matprogram har Plura vågat njuta livets läckerheter, och i "Konfettiregn" sjunger han om hur livets glädjeämnen svämmar över. Även om sådana stämningar inte präglar albumet i sin helhet så ger de en nyckel till förståelsen av "hemligheten" bakom Eldkvarn och vår känsla av att gång på gång behöva dem. När Plura sjunger att "Jorden snurrade min vän/rymden var vår himmelsäng/Vi blev barn på nytt igen/i ett konfettiregn" pekar han ut hur människan ibland kan höja sig över tristessen i jordelivets ständigt likartade rörelse. Ibland behöver vi höja oss upp i en slags andlig eufori, där vi frigörs från den materiella tillvarons bojor. "Vi brann upp men levde kvar/i ett konfettiregn", som låttexten lyder. Att slunga oss upp i sådana konfettiregn är något som Eldkvarn bidrar till med sin musik.

Inget konfettiregn varar dock för evigt; förr eller senare faller bitarna till marken. Men behöver det nedslå oss? "Vårt korthus föll ihop/Vår tid en kort affär/Men jag hittar ännu bitar/från vårt konfettiregn". Även om vi inte alltid kan dansa i konfettiregn så kan vi glädjas över våra minnesfragment från livets goda stunder. Det som brinner upp kan ändå leva kvar, precis som Eldkvarn gjort så många gånger.

Berusning som bränsle - Fulla för kärlekens skull

Atlantis följdes av Svart Blogg 2007, som förde Eldkvarn till albumlistans topp för första gången. Albumet tillkom också hand i hand med Pluras bloggande, som blev mycket uppmärksammat och kom att ligga till grund för hans självbiografiska bok, Resa genom ensamheten (2008). I en av albumets låtar finner vi en motvikt till de glättiga bilder vi såg i "Konfettiregn", för det finns också en annan, mörkare sida av de stunder då man höjer buteljen, de stunder då allt ställs på sin spets, de stunder då man dricker botten upp för det enda som betyder något: kärleken.

"Fulla för kärlekens skull" kan misstas som en simpel fyllesång, men låten rymmer en episk bredd och ett djup som fått Aftonbladets Markus Larsson att kalla den för "en fulländad melodram". Låten vittnar också om Pluras bevandring inom svensk litteratur, med referenser som "glöm den allvarsamma leken", till Hjalmar Söderbergs berömda roman, vilket frammanar en tyngd väl förenlig med skildringen av livets tunga klimax och låtens stora sound, spetsat med vemodiga stråkar. Eldkvarn kan konsten att låta musiken och textens innehåll korrespondera med varandra.

Plura och bandet såg först låten som en i mängden på Svart Blogg, och inte alls som ett givet mästerverk. Men riktiga konstverk utmärks ofta av en förmåga att leva sina egna liv och transcendera sin skapares ramar. I Resa genom ensamheten beskriver Plura följaktligen världspremiären av låten i Helsingborg så här: "Den sitter som en smäck och folk i lokalen börjar sjunga med fast de aldrig hört låten tidigare, det är nästan lite kusligt. Jag har aldrig varit med om något liknande, nya låtar brukar bemötas med hövliga och artiga applåder, inte detta formidabla jubel" (s. 245). Ett försök till att förklara låtens storhet har uppbådats av Fredrik Virtanen, som slutit sig till att "Den råa, fula och ursäktslösa hyllningen till kombinationen alkohol och kärlek gjorde verket provocerande vilket förhöjde det konstnärliga värdet." För Eldkvarn, som ursprungligen hette Piska mig hårt, har provokationen varit ett effektivt stilmedel. Så även i denna, det svenska 2000-talets kanske hittills starkaste låt.

"Fulla för kärlekens skull":s första vers handlar om ett uppbrott, kanske till och med en flykt.

Hur lämnar man den man älskar?

Jag kommer aldrig att förstå

Det fanns en tid för länge sen

när mitt hjärta var av sten

Jag kunde lämna allt och alla

jag bara bytte roll och scen

Plura har alltid gjort sina berömda pluror (när han flyr civilisationen för konstnärskapets skull) och ofta offrat familjen för skapandet. Hur man hanterar känslan av skuld gentemot dem man lämnar kvar bakom sig utforskar han vidare i låtens andra vers:

Vi svor eden när vi va unga

Alla för en vad som än hände

Men det vilda livet red mig

någon reser och nån blir kvar

Guds ära till dem som stannar

och bär de döda till sin grav

Trots att Plura rest så många gånger, så vet han att någon måste finnas kvar och ta hand om de som lämnas. Kan konstnären verkligen försvara sig mot att han avstår dessa plikter? Plura fortsätter med:

Nu går jag gator genom minnen

genom spårvagnars land

Genom röken från fabrikerna

innan alla jobb försvann

Och bilder från min hemstad

jagar mig i sömnen

Det här är för dem som aldrig kom fram

till andra sidan drömmen

Skulden blir han alltså inte av med. De ouppfyllda plikterna gentemot det förflutna, platsen man kommer ifrån och de som stöttat en genom livet förvandlas till hemsökande hjärnspöken. Konstnären kanske hjälper alla andra, men hjälper han de som står honom närmast, alla de som gjort det möjligt för honom att förverkliga sin dröm, men som själva aldrig nådde dit? I den förklädda fyllesången väcker Plura sådana frågor om själva konstnärskapets yttersta villkor.

Att svenska folket ändå tar en så till synes ansvarslös man till sina hjärtan kan nog förklaras med den ärlighet som alltid tycks åtfölja Plura - en känsla av äkthet som gör att Eldkvarns musik bör placeras inom den kategori som kallas för autenticitetsrock. Han pekar själv ut sprickorna i rockstjärnefasaden: "Ja, ännu finns den sorten/som inte gör allt rätt". Men han är inte ensam: "Och min bror sitter bredvid mig/som en vilsen Don Quijote/Med gitarren tätt intill sig/alltid redo för ett skott". Just här samspelar text och musik särskilt tydligt när Carla skjuter iväg en blixtrande gitarrsalva. Sådan musikalisk finkänsla har också varit en viktig del i Eldkvarns framgångar. För icke desto mindre fortsätter de framåt, försummade plikter till trots.

I låtens sista vers sjunger Plura: "Vi är på väg till en ny dag/ Vi är på väg till Stockholms stad/Vi ska bli fulla för kärlekens skull". De har "vingar av guld", men "ramlar omkull". Även om de inte är perfekta så finns det guldglänsande inslag. Handlar konstnärskapet om att renodla dem så gott det går? Att berusa sig kan synas som ett irrationellt beteende, men kanske är det ibland vad som behövs för att man ska inse vad som betyder något. Kanske måste konsten på samma sätt tillåtas löpa amok ibland för att verkligen nå fram till de svaren den söker. Och världen är inte alltid rationell. Ständig rörelse, i jakt på svar, är kanske det enda svaret vi får.

Eldkvarn har rört på sig i över 40 år. Rörelsen är ett centralt tema i deras senare produktion. I både "Konfettiregn" och "Fulla för kärlekens skull" blir alkoholen en metafor för hur vi tar oss fram i livet. Det gäller att tanka champagne - både bokstavligt och metaforiskt. Ibland sköljer berusningen över en som konfetti, ibland är den en del av en allvarsam lek. Men berusningen tycks vara ett oundgängligt bränsle.

Miljoner mil och vägar - Bröllopssång

Var färdas man då, när man väl har tankat? I den ramlåt som både inleder och avslutar Hunger Hotell (2008) finner vi en nyckel. I "Bröllopssång" sjunger Plura om hur de "är på väg till Paradiset" och "är sommarnattens barn ikväll". De tycks gå mot en bättre tid, men "har rest en lång väg/från en annan plats och tid/Änglarna måste ha följt mig/det var som om jag hade nio liv". Kanske vittnar de nio liven om Pluras och Eldkvarns återfödslar? Likt katter tycks de alltid landa på fötterna, hur de än faller. Och det var i sanning en prestation att bara ett år efter Svart Blogg slå till med ännu ett urstarkt album. Fast det finns skillnader dem emellan. Låttexterna är kortare och mer kärnfulla här, jämfört med föregångarens längre låtar av mer storslagen karaktär. På Hunger Hotell blir Plura för övrigt mer Springsteenesque än någonsin. Man kan till exempel fundera över den eventuella resonansen mellan "Hunger Hotell" och hans inspiratörs hitlåt "Hungry Heart"...

För att ytterligare återknyta till Springsteen använder Plura i "Bröllopssång" rocklyrikens kanske mest klassiska metafor med särskild emfas: vägen. Med en Dylanparafras borde man nästan fråga hur många vägar en rockartist måste sjunga om innan han kan kalla sig man. I förordet till sin självbiografi ger Plura oss något som kan ses som en antydan till ett svar: "Ibland gör det ont och allt blir inte som man tänkt sig, det blir det aldrig och det var aldrig meningen. Meningen är att vi skall färdas genom den tid som tillmätts oss och göra det efter bästa förmåga. Vi är bara i början av en stor resa och vi lär oss fortfarande. Ännu en vinter skall komma och ännu en sommar, eller hur?" (s. 6). Temat går igen i "Bröllopssång", där Plura konstaterar att "Vi är alla fångade i tiden/men en dag blir jag fri". Även om vi ibland tankar champagne och höjer oss ur den materiella nödvändigheten så är vi fångade av tiden, ända fram till döden. Men när man färdats så många vägar som Eldkvarn gjort med alla sina turnéer, måste man inte då, till sist, finna en väg som leder hem - en väg till en källa som kan stilla sökandets törst?

Plura ger oss inte några definitiva svar. Han hintar om att han börjat bli gammal och att synen försämras med åren: "Miljoner mil och vägar/men jag är inte hemma än/Det börjar bli svårt att se/jag är i skymningen". Kanske kommer han aldrig att få se det där paradiset?

I ramlåtens andra del, "Bröllopssång #2", anar vi den livsvisdom som har mognat: "Jag tar livet för vad det är nu/jag är inte samma man som förr/När jag var förälskad i för många/och blev full bakom varje dörr". Det gäller att reflektera över vad, eller framför allt vilka, som verkligen betyder något i ens liv: Jag växte upp på den här vägen/täckt av lera och damm/Jag var blind och levde i mörkret/när du räckte ut din hand". Om man blir full så ska det vara för kärlekens skull. Kärleken kan ledsaga en över livets miljoner mil och vägar - kanske inte till paradiset, men väl till ett hem, dit vi förhoppningsvis når innan vi släpps fria ur tiden.

Att dansa med kroppen full av bly - De berömdas aveny

Efter några Pluratäta år i media släpptes Eldkvarns senaste album 2011, De berömdas aveny. I titellåten, vars bongotrummor vittnar om en innovativ lusta hos bandet, blir vi återigen påminda om att vi måste acceptera de tidens snaror som ständigt dras åt kring våra liv: "Sångerna ska tystna, snart har sista tåget gått/Du tittar dig i spegeln, fast du redan har förstått". Låten framstår också som en metareflektion över Pluras karriär och som en syrlig kommentar till de baksidor som medföljer ett liv i offentligheten. Han sjunger om hur ett osynligt kontrakt skrivs under och hur man sedan kliver ut och fastnar på de berömdas aveny, vilken inte bara erbjuder glamour och konfetti. Men Plura och Eldkvarn reser sig som alltid, för att fortsätta gatloppet över offentlighetens hårda asfalt. I sista versen av "De berömdas aveny" får vi höra att:

Sångerna har tystnat, musiken har tatt slut

Du reser dig ur askan, du ska med sista tåget ut

Och du väntar på perrongen, när du hör en välkänd röst

Nån viftar med kontraktet och skjuter från sin höft

Och månen skjuter regndroppar från skyn

Och du fäktar med ett trasigt paraply

Du dansar runt med kroppen full av bly

Ännu en dag på de berömdas aveny

Det tema som varit så centralt på deras senare album frammanas alltså ännu en gång: livet är en ständig rörelse. Hur trasiga vi än är så måste vi resa oss upp, varje gång någon skjuter oss till marken. Det är just det som Eldkvarn har gjort. På den punkten har de trots allt föregått med gott exempel. Det är därför vi behöver Eldkvarn, som en påminnelse om hur man står kvar genom livets både hoppingivande och nedslående rörelser.

Att komma upp på nio

Till skillnad från vad vissa trodde på 90-talet tycks Eldkvarn alltid stå kvar. Pluras - och Carlas - text och röst ger oss stöd och lyser upp de både ljusa och mörka sidor av livet som vi annars skulle ha svårt att se. Det är inte bara media och kommersiella krafter som behöver den rundmagade Norrköpingssonen och hans band. Nog för att vi också behöver god mat, men vi behöver något mer. Vi behöver någon som speglar både konfettiregnen och de dammiga lervägarna och livet däremellan.

"Vi har alltid på något sätt kommit upp på nio och bara fortsatt spela som dumma idioter", förklarar Plura i självbiografin (s. 250). Det kanske är dags att vända på uttrycket "att göra en Plura". Kanske handlar det inte främst om att försvinna från allt och alla, att fly undan för att ägna sig åt sitt konstnärskap. Kanske handlar det snarare om att komma tillbaka, gång på gång på gång - men också om att få andra att resa sig. På mig reser sig i alla fall håret när jag lyssnar till sista versen av "Fulla för kärlekens skull". Att ett band på 40 plus fortfarande kan framkalla sådana reaktioner är inte att förakta.

Eldkvarn har varit fulla för kärlekens skull och dansat i konfettiregn med kropparna fulla av bly, så många gånger. Även om det skymmer är de inte hemma än. Långt ifrån. De har ju oss att hjälpa fram också. Själv jag vandrar gärna ännu en bit över rocklyrikens miljoner mil och vägar.

Hampus Östh Gustafsson

hampus@popularpoesi.se