Så står han där, inklämd i musikhistorien, mellan starkare personligheter och tydliga epoker. Wienklassicismen med Mozart som den främste, följd av titanen Beethoven, vars kompositioner pekar mot en framtid bortom musikens dittills kända horisonter. Och sedan romantiken med alla sorters fyrverkerier. Var hör vår lille vän (1,55 m i strumplästen) hemma?

Franz Schubert (1797-1828) brukar kallas ”det lilla formatets mästare”, och så är det nog. Han beundrade Beethoven, fick enligt önskan sin sista viloplats bredvid mästarens och liksom denne komponerade han nio symfonier. Men Schuberts sparsmakade stil kommer bäst till sin rätt med begränsade uttrycksmedel. I hans rika kammarmusikaliska produktion intar Liederna en särställning. Ackompanjemanget gav i gångna tider i mångt och mycket en grund för sången och berikade harmoniken. Men hos Schubert blir pianostämman mycket självständig. I den beskrivs skeendet i texten effektfullt. En karaktäristisk egenskap hos hans musik är en lugn rytmisk lunk, vilken ofta möter textpassager som beskriver just vandring. De stora sångcyklerna Die Schöne Müllerin och Die Winterreise är fyllda med sådana exempel.

Schuberts liv var på många sätt tragiskt. Han hade aldrig något riktigt eget hem utan bodde långa tider hos sina vänner. Hans liv präglades av armod och sjukdom. En viktig period var hans sjukhusvistelse, som av allt att döma orsakades av en långt gången syfilis. Men i sin musikaliska värld upplevde han en skimrande romantik och stor glädje. De vänner som insåg storheten omgav honom med den vänskap som blev ett substitut då han aldrig bildade egen familj. Dessa sammankomster, som redan i samtiden kallades Schubertiader, finns avbildade på många tavlor och teckningar.

Låt oss se lite närmre på Die Schöne Müllerin. Verket är en tonsättning av Wilhelm Müllers diktsvit som beskriver en ung mans vandring i naturen, där mötet med en ung mjölnerska utgör en höjdpunkt. När vår unge vän börjar sin vandring är stegen spänstiga och humöret på topp!

Lyssna!

I följande sång möter han en bäck. Pianots porlande toner bär upp vandrarens iakttagelser, ”Ich hört ein Bächlein rauschen wohl aus dem Felsenquell”, och retoriska frågor, ”Ich weiß nich, wie mir wurde, nicht, wer den Rat mir gab”. Lyssna!

Skildringen fortskrider. Efter ett inledande möte med mjölnerskan har hoppet om fördjupad relation väckts. Men så kommer en konkurrent in på scenen, en jägare vars hästs framfart markeras av pianistens vänsterhand: Lyssna! Föga förvånande slutar berättelsen tragiskt - men den musikaliska grundstämningen är trots det ljus, vacker och romantisk i ordets mer allmängiltiga mening.

Schubert kunde också mycket uttrycksfullt skildra vandring i mörkare toner. Die Winterreise skildrar en ung mans vandring i ett förfruset vinterlandskap, bort från en kraschad kärlek. Den inledande sången är något avvaktande. Notera särskilt den sagolikt vackra övergången från moll till dur inför den sista strofen. Lyssna!

Efter några sångers vandring stannar vår vän upp och betraktar en frusen bäck, där han minns kärleken, och naturen får illustrera relationen. En stor spännvidd av känslor och rörelser förstärker detta i musiken. Lyssna!

Resan fortskrider och efter ett tag börjar det gå tungt med vandringen, som väl snarast har blivit ett stelfruset stapplande: Lyssna! Följande sång, Die Post, innebär en snabb karaktärsvändning där en postryttares energiska rytm övergår i hornklang. Det väcker vandrarens hopp om ett brev från sin älskade - men tyvärr, inget brev till honom och han sjunker ihop igen. Lyssna! Den fortsatta vandringen innebär en stadig utförslöpa - om än avbruten av enstaka sprattlande utbrott där vandraren för en kort stund tar sig i kragen. Så slutar han intill en tragisk tiggare, där den enda återstående rörelsen är musikpositivets vev. Lyssna!

Men vandringstemat fortsätter i Schuberts musicerande. Det når sin mest renodlade form i den stora Wandererfantasi. Varje sats bygger på vandringsmotivet, och här finns det som är mindre vanligt i Schuberts musik, ett Adagio (långsamt) Lyssna! Han brukar symboliskt nog låta långsammare satser ha tempobeteckningen Andante (gående). Fantasin kulminerar i en fuga över temat. Lyssna! En fuga (”flykt”) är ett slags komplex kanon, där ett huvudmotiv först presenteras ensamt. Därefter kommer temat på nytt i ett annat tonläge, medan den första stämman vandrar vidare i en något avvaktande position. Sedan följer en tredje presentation av temat och kompositionen kan därefter vara mer eller mindre sammansatt med tonslingor, där motivet i ursprunglig eller bearbetad form visar sig på nytt. Så denna fuga blir även en sinnebild för vandrarens och kompositörens irrfärd genom livet.

Även i en stilla meditativ sång som Wanderers Nachtlied, baserad på Goethes dikt, smyger sig vandringsrytmen in efter en stund. Lyssna! När den korta dikten avrundas med uppmaningen: War-te nur, war-te nur, bal-de ru-hest du auch, så bildar punkteringar och fermat en kongenial enhet som på ett mycket vackert sätt illustrerar mötet mellan lyrik och musik.

Schuberts liv exemplifierar på de flesta sätt den tragisk-romantiske arketypen, men hans närmaste vänner insåg storheten. Dock är hans betydelse för konsten större än vad som omedelbart visar sig i hans eget skapande, och den har kommit att uppmärksammas alltmer. Inte bara för det övriga sångskapandet under 1800-talet, till exempel hos Hugo Wolff, utan också hans stora C-Dur symfoni har haft avgörande betydelse för till exempel Brahms och Mahler. Även Scott Joplins pianorags uppvisar klara drag från Schuberts pianomusik. Så impulserna från Schuberts snille har vandrat fram genom musikhistorien långt efter slutet på hans alltför korta liv.

Anders Rönnblom

Överläkare vid sektionen för Gastroenterologi

och hepatologi, Akademiska sjukhuset.

Docent vid medicinska fakulteten, Uppsala universitet.

För vidare läsning

Reimers, Gerd & Lennart, På vandring med Schubert, Stockholm 1997.

Schneider, Marcel, Franz Schubert, Borås1981.

Reininghaus, Frieder, Schubert och värdshuset, Stockholm 1981.

Norman McKay, Elizabeth, Franz Schubert. A Biography, Oxford 1996.

"Franz Schubert", The New Grove Dictionary of Music and Musicians, band 22, Oxford 2001.