Gunnar Ekelöf skriver på ett ställe att han täppte igen grammofontratten med kalsonger och näsdukar när han som ung i Paris en hel vinter igenom lyssnade till Stravinskys Våroffer på sin kammare om nätterna. Det var vintern 1929-30. I samma text varnar han för att jämföra kompositörer med andra konstnärer och att jämföra musiken med andra konstarter, så jag frågar: vad delade den unge Ekelöf med Stravinsky? Vad kunde diktaren ha hört i kompositörens orgiastiska verk den vintern i Paris? För att svara på frågorna söker jag i poetens Skärvor av en diktsamling med dikter från 1927-28, vilka alltså bildar underlaget för dessa spekulativa variationer.

Ja, hur kan man på ett givande sätt söka beröringspunkterna mellan musiken och poesin? Frågan sysselsatte Ekelöf livet ut, men ofta på ett mer konkret sätt än vad som här är menat. Ekelöf frågade efter texten i musiken eller musiken till texten. Han frågade sig var poesin stod efter det att lyrikens melodiska ackompanjemang tystnat och lämnat orden att på egen hand uppbringa mening. Men beröringspunkterna mellan poesi och musik kan sökas också på mer abstrakta områden, för bakom båda konstarter står människan. Det är möjligt att musiken följer ett självständigt referenssystem för meningsfullt skapande, liksom lyriken kanske följer sitt, men det hindrar inte att poeten ibland skapar världar som i vissa fall liknar kompositörens.

Det narrativa elementet i Våroffer kan göra jämförelsen lite mer konkret. Stravinskys epokgörande verk från 1913 tar sitt motiv från hedniska riter och detta behandlas i ett rytmiskt virrvarr som var dåtidens publik helt främmande. Det berättas om en flicka som ska offras till vårens ära för naturens fruktbarhet. Motiven i Våroffer kan jämföras med de i Ekelöfs tidiga dikter. Där finns naturen, berusningen, skälvningen som får ordningen att rämna för ett ögonblick. Där finns också tonerna och rytmerna, en flöjtslinga som varslar eller ritualens stadiga trumslag.

Så vad kan den dämpade musiken från grammofonspelaren ha väckt för genklang hos Ekelöf dessa vinternätter i Paris? Naturen som vaknar. Ekelöfs avlövade träd, kalla regn och upprepade skymningar bildar bakgrund för antydningar om en kraft som kanske bara tillfälligt vilar. Men hur ska denna kraft tolkas? Det är inte hoppet. Mer än vinter är hösten dikternas sammanhang, och om hösten stundar vintern och inte som om vintern våren. I dikterna skingras molnen först vid kvällens inbrott. Kraften i vaknandet kan vara liv, men det är minnet av liv och kraften kommer av viljan, som väl närmast är det sekulariserade hoppet.

En klocka ringer i fjärran, entonigt och stilla, och plötsligt sticker en tågvissla sin fina nål genom tystnaden.

Över de grå hustaken välver sig den mulna himlen och kvällsluften fläktar in genom fönstret. Det susar svagt i trädens kronor och några gula löv faller sakta till marken. Vid rökhorisonten bryter sig solens dystert röda strålar en sista gång genom molnen.

Det mörknar mer och mer.

Jag tänker på allt som är långt borta. Klockan som ringer i fjärran, entonigt och stilla, kallar på mig till en gudstjänst, jag vet inte när och inte var. Det förefaller mig som om jag förlorat något jag inte kan vara utan, men jag vet inte vad det är. En stilla, vanmäktig smärta sjuder upp inom mig och genomtränger mig, men jag vet inte varför. Jag stänger fönstret, jag håller händerna för öronen, men obeveklig ljuder den milda klockklangen ur mitt inre.

Vad mer kunde Ekelöf ha hört dessa vinternätter i Paris? Berusningen bortom förnuftet. Sägnen förtäljer att dansen blev vildare och att flickans blick gick förlorad i sig när riten fortskred. Fylld av skapelsen som strömmar genom diktarjaget är jaget inte bara betraktare, utan lika mycket en del av världen runtomkring. Jaget är berusat av poesins grundbetydelse av skapelseakt. Drömmen är också alltid nära. Det är tillfällen av förlorat fäste. Oron som drömmen öppnar för vittnar om att ordningen i världen inte ges av människan utan tas av henne. När hon tappar den sinnliga kontakten med omvärlden och lämnas åt sig själv rycks hon med av den inre oredan. Ruset kan i vissa fall komma av kärleken, men även då är människan lämnad åt sig själv.

Ett stjärnfall gnistrar på himlen; var det inte i mitt hjärta som den stjärnan föll ned?

Tonerna böljar i mitt inre, skumpärlor som själens bränningar i vansinnig yra kastar mot höjden.

Och solstrålarna dansar en rusig dans på de skimrande pärlorna.

O du! du! du!

Mitt hjärta är fullt till brädden: jag vacklar berusad från vägkant till vägkant.

Vad mer kunde poeten hört? Tonerna. Som det yttre tecknet på den ordning som det inre saknar. En avlägsen klockklang som väcker minnen, eller en svårbestämbar melodi som tycks omge hela skapelsen, mer eller mindre framträdande, med dess harmoni. Tonerna, ljuden, melodierna är ett återkommande tema i den unge Ekelöfs dikter. Det är ljud som hörs på avstånd, förankrade bortom nuet, antingen som klockklangen i kulturen eller som melodin i naturen. Tonerna ställer återigen människan i en position där den yttre harmonin som de representerar bildar motpol till hennes egen ofullständighet med strävan och sökandet som följer därav. I det berusade skapelseögonblicken, där poeten gör sig till förmedlare av naturens skapelse, står förintelsen nära. Motsättningen mellan ordning och tomhet skänker dikterna ett spektrum som inte sällan frammanar valörer liknande de som förekommer i Stravinskys Våroffer. Kanske kunde dessa rader beskriva dagen efter ritens fullbordan, efter det att plattan har stannat:

Från den grå morgonhimlen silade ett fint regn; träden stod alldeles stilla, men buskarnas blad och blommorna, som slutit sina kalkar, darrade sakta under regnet. Det prasslade i gräset, och när och fjärran ljöd ett stilla melodiskt brus.

Linus Andersson

red@poppoesi.se

Linus Andersson avslutade i våras sina studier vid Uppsala universitet med examina i Teoretisk filosofi och Idéhistoria och beger sig efter sommarens slut till Tyskland med Berlin som kommande Wohnsitz. Där ska Berliner Philharmoniker och stadens teatrar frekventeras tills pengarna tryter.

Anna Ångström har valt ut de fem bästa versionerna av Våroffer på Youtube