Ann Hallström gav ut ett par diktsamlingar i början av 2000-talet och gjorde sedan ett uppehåll till 2010 års Saknaden, vari hon låtit sig inspireras av ett år i Sri Lanka. I Frankrike har poeten bott några år och hon översätter engelsk och fransk litteratur. Nu utbildar hon sig på Konsthögskolan och har kommit ut med decenniets andra bok bror mor dotter rekviem. Det globala kan i någon mån sägas vara kvarhållet från den föregående boken, liksom den egensinniga stilen. Men den här gången handlar dikten uteslutande om våld.

blått neonljus

avskurna bröstvårtor

bålen uppfläkt

upptryckta knäskålar armbågar

urgröpta organ

hjärnsubstans

ingen kommer att sakna dig

bensinångor

ditt kremerade huvud

i ugnen

Stycket är kännetecknande för Ann Hallströms sätt att skriva. Tingen staplas upp, även om de inte genomgående är lika brutala, och bryts av enstaka meningar som tycks komma från olika röster. Tekniken är mycket effektiv och skapar ett driv i texten. De konkreta substantiven gör dikten visuell, ändå är det svårt att vara helt säker på vilken miljö texten avspeglar. En stor del av texten tycks befinna sig i ett regelrätt helvete där människor plågas, men det är osäkert av vilka. Innehållet blir således rått. Här våldtas, lemlästas och sönderslås i strof efter strof. Oftast är våldet riktat mot människor som tvingas ta emot det, människor som inte har någon motkraft. I min läsning är många av våldsoffren kvinnor och könet blir en form av bestraffningsmekanism. När människorna utsätts för sexuellt våld sker den slutgiltiga avhumaniseringen.

Vissa av dikterna är riktade till ett du som tycks föränderligt och rösterna är uttalade av ett oftast dolt jag, vilket, som i stycket ovan, är kallt registrerande. Det är också en följd av tekniken, att kallt registrera besinningslöst våld gör att det oftast frånvarande jaget måste uppfattas som oerhört avtrubbat.

minns hur du såg med förakt på min mors händer

de spruckna naglarna färgerna syran

äter sig ned i hudens fåror, biter sig kvar

Parallellt med det kallt registrerande finns en drömlikhet inbyggd i dikten. Allt förändras hela tiden, inget är konstant, inte heller dikternas former på sidan. Möjligen kan man se det som förutsättningen för att göra den annars ganska monotona helvetesskildringen varierande och läsbar.

Vissa poeter förstår man inte alls, andra tycks genast gripa tag och rycka in en i texten. Till viss del handlar det om smak men också om poetisk skicklighet. Ann Hallströms helvetiska text sliter in läsaren i fiktionen till följd av en briljant teknik. Läsaren ser de mardrömslika händelserna inifrån jaget och vad skulle kunna vara värre än att själv uppleva mardrömmen?

bara tomrum

inte tänka mera

inga tankar

du lever

det är en gåva plåga

liv är liv

Peter Nyberg

peter@popularpoesi.se