The more I die

The more I live

– “Pay In Blood”, Tempest (2012).

Livet är oss givet, varför vet vi inte. Vad vi dock vet är att vi en dag kommer vara borta och att livet är en resa mot denna okända destination, utan återvändo. Under tiden ställs vi inför situationer, beslutsfattande. Vi uppehåller oss på olika sätt med olika saker, och någonstans på vägen, trängs döden undan, glöms bort

För människan som har svårt att finna någonting som är tillräckligt intressant för att distraheras, blir döden oundviklig – överallt dyker den upp med sin tyngd!

Så föds sökaren. Det eftersökta är någonting starkare än döden. Det är genom ett sådant sökande jag vill hävda att Bob Dylan kom till. Robert Zimmerman uppfann honom och började om.

På sätt och vis är Bob Dylan Robert Zimmermans spöke – en inkarnation av dennes samlade erfarenhet – någon som tycks leva utanför de andra människorna, som om han gått ur tiden, men dröjt sig kvar.

* * *

Det har alltid funnits något platonskt över Bob Dylan, även om han från början behandlade ämnen knutna till en ”objektiv verklighet” – jag tillåter mig uttrycka mig så då många av de tidiga sångerna som ”A Hard Rain´s a-Gonna Fall”, ”Masters of War”, ”Blowin´ in The Wind” och ”The Times They Are A Changin´” blev kampsånger för de amerikanska frihetsrörelserna i början av 1960-talet – så är texterna från och med 1964 års Another Side of Bob Dylan mer inåtvända, skildrande ett spirituellt sökande. Bob Dylan tycks ha funnit en verklighet bortom den vi kan se med våra ögon.

* * *

Bob Dylans rötter leder till antiken. Han har aldrig varit rädd att använda sig av mytologiska inslag. I självbiografin Cronichles Volume 1 berättar han att han inspirerats av diktare som Homeros, Dante, Shakespeare, Lord Byron, Balzac, de franska surrealisterna, James Joyce och T.S Eliot, för att nämna några. Han har alltså en tydlig anknytning till den västerländska litteraturtraditionen. Det råder dock brist på officiellt uttalade kvinnliga inspirationskällor, men det råder ingen brist på dem i sångerna.

Han tar avstamp i grekisk mytologi, där de heliga kvinnliga muserna var de som inspirerade människor att skapa. Traditionen att åberopa musan eskalerade under romantiken där det ”manliga poetiska geniet” inte bara lät sig inspireras av musan, utan också ofta var hopplöst förälskad i henne och därför ofta melankolisk då hon ju tillhörde en annan verklighet. Lord Byron, som tidigare nämnts som en av Bob Dylans inspirationskällor, var en av de så kallade romantikerna som excellerade i detta. En annan mytologisk symbol som ofta förekommer i hans ouvre är trädet. Trädet som ”Världsträdet”, ”Livets träd” och ”Kunskapens träd”.

Tre dominerande komponenter i Bob Dylans lyrik är: kvinnan – som mystiskt väsen gestaltande olika känslolägen, eller som representant för hinsidestillvaron. Ibland besjungs ”verkliga” kvinnor som ex-frun Sara Jane, ”Sara” på 1975 års Desire. Den andra komponenten är den platonska inriktningen – att det finns en verklighet bortom den sinnliga upplevelsen av världen och livet (detta är mycket vanligt i den romantiska tradition vilken Bob Dylan bör räknas som en av de stora poeterna inom). Den tredje komponenten är egentligen två – mytologi och intertextualitet – albumen är fullsmockade med rader hämtade ur andra litterära verk, hänsyftningar till andra konstverk, konstnärer och historiska händelser som de flesta kan relatera till. Ty även om texterna ofta är inåtvända, gör Bob Dylan sitt bästa för att göra dem lika allmängiltiga som de tidigare, mer politiska sångerna.

Metaforen och allegorin är två hjälpmedel han alltid använt sig av för att skapa det språk som gjort texterna så flertydiga och mångbottnade, och som även gjort att de berört så många människor, flera generationer i rad. Tidlöshet är ett nyckelord då vi talar om Bob Dylans lyrik. Det handlar om livet och döden, två för mänskligheten outplånliga faktorer. Låt oss nu gå vidare och titta på några textutdrag ur Tempest (och andra album av Bob Dylan) med ovanstående tankar i bakhuvudet.

* * *

Tittar vi på den tredje och den femte strofen ur öppningsspåret ”Duquesne Whistle” hittar vi direkt exempel:

(3)

Can't you hear that Duquesne whistle blowing?

Blowing like the sky is gonna blow apart

You're the only thing alive that keeps me going

You're like a time bomb in my heart

I can hear a sweet voice gently calling

Must be the mother of our Lord

Listen to that Duquesne whistle blowing

Blowing like my woman's on board

(5)

Can't you hear that Duquesne whistle blowing?

Blowing through another no good town

The lights of my native land are glowing

I wonder if they'll know me next time around

I wondered if that old oak tree's still standing?

That old oak tree, the one we used to climb

Listen to that Duquesne whistle blowing

Blowing like she's blowing right on time

Texten skildrar en tågresa från staden Carbondale till Duquesne. Det är tacksamt att läsa tågvisslan – huvudrollsinnehavaren i denna text – som en bild för den ”andra verkligheten” som Bob Dylan dras och längtar så till. Den hörs tydligt för den som lyssnar, och då han säger att den ”visslar som om hans kvinna var ombord” är det enkelt att tolka det som om musan är närvarande under tågresan, en tågresa som i sig är frestande att läsa in som livet självt.

I den femte strofen frågar han sig om den gamla eken fortfarande står kvar, den gamla eken som ”de brukade klättra uppför”. Ordet ”brukade” är viktigt här, det indikerar att det inte längre klättras uppför trädet, i alla fall inte av Bob Dylan. Ändå frågar sig 2012 års Bob Dylan om det fortfarande står kvar? Är detta månne ett tecken att han faktiskt har lämnat världen och befinner sig permanent i en ”annan” verklighet? Eller är det kanske så att han förlorat kontakten med en värld som har funnits för honom, men som inte gör det längre? Om vi tar en titt på det fjärde spårets – ”Long and Wasted Years” – nionde strof, finner vi kanske en ledtråd:

I think that when my back was turned

The whole world behind me burned

It's been a while

Since we walked down that long

Long aisle

Någon sorts värld har brunnit och en viss allé har vandrats. Detta kan läsas som att då han beslutade sig för att gå sin egen väg ledde det honom till att ta avsked av en tidigare världsbild, en världsbild han troligtvis delade med många andra. Det är den tidigare världsbilden jag tänker mig som ”världen” som brann upp bakom honom – den ”objektiva verkligheten”.

* * *

Det att inte se sig om, och det att tiden är en förändring, har varit grundbultar i den livsfilosofi som går att se i Bob Dylans texter genom åren. Vi har den första strofen i låten ”She Belongs to Me” från 1964 års Bringing It All Back Home:

She´s got everything she need

She´s an artist

She dont look back

En möjlig musa besjungs som vore hon ett gudomligt väsen upptaget av nuets magiska dragningskraft.

Vi har även 1967 års film Dont Look Back, av D.A. Pennebaker – en dokumentär om Bob Dylans turné i England 1965 – vars titel är ett tydligt budskap och vars handling är strängt koncentrerat till det nakna nuet; detta eviga nu Bob Dylan propagerar för inrymmer nämligen möjligheten att ständigt befinna sig mitt i den flod Herakleitos – den klassiska filosofen – liknar världen vid: en flod i ständig förändring där allting både finns och inte finns på samma gång. Då världen ligger i tiden måste tiden på sätt och vis vara en produkt av denna förändring. Detta sjunger Bob Dylan om på ”The Times They Are a-Changing” på albumet med samma namn från 1964.

Den eviga förändringen i världen behöver dock inte betyda att allting förändras. Förändringen i sig själv upphör ju inte att vara en förändring, liksom tanken i sig själv inte upphör att tänka, för att tala med Descartes. Det ”jag” som funnits med hos Bob Dylan sedan begynnelsen, är fortfarande det samma i sin form av medvetande,däremot har ju materian detta ”jag” vistas i, genomgått åtskilliga förändringar. Bob Dylan lever i dag i en gammal mans kropp. Det han proklamerar är att vi inte skall rädas förändringen, att den är en naturlig del av livet, men, att det alltid finns en helig punkt inuti nuet, och att vi kan söka oss mot den punkten.

* * *

Lyssnar du på låten ”Like a Rolling Stone” hör du hur 1965 års Bob Dylan gastar:

How does it feel to be on your own

With no direction home?

Ja, hur känns det egentligen? Känns det inte som att leva i jakt på den eftertraktade heliga punkten i nuet? Du har ingen vägledning mer än din erfarenhet och magkänsla, men någonting styr dig mot en plats där du kan slå dig till ro, vila ut efter jakten. Denna plats skulle vara som ett hem – att slutligen finna sig själv.

Men att hitta ett ”själv” i en evigt föränderlig värld verkar omöjligt. Robert Zimmerman skapade Bob Dylan och dikterade på så sätt villkoren över sin egen skapelse, men han själv var uppenbarligen inte färdig. Trots ENORMA succéer både som folksångare, och rockikon höll han inte fast vid någon av dem. Törsten var omöjlig att släcka, och under många år känns Bob Dylan som en på sätt och vis förlorad man. Detta tills den stora frälsningen som resulterade i de tre ”kristna albumen” Slow Train Coming (1979), Saved (1980) och Shot of Love (1981) ägde rum.

Bob Dylan finner Gud, men aldrig ro. Texterna på albumen har en övertydlig desperation över sig, och är ofta rena predikningar; det är ingen paradisisk frälsning som gestaltas, snarare kommer en fanatiker till liv – andra levnadssätt än det kristna förkastas. Detta är långt från den Bob Dylan som gjorde satir på Guds möte med Abraham på 1965 års Highway 61 Revisited – låten med samma titel, första strofen:

God said to Abraham

Kill me a son

Abe says, man you must be putting me on?

God said, no

Abe said, what?

God said, you can do what you want Abe, but

The next time you see me coming

You´d better run

Abe says, where do you want this killing done?

God says, out on highway 61

Det är samma typ av säkerhet och bestämdhet i den frälste Bob Dylan, som hos rebellen 1965, men den förre skulle aldrig framställa en bibelskrift på detta sätt. På ”Like A Rolling Stone” heter det:

When you got nothin

You got nothing to lose

Hemlösheten hyllades som den rena friheten. Men det hem som åsyftas är troligtvis ett materiellt hem. Då Bob Dylan senare hamnade i en spirituell kris var han på sätt och vis utan själsligt hem, detta hyllade han inte.

* * *

Efter 1997 års Time Out of Mind hände något med Bob Dylan. Det verkar som om albumet blev en sorts utrensning. Att lyssna på det känns som att resa genom en spökstad. Bob Dylan gömmer ingenting. Men, det är först efter det jag hävdar att vändpunkten kommer, med Love and Theft från 2001. Albumet är en fågel Fenix.

Även de kommande albumen fortsatte i samma stil, Modern Times (2006) och Together Through Life (2009) är fortsättningen på en ny era. Det är som om han besegrat sig själv. På Tempest – ”Long and Wasted Years” – heter det:

My enemy crashed into the dust

Stopped dead in his tracks and he lost his lust

He was run down hard and he broke apart

He died in shame, he had an iron heart

Denna fiende kan gissningsvis vara tvivlaren inom honom.

Han har genom åren varit extremt duktig på att dölja denna tvivlare. Men tvivlet har funnits där i texterna för den som lyssnar. Bob Dylan har haft en hård skeptiker inom sig, men efter Time Out of Mind tror han igen, och han tror på sig själv genom Gud, inte enbart på Gud, som det verkade under tidigt 80-tal. Bob Dylan tycks ha hittat hem, och för andra människor blir hans tidigare tvivel en garanti på att han faktiskt tagit sig ur det. Det går inte att lura sig själv ut ur ett starkt tvivel, tron som övervinner det måste vara äkta, och då den är äkta räddar den liv. Bob Dylan vet detta. Därför kan han på Tempest sjunde spår ”Early Roman Kings” sjunga:

I can strip you of life

Strip you of breath

Ship you down

To the house of death

One day you will ask for me

There will be no one else

That you´ll wanna see

Bob Dylan är expert på att skapa en mystik som drar lyssnaren till sig. Det verkar alltid finnas något bortom och han får det alltid att låta som om lyssnaren skulle kunna ta sig dit om denne lyckas tolka texterna på rätt sätt. Det finns en spänning i att man eventuellt skall få reda på hur han bar sig åt för att bli den han är, finna det han funnit, söka det han sökt, men han lämnar det öppet. Bob Dylan är hemma. Men, som han säger på femte spåret, ”Pay In Blood”:

How I made it back home

Nobody knows

Även om mysteriet mirakulöst verkar uppklarat, ger han inga svar, inga lösningar. Vi hänvisas, liksom för femtio år sedan, till vinden.

Johan Öster

red@popularpoesi.se

Johan Öster är nyexaminerad från kandidatprogrammet

i retorisk- och litterär kommunikation vid Uppsala

universitet. Just nu skriver han sin första bok.