"Är vi lyckliga nu?" Så lyder den retoriska frågan, tillika titeln, på första singeln från Ulf Lundells nya dubbel-album, Rent förbannat. Den senaste tiden har det varit relativt tyst från den ikon som skrivit Sveriges inofficiella nationalsång.

Jag tog en lång semester

men nu hänger jag på mig oket igen

Långa farväl är inte bra för hälsan

Man kan få bestående men

I "Gordon Gecko" beskriver Lundell hur han återvänt från semestern ‒ och han tumlar tillbaka in på scenen med buller och brak. Den ilska och frustration som väckt honom till liv går inte att ta miste på. Inte heller vad som är måltavla för hans känslor: "Kapitalister, nyliberaler/vår tids obotliga romantiker". Scenen ramas omedelbart in i första låten, "Redan där". Han stänker sedan på färg med häftiga penseldrag:

Bara marknaden får sköta sig själv

och allt det där

Det har den gjort nu ett bra tag

och hela världen är i gungning nu

Som en boxare

som går på smäll efter smäll

Det Lundell ser när han lutar sig ut genom fönstret och betraktar samtiden är hur "Dom fyras gäng" (det är inte så svårt att gissa vilka) leder Sverige i fördärv. "Historien är slut/Slut på jämlikhet och broderskap". I "Rent förbannat" ser han sig leva "I en rå och girig/kvartalsbaserad värld".

Lundells strategi för att tackla situationen löper längs ilskans väg, och den för åt vänster. Men inte heller den är oskyldig, utan har tappat sina grundvärderingar ur sikte ("Sikten är starkt nedsatt/i dessa grumliga vatten", som han sjunger i "Nattvakten stjäl"). Det blir tydligt att Lundell finner sig inklämd mellan en blek vänster och en kapitalism som löpt amok. I klaustrofobiska rader sjunger han om hur han inte längre kan andas. Han ber om hjälp, och skräder inte orden: "Håll om mig älskling/så håller jag om dig/Låt oss gå raka i ryggarna/i denna jävliga tid".

Tilltalet är direkt, extremt direkt. Lundell slår med allt han kommer över, mot allt han kommer åt ‒ som en boxare, som delar ut smäll efter smäll, för att parafrasera "Redan där". De arga raderna får effekt just genom att svämma över alla bräddar. Men det gör också att lyriken känns platt, åtminstone under albumets rivstart till första hälft. Flera recensenter har reagerat på överflödet, även om helhetsomdömena varit goda över lag. Det kan vara en svår balansgång mellan att, i diktens form, själv uttrycka känslor och samtidigt väcka dem hos läsaren/lyssnaren. Ibland suger poeten upp alla känslor själv så att ingenting blir över åt publiken, vilket måste betraktas som ironiskt med tanke på Lundells kritik mot samtidens girighet! Det finns inte mycket plats över för tolkningsutrymme och poetisk finurlighet, även om han lyckas ibland: "Man kan inte slockna om man/inte har brunnit/Man fortsätter bara som molnen/som drivs fram av vind". Fast även här känns orden något stapplande, vilket är en generell trend på albumet.

Vi vet också att det går att behandla vårt finanskrispräglade samhällsklimat på mer suggestiva vis. Lundell är långt ifrån först ut i raden att tematisera denna samtidsaspekt. I våras tog en av Lundells stora inspiratörer, Bruce Springsteen, sig an krisen. Han var förvisso arg han med, men gav ett hoppfullt alternativ genom ett inkluderande tilltal i låtar som den gospelrockiga "Land of Hope and Dreams", vars tåg låter alla följa med på färden. Något sådant känns avlägset på Rent förbannat. Om Springsteen klättrar upp på barrikaden och börjar predika, lägger sig Lundell bakom och skjuter.

En annan intressant parallell som låter sig göras leder oss faktiskt till Bertolt Brecht och Tolvskillingsoperan. I senaste numret av Populär Poesi skrev David Prieth om "Brecht's disgust for the damage caused by 'invisible' capitalist methods". Det tog sig inte minst uttryck i låten om Sjörövar-Jenny. Nu har hon även funnit sin väg in i Lundells samhällskritik.

Faktum är att Brechts konstruktion hjälper Lundell på traven ‒ inte bara tematiskt, utan framför allt poetiskt. "Sjörövar-Jennys sång" öppnar för ett mer metaforiskt berättande, som genast gör Lundells kritik mer indirekt och intressantare. Dittills har knytnävsslagen inte bara träffat kapitalister, utan även tenderat att mota bort åhörarna. Nu blir narrationen mer inbjudande. Sjörövar-Jenny öppnar nya, bildrika skikt. Innan vi vet ordet av har vi slungats ut i rymden:

Landskapet som på Mars

det är vad dom säjer

Man har kört små testfarkoster här

under högsta bergets topp

Med atomraketer kanske vi kan

ta oss dit på ett par veckor

När vi förbrukat vår egen

behöver vi en ny himlakropp

Rent förbannat avslutas med ovanstående, närmast apokalyptiska tankegångar i låten "Exil". Fast exilen är dubbelbottnad: "Exil ut i rymden, exil i det inre". Hos Lundell är detta inte en eventuell, framtida flyktväg. Han har redan blivit utkastad ‒ och inkastad ‒ i exil. Nu gäller det att hitta hem igen och återupprätta de grumlade värdena, nu när vänstern blivit ett konservativt alternativ. För Lundell vill tillbaka ‒ vänsterut. Och på albumets sista hälft hittar han också tillbaka till den djupare och mer finstämda poetiska sida som vi en gång lärt känna hos honom:

Kärlekar, uppdragen, hornstötar,

trummornas virvlar

Urblåsta fönster, stormarna

och vågornas skum

Låt det lugnas, låt det åldras

låt det äntligen stillas

Dämpa oron som slår ner väggarna

i själens rum

Exil ut i rymden

Exil i det inre

Exil från det alltför välkända

som tränger sig på

När ilskan så äntligen stillas i albumets avslutande låt finner jag, som lyssnare, själv tid för reflektion. Är jag lycklig nu, efter att ha lyssnat på Rent förbannat? Nej. Är jag olycklig? Nja, knappast det heller. Lundells egna känslor tar upp väl mycket plats, som skulle ha kunnat lämnas åt lyssnaren. Men musiken, den är genomgående bra. Den är vacker, mörk och stark. Den rockar. Och den väller inte över på samma sätt som orden. Bara han kanaliserar ilskan bättre och putsar poesin har Ulf Lundell en uppåtgående konjunktur framför sig.

Hampus Östh Gustafsson

hampus@popularpoesi.se

Lyssna på en av Ulf Lundells klassiska låtar, "Daniellas hus", framförd på Hovet i Stockholm 2002.