Jag har sett rockens framtid. Den heter My Morning Jacket.

Jag skulle nästan vara beredd att stå för uttalandet - men bara nästan. Dagens digitala teknik bäddar för en pluralistisk musikvärld. Enskilda band och artister tycks få allt svårare att stå kvar i rampljuset under en längre tid, vilket är på både gott och ont. My Morning Jacket, med sångaren Jim James i spetsen, skulle nog inte gå med på ovanstående beteckning heller för den delen.

Ändå vill jag betrakta dem som rockens framtid på ett symboliskt plan. Om världen rörde sig i strikt dialektiska banor skulle My Morning Jacket vara den perfekta syntesen mellan klassisk, bredbent rock och den, till sin karaktär, smalare indierocken, vilken präglat mycket musik på senare år. En vän till mig beskrev en gång Kentucky-bandet "som en rökig whisky. Det tar ett tag att uppskatta tyngden och smakrikedomen. Men när man väl fattat är det fantastiskt." Kanske är det därför symptomatiskt att deras mest berömda låt, "One Big Holiday", från albumet It still moves (2003), aldrig blev någon radiosuccé.

Sedan starten 1998 har My Morning Jacket släppt sex album, varav det senaste, Circuital, nådde skivhyllorna förra året. Högen av fans som golvats av deras experimentlusta, mångfacetterade musik och nukleärt laddade liveframträdanden har vuxit under åren. Det är svårt att inte känna respekt inför James både bokstavliga och musikaliska tyngd. I skepnad av en gitarrspelande Hagrid suger han, likt ett svart hål, åt sig all energi, samtidigt som hans makalösa röst, vilken behärskar ett brett spektra, dundrar fram genom klubblokalernas mörka rymder. Bortsett från James färdigheter som sångare och gitarrist har han även blivit uppmärksammad för sina kvaliteter som låtskrivare. Tillsammans med ett redan klassiskt gitarriff har dessa kvaliteter fått "One Big Holiday" att framstå som ett av 2000-talets allra främsta musikstycken hittills. Låttexten är värd att se närmare på.

James sjunger först om hur han vaknar upp och får ett telefonsamtal, där en man från Kalifornien berättar om "a stone he'd bring/ And of better days". Låten har tolkats som en skildring av hur My Morning Jacket upptäcktes som band. Bokstavligt tolkad kan den framstå som ganska banal. De lämnar sin hemstad under löften om att "one big holiday" väntar på dem, bara de "holler loud and make our way". Sedan tar produktionen av musik fart:

So we listened and up the river

And recorded all the sounds

Was some shakin' and some record playin'

All the leather kids were loud

Det skulle kunna vara hela storyn. De fick ett erbjudande och spelade in musik. Men riktigt så enkelt är det nog inte. Det går att uttyda en djupare mening bakom den beskrivna episoden. En mening som säger oss en del om My Morning Jackets hela projekt.

Om vi ser närmare på texten framgår det att diktjaget vaknar upp och känner sig "good and limber" redan när telefonen ringer. Hans ursprungliga tillstånd är gott. Under resten av låten utlovas pengar och bättre tider, men intressant nog framgår det aldrig om bandet faktiskt gick en lång semester till mötes. Vi får inte alls reda på om saker och ting faktiskt blivit bättre, trots alla löften. Istället för att sluta någon cirkel upphör låten helt öppet med att "All the leather kids were loud". Öppenheten förstärks också genom det praktiska framförandet, där James skriker ut "loud" i en lång och utdragen ton, för att sedan lämna över stafettpinnen till ett gitarrcrescendo med få motstycken.

Detta får oss att undra över om bandet bara nåddes av tomma löften om en bättre framtid. Och framför allt över om det verkligen är pengar och kändisskap som leder dit. I sin ursprungliga situation framstår diktjaget som en ädel vilde, vilken förleds i mötet med Kalifornien och skivbolagen. Och hur många har inte gett sig av västerut genom USA på jakt efter guld? Kanske blir druvor av vrede det enda de får ta del av under den utlovade semestern.

Samtidigt är avslutningsraden intressant på ett annat sätt. Låten slutar med att de är högljudda istället för att ta ut semesterdagar. Detta säger oss något om James vision med My Morning Jacket. Det är ett projekt i rörelse. Även om de skulle kunna luta sig tillbaka kommer de inte att göra det. De är här för att spela musik och väsnas. Därmed blir det inte längre någon slump att "One Big Holiday" figurerar på ett album med titeln It Still Moves. Men frågan är: har de uppfyllt sina egna löften, om att fortsätta skapa musik och göra väsen av sig? Har My Morning Jacket fortsatt att sträva framåt?

På senaste albumets första spår, "Victory Dance", ställer James frågan "Should I wet the ground with my own tears, crying over what’s been done?". I magasinet American Songwriter har Stephen Deusner tolkat detta som en reaktion mot albumet Evil Urges från 2008, vilket han menar tog ut de experimentella svängarna väl mycket. På så vis kan "Circuital" betraktas som en återgång till klassisk rock. Titellåten fångar väl denna, bandets rundresa. Cirkeln sluts för My Morning Jacket som aktör på den stora musikscenen:

Well anyway you cut it

We're just spinning around

Out on the circuits

Over the hollow grounds

Out on the circuits

Over the hollow grounds

Heading right back in the same place

That we started out

De är tillbaka där de en gång började. Rockstjärnorna är högljudda igen.

Men går dessa cirkelrörelser verkligen ihop med vad jag tidigare skrev om My Morning Jacket som ett framtidsband? För det första kan man se de beskrivna cirkelrörelserna som en mogen (eller desillusionerad?) reflektion över livet självt. Hur vi än strävar framåt, i en tidsålder fylld av omvälvningar, kan vi inte undfly vårt förflutna. Det förblir en del av oss, på samma sätt som vissa delar av våra egna jag alltid består. "I am older, day to day/ Still going back to my childhood way". Hur mycket det glamourösa rocklivet än lockar oss när mannen från Kalifornien ringer, kan vi inte radera ut oss själva fullständigt och bli något helt annat än vad vi en gång var.

Men för det andra bör man också fråga sig om dessa cirkelrörelser måste innebära stagnation.

You think you'll find yourself out there

Out in the lion’s den

In somebody's battle

Over belief systems

När James sjunger ovanstående rader i "Circuital" kommer jag osökt att tänka på hur historiska strider mellan olika tro- eller tankesystem faktiskt har kretsat kring cirkulära banor. Och nog förde Copernicus, Kepler och Galileo världen framåt. Även om det visade sig att himlakropparna inte rör sig i strikta cirklar så kretsar de runt, runt - så även jorden. Människan tycks vara dömd att gång efter annan återvända till sina utgångspunkter. Och likväl rör hon sig, vilket My Morning Jacket antydde redan 2003 med It Still Moves. Det går kanske inte alltid framåt, men det finns en rörelse. Och en cirkelrörelse kan ju även leda uppåt, i en spiral mot högre höjder. En återanvändning av gamla, väl beprövade element behöver inte vara fel om de används på rätt sätt.

Genom att faktiskt våga spela riktig rock - utan att fastna i någon retrofälla, och tack vare alla de moderna influenserna och experimenten - gör Jim James och My Morning Jacket en viktig insats för rockens framtid i 2000-talets musikaliska landskap. Huruvida de är rockens framtid eller ej ska låtas vara osagt. Men en sak är klar. My Morning Jacket har en framtid.

Hampus Östh Gustafsson

hampus@popularpoesi.se

My Morning Jackets klassiska framförande av

"One Big Holiday" på Bonnaroo-festivalen 2004