Rubrikens ord tillhör Ulf Lundell, och strofen fortsätter ”röd som blod och höst, på ängen finns en aftonfalk, grå som skiffer och hav”. "Aftonfalken" är en sång från 1981 med musik av Pugh Rogefeldt, den finns på hans album Het från samma år. Falkens röda fötter är säregna, liksom hannens roströda byxor och det latinska namnet är Falco vespertinus, en falk som jagar om aftonen.

Det är tankar som kommer, när jag sover under bar himmel på Stenshuvud, men det är inte aftonfalken, som jag ser, det är tornfalken. Aftonfalken liknar tornfalken i levnadssätt och uppträdande, men har andra färger. Mitt stormkök är borta, mina torrsoppor är tagna, min kikare är stulen, allt hände, när jag oförsiktigt nog lämnade min lega en mycket kort stund. Det var väl ingen närig människa från Österlen, som var framme, en av den sorten, som bara vill ha och ta, men aldrig ge något tillbaka.

Ulf Gerhard Lundell är inte hemma, han spelar i Varberg inför 2400 betalande, han drar bra med folk, liksom Gyllene Tider; Ulf Lundell gillar inte Gyllene Tider, den snickrande Ernst, inte allsång på Skansen, inte Stockholm, inte sommaren och inte himlatrappor på fel plats. Hans definition av trappan är en erigerad fallos med stöttor, med samma expressiva och klangfulla språk beskriver han Sverige, det är ett land som har kukat ur. Märkligt att han härdar ut i detta helvete? Som är fullt av förpackningar, som är omöjliga att öppna utan sprängdeg och motorsåg.

Den nya skivan visar att han är sur, förbannad och bitter. Från scenen sjunger han "Lycklig, lycklig", vad allt handlar om är att han inte är lycklig. ”Jag är inte lycklig, min enda lycka är att äntligen hitta ett sätt att leva detta liv.” Lycklig var inte heller Jack Råstedt i Jack från 1976, även han var en motståndsman med polare som Harald Bart. Snabb, levande vild och i ett liv med alkohol, droger och i ett milt kaos, ett uppror som hos Jack Kerouac.

I den sluttande kvällssolen försöker jag läsa färdigt Håkan Nessers Levande och döda i Winsford, kvinnan och hunden i boken har nu lämnat Exmoor i sydvästra England, hon är på väg tillbaka till Sverige. Hon lämnar ärttörnen, dimmorna på heden och de sympatiska vildhästarna. I Sverige väntar det gamla livet… Jag kan inte se att Håkan Nesser har med ordet luguber i den här boken, detta strävsamma ord saknar jag verkligen, men han har ett nytt ‒ atavistisk lättnad, det är gott nog.

Under eftermiddagen har jag läst om delar av Ulf Lundells Vädermannen; där han skriver naturprosa, som både glänser och glimmar, i naturen är han inte arg, han är bara omtänksam, funderar och reflekterar över det som skapar en lycklig man; vinden, staren och blåsippeögon. Han målar naturen i bilder.

Just innan jag somnar ser jag tornfalken en sista gång, hur han faller ner ett stycke, ryttlar och så störtar; en kråka kan inte låta bli att småretas. Tornfalken har ett vackert latinskt namn Falco tinnunculus, klingande, som en liten ringklocka(lätet). Och så tänker jag på mitt stormkök och mina soppor, det blir till en förfärlig katastrof, som en text hos August Strindberg, denne författare som ser detaljernas tragedi och bagatellernas väldighet.

Bo Bjelvehammar

bo@popularpoesi.se