En lång stund sitter jag tyst och funderar efter att ha läst klart antologin Mot denna sol. Förbryllad. Och lite överrumplad. Mot denna sol är uppföljaren till Hallon och bensin i Brombergs serie "Blå blixt" med nya poetiska röster. Varje år skickar okända poeter in bidrag och sex väljs ut. I den här omgången deltog cirka 400 diktare.

Först ut är Sanna Hartnor. Hennes bidrag är ett utdrag ur en längre text vid namn ”Hamnen”. Av alla röster är nog Hartnor den mest säregna. Långt efter läsningen stannar den kvar. Medan jag läser hör jag en lugnt berättande, nästan sjungande röst. Den poetiska metoden handlar om att besjäla höghus och om att mystifiera dessa hus.

arkitekten såg på saken med tillförsikt

ett ekosystem i omvandling

han hoppades på en intressant symbios

något föds och något dör

arkitekten tänkte

att det var husen som födde allt detta

Bilderna övergår från att i början av dikterna ha varit lugna till att bli oroväckande till att i slutet låta tillvaron brista i personalchefens livmoder, där tidigare mycket dyra båtar har funnits:

hon låg kvar tills hon såg

hur de alla gick under

och skroven sprack till

precis lika dyra

flisor av oigenkännlighet

Maxim Grigorievs diktning är fullkomligt annorlunda. Han är korthuggen, talspråklig och smart, många gånger direkt aforistisk i sitt uttryck, men sällan med lika givna poänger som de klassiska aforistikerna. På ont och gott. Jag har svårt att bestämma mig. Ta dikten ”En berusad man blev utslängd från McDonalds. / Han kom tillbaka / och pissade på dörren”. Det är inte mycket till innehåll. Taget ut strömmen av dikter är således det enskilda magert. Men tillsammans med de andra kortdikterna skapas ett sammanhang, eller åtminstone ett kalejdoskop över världens fulhet. ”Knubbiga kvinnliga poliser går förbi, / emos, / män i byxor”. I avdelningen med lite längre dikter fungerar språket bättre och innehållet fascinerar till följd av att det lämnar mycket åt läsaren att tolka. I slutet är också dikternas innehåll mer fokuserat, till exempel ges tre bilder i dikten ”Ungdomens dag i Odessa”. I den första slåss tioåringar mot varandra i en ring, i den andra dansar man och i den tredje blir det modeshow:

Runt fontänen trängs tjejer i högklackat

och fotar varann på mobilen.

En flicka har målat sig som en katt.

Lidija Praizovic driver upp tempot och ordmängden. Här kliver vi in i hjärnan och lyssnar på en inre monolog hos någon som är mycket nära sammanbrottet. Hon är del i en maktkamp med sin pojkvän och mot resten av världen. Språket är precist och oerhört underhållande att läsa. Jag far med, det är som att svepas in i en virvelvind som mynnar ut i självdestruktiva litanior. I mycket påminner hon om en tidig Åsa Ericsdotter, men med bättre språkkänsla:

Jag vill göra intryck på dig.

Jag skriver om mig för att du ska bli störtkär i mig och

ALDRIG NÅGONSIN LÄMNA MIG.

Jag skriver om att inte längre vara bebis för mamma och pappa

syster släkt.

Jag skriver om att växa upp alldeles för sent.

Jag skriver om att vara fatalt pinsam.

Jag skriver om att inte kunna ta ett steg utan att klanta sig

fullständigt göra bort sig.

Jag skriver om att vara ofattbart ofattbart irrationellt naiv nervös

Måste klösas! Rädd.

Jonas Gren inleder ”weber beskrev hur floret av själ kring tingen drogs bort”. Här anslås en motsats, vi går från det utpräglat emotionella till det akademisk-intellektuella. Men mest som fint. Även Jonas Gren ägnar den känslomässiga upprepningen en hel del praktik även om den inte på långa vägar är så furiös som föregående poet.

vi som tas av scenen

vi som går genom moln av sten

vi som monterar

vi som såg henne drunkna

vi som hörde sista skriket

vi som inte vågade anmäla

vi som i tystnad återtog vardagen

Det vi som målas upp är den fega segförändrade människan som våldtar och dödar jorden. Konfliktens grund ligger i att människor ser och vet men ändå inte agerar. Långsamt låter vi vår miljö dö. Efter att ha låtit vänstermariginalen glida åt höger avslutas den långa dikten och den i texten förstörda verkligheten genom och med ordet kataklysm.

Mette Hansens poesi är mycket filmisk. Termerna ropas ut: ”Dottern tonas ut ur bild Asfaltsgator Klipp Blå himmel”. Prosalyriken är uppställd i lådor. Det blir mycket effektfullt, både den snabbare läsningen i lådsjok och den suggestiva filmtekniken. Vi flyter runt i en otäck mara som börjar med födelsen och beskriver en uppväxt i diktens allra mest absurda form. Fragmenten tycks förklara något, de vill sätta ord på, visa en orsak.

Ridpiskan Klipp Slår gnistor på min hukande rygg

Ett svart hål är ansiktet kanske i skugga Hänger håret

En lätt darrning i lillfingret efter varje rapp Jag slår

bredbent med öppen mun Hård uppskärrad blick

Fragmenten ur minnet är liksom det citerade obarmhärtiga. Här finns ingen nåd. Piskan kommer att vina och som läsare förväntar jag mig nästan att känna svedan när den randar ryggen.

Iman Mohammeds poesi till sist. Här blir texten väl storvulen. Ord som känns för uppumpade används i meningar vars innehåll inte alls behöver sådana vägbulor: ”En förtätad supplerande upprinnelse”. Varför prata om ”ofantliga känsloyttringar” eller ”ensamhetens förruttnelse”? Varför inte ge gestalt åt desamma? Här blir de bara… ord. Formuleringarna signalerar att poeten inte är riktigt klar utan fortfarande tränar på språket, fortfarande är på väg. I kontrast till de fem första är det ganska stor skillnad. Men det är också stor skillnad mot den renodlade amatörens försök. I Mohammeds dikter finns ändå ett embryo, en grund till en fin stil som ibland lyser igenom:

Ljudisolering.

Antika varelser

pumpade med Carrara marmor.

Näsans skugga

drivs rakt ut i intet.

En skiftning sker

inuti byggnaden.

Distraherande.

Omoraliskt.

Vad som gör mig överrumplad efter läsningen är att de sex poeterna har existerat i den poetiska sfären utan att ha uppmärksammats av förlag. Här har vi fem fullblodspoeter och en blivande diktare. Det är inte så att de tillför något nytt till poesin, tvärtom är deras uttryck och sätt att skriva vanligt. Men de är oerhört stilsäkra och fascinerande att läsa. Finns således sex poeter av den här kalibern att föra över till en antologi, bara sådär? Varför har inget förlag publicerat dem tidigare? Hur kommer det sig att de nöjer sig med det här lilla urvalet istället för att publicera hela böcker?

De är alldeles för bra för det här.

Så tänker jag i efterhand.

Peter Nyberg

peter@popularpoesi.se