Träd in, du bålde kavaljer,

i sal som blomster färga!

Det skimrar sommar, när du ler

mot blek nobless och skön bohême,

I skrivande stund skimrar sommarens blomster utanför mitt öppna fönster. Doften från syrenernas lila blommor sipprar in medan raderna ovan, som en invokation, bjuder mig att beträda Erik Axel Karlfeldts diktvärld. De är hämtade från "Adrian Brushane", och väcker genast den gamle dalmasens poesiskatt till liv i all sin natursköna prakt. Ett sådant återuppväckande är beklagligt nog behövligt, för trots sin dominanta position under tidigt 1900-tal, som ständig sekreterare i Svenska akademien och nobelpristagare (visserligen postumt), tycks Karlfeldt idag stå något i skymundan av andra nittiotalister, inte minst Gustaf Fröding. De två har mycket gemensamt i sina bygderomantiska dikter, men medan tonsättningar av sistnämndes poesi som bekant rönt stora framgångar på sistone, tycks Karlfeldt inte ha genomgått någon liknande renässans. Fast helt bortglömd är han inte.

För fem år sedan tonsatte Gävlebördige musikern, poeten och journalisten Lars Anders Johansson 13 av Karlfeldts dikter på albumet I Fridolins spår. Populär Poesi har samtalat med honom för att reflektera över själva tonsättningshantverket, men också för att uppmärksamma vad som står att vinna i att följa Fridolin, Karlfeldts alter ego, tillbaka in i den dalländska arkadiska bondevärlden - en värld som lätt ter sig avlägsen för nutida lyssnare.

Johansson har sin musikaliska bakgrund i den svenska vistraditionen, men intressant nog också i punkmusiken.

- När jag var yngre prioriterade jag punken och turnerade runt i landet i olika band, men runt 2003-2004 prioriterade jag upp den akustiska musiken på svenska. Sedan dess har jag släppt tre fullängdsalbum och några singlar. Två album med helt egna visor och ett med egna tonsättningar av Karlfeldt.

Nu är han aktuell med en EP som innehåller visor om fotbollssupporterkultur. Dessutom kommer hans första diktsamling att ges ut i höst. Metrisk och rimmad vers har han älskat så länge han kan minnas.

- När jag på lågstadiet upptäckte J.R.R. Tolkiens böcker var det bland annat de arkaiserande dikterna som finns insprängda i böckerna som lockade mig, först i Åke Ohlmarks svenska översättning, sedan på originalspråket. Den episka, berättande verskonsten, gärna i form av långa ballader eller epos har tilltalat mig med sitt suggestiva frammanande av världar. De nordiska gudasagorna och de isländska sagorna liksom den grekisk-romerska mytologin fyllde för mig ungefär samma funktion som fantasylitteraturen, möjligen med bieffekten att den också medförde en anstrykning av vad som brukar beskrivas som bildning.

Johanssons intresse för fantastik och metrisk lyrik kom så småningom att leda honom till 90-talismens poeter, men först efter att han lärt känna den svenska visgenren i bred bemärkelse.

- Samma orsaker som drog mig till den berättande och metriska poesin drog mig också till sångtexternas värld. Visgenren naturligtvis, men också popartister som Magnus Uggla (svär jag i kyrkan nu?) inspirerade mig som barn med fyndiga ordvändningar. Det var emellertid de stora vispoeterna som blev de bestående husgudarna. Bellmans aldrig oöverträffade användning av det svenska språkets musikalitet, Lucidor som en brygga mellan antiken och eftervärlden, Evert Taube på motsvarande sätt som en förbindelselänk mellan det förmoderna och det moderna med Cornelis Vreeswijk som en sintrad efterföljare. Det tidiga 1900-talets storheter som Birger Sjöberg och Dan Andersson har varit viktiga inspirationskällor, men vid sidan av Bellman är det ändå Taube som förblivit den stora förebilden. Förmodligen har min dragning till båtar och sjöliv spelat in därvidlag, men det finns också något genialt över den skenbara enkelheten i Taubes formuleringskonst som jag har försökt efterlikna, om än med andra teman. Exempelvis är min visa om fotbollshuliganism, Våldsverkarvalsen, en Taubepastisch, även om den avhandlar ett ämne som Taube förmodligen inte skulle uppskatta.

Mitt i detta sammelsurium av poeter och vissångare kom dock Johansson att fastna för Karlfeldt. Fast vägen dit var inte spikrak.

- När jag började intressera mig för 90-talisterna var det framförallt Fröding och Heidenstam som väckte mitt intresse: Frödings virtuosa poesi och Heidenstams prosa. Senare skulle jag också komma att upptäcka Heidenstams lyriska kvaliteter. Karlfeldt framstod till en början som en tråkmåns, kanske på grund av det märkliga urval av hans dikter som brukar presenteras i antologier för skolbarn. Egentligen var det via Evert Taube som jag kom att upptäcka Karlfeldt på allvar. Eftersom Taube betraktade Karlfeldt som en stor inspirationskälla måste han trots allt ha några kvaliteter, resonerade jag, köpte hans samlade dikter som jag sträckläste. Sedan var jag fast. Efter första genomläsningen hade jag redan tonsatt en handfull av dikterna. Så stark påverkan hade deras inneboende musikalitet på mig. Och så har det fortsatt. Nu är Karlfeldt den av 90-talisterna som jag håller allra högst.

Det är självklart inte alldeles problemfritt att ta sig an sekelgammal poesi och förmedla den med bevarad aktualitet till 2000-talets lyssnare. En nyckelfaktor till att Johansson trivdes med tonsättningsarbetet menar han dock var att han kunde ta sig an dikterna förutsättningslöst.

- De tonsättare som levde samtidigt som Karlfeldt hade en rad förväntningar att ta hänsyn till, hur finkultur skulle te sig. Själv är jag helt och hållet befriad från sådana krav vilket har gjort att jag på ett lekfullt och otvunget sätt har kunnat ta mig an dikterna. Jag har tonsatt dem för att de säger något också i vår egen tid, inte som något slags antikvarisk homage till det förgångna.

Karlfeldts dikter är utpräglat musikaliska och ofta fyllda av åtskilliga "musikmetaforer". I kontrast till tidigare tonsättare har Johansson valt att helt och hållet ta fasta på dikternas inneboende rytmik.

- Medan [Wilhelm] Peterson Berger och andra nästan tvingat på dikterna romansens rytm- och melodispråk har jag valt att återföra dem till den folkliga vistradition ur vilken de av allt att döma är sprungna. Det sägs att Karlfeldt brukade gå och nynna på vismelodier medan han skrev sina dikter. Hur dessa melodier lät vet vi inte, men det är uppenbart att deras krumbukter påverkat de säregna versformer som Karlfeldt använder sig av, sällan lika från en dikt till en annan.

Urvalet av dikter till I Fridolins spår har inte följt någon uttalad princip, men när Johansson summerar albumet i efterhand kan han konstatera att flera av dikterna tidigare inte har sjungits i någon större utsträckning.

- Kanske har jag tagit fasta på andra aspekter av Karlfeldts diktning än de som brukar lyftas fram. Flora och Bellona är den diktsamling från vilken jag hämtat flest dikter. Kanske är det för att den skrevs 1917, i skuggan av världskriget, som den känns extra aktuell idag när vi på många sätt också upplever oss leva i en brytningstid.

Johansson är inte den första att uppmärksamma parallellerna mellan det tidiga 1900-talet och dagens situation. Kanske låter likheterna oss delvis förklara att flera omtalade tonsättningar av sekelgamla poeter, som Fröding och Yeats, dykt upp under de senaste åren. Kanske kan vi hos dem - liksom hos Karlfeldt, trots att denne varit så misskrediterad under modernismens tidevarv - finna både inspiration och stimulans, som i någon mån underlättar våra försök att orientera oss i en dynamisk och splittrad samtid.

- Även om mycket i Karlfeldts diktning givetvis är tidsbundet finns andra tidlösa aspekter, om hur det är att leva i en brytningstid, om kärleken, döden och människolivets villkor. Där finns också närmast smärtsamt vackra naturskildringar - Karlfeldt var oerhört intresserad av Botanik och lät anlägga en fantastisk trädgård i sin gård i Sjugare som alltjämt finns kvar - som verkligen har något att säga oss som lever i en tid då naturen i stort sätt endast betraktas som ett resursförråd eller ett rekreationsområde.

Samtidigt får man inte underskatta själva den litterära utvecklingen, som också kan ha bidragit till renässansen.

- Att sekelgammal poesi fått ett uppsving, inte minst i tonsatt form, hänger förmodligen samman med den modernistiska poesins svårtillgänglighet och oregelbundenhet vilken gör den nästan omöjlig att tonsätta. Men också med att modernismen aldrig kom att efterträdas av någonting som kunde mäta sig med dess föregångare. Enligt mitt tycke skrevs den bästa bundna lyriken precis före det modernistiska genombrottet, det vill säga just då Karlfeldt levde och verkade.

Vem vet, kanske öppnas en möjlighet nu för Karlfeldts poesi att få det efterskalv som den historiskt sett saknat. Sven Delblanc har konstaterat att Karlfeldt inte ägde någon "efterträdare eller epigon av betydelse: till skillnad från Fröding gav han knappast några impulser till den moderna dikten. [...] Vår siste nationalskald var omöjlig att imitera." Kanske ligger det något i det, men Lars Anders Johansson har visat att han mycket väl går att tonsätta. Därmed får vi en chans att återupptäcka en av den svenska litteraturhistoriens skickligaste och mest originella poeter.

I titelvisan sjunger Johansson, efter Karlfeldt:

En gammal luta ligger

ännu på väggens hylla

och om en visa tigger

att sorgsna kamrar fylla.

Dock, även sång blir mylla,

hur år och vindar gå.

O Fridolin, din sång är tömd

och dömd och glömd också.

Det ger en fin kontrastverkan. I samma stund som Johansson sjunger att Fridolins sång är tömd, dömd och glömd grävs Karlfeldts poesi åter upp ur sin mylla. Och den är varken tömd, dömd eller glömd.

Lars Anders Johansson – Adrian Brushane

Hampus Östh Gustafsson

hampus@popularpoesi.se