För ett par år sedan i Istanbul hörde jag islamologen Jan Hjärpe prata runt mytologin som är kopplad till profeten Mohammeds barndom. Muhammed ska ha bott hos sin farbror som sålde bilder på gudar, något som Muhammed givetvis tyckte var hemskt. Så en kväll när farbrodern var borta slog Muhammed sönder alla bilder utom en; en bild på den stora guden. När farbrodern hittade Muhammed bland skärvorna klandrade han givetvis sin brorson å det strängaste men Muhammed var oberörd och svarade: ”Du vet inte vad du säger”.

Den korta sekvensen om Muhammeds förebådade profetskap återkommer när jag läser Brian Turners dikt ”Abu Ali stoppar den amerikanska infanteripatrullen nära profeten Yanus moské i Mosul, och visa dem tyget i sin ficka” i diktboken I skuggornas ständiga larm. Tanken bakom mytologin om profeten tycks fungera som en klangbotten i Turners dikter och här uttalas en parafras i den sista raden: ”Ni förstår inte de ord ni uttalar”. Frågan i båda texterna är förstås om en människa kan straffas för något man inte har översikt över, något man inte kan greppa med sitt intellekt när själva handlingen utförs. I Dantes helvetesvision finns Limbo för de som inte har haft möjlighet att höra talas om Gud. De straffas inte fysiskt men får heller inte uppleva gemenskapen med Gud, vilket leder till en inre ofullständighet, en avsaknad av något fundamentalt. Till detta Limbo tvingas även soldaterna i Turners bok instiga:

Men kommer även Jax och Bosch och min löjtnant att klara sig?

Om vi en dag träffas vid en pool i Kalifornien,

en dag lika klar som den här, hur ska vi spola av oss

för att bli kvitt stanken, där vi står runt grillen

och pratar fotboll – hur?

Dubbelexponeringen mellan krigets verklighet och den civila, eller snarare vardagliga, verkligheten efter kriget är ett återkommande grepp i och mellan dikterna. Det innebär en välkommen skillnad mot Turners debut Kulan som kommer där kriget och den mellanmanliga gemenskapen i kriget fokuserades. Ytterligare en nivå vinns genom referenserna till en rik och fascinerande arabisk kultursfär vars syfte just här är att ge stämningsparalleller till nutidens stridigheter:

Aska förmörkade himlen 1258, blod

flöt i floderna Dajla och Farat,

Vishetens hus brann ner till grunden

och kalifen trampades till döds av hästar

Detta var forntidens Bagdad. Juli, och hetta.

Efter 50 dagars belägring och 40 dagars plundring

låg 800 000 döda på gatorna, halshuggna

av mongoler, många kroppar kastade till floden.

Scenen beskrivs vidare tills Turner kommer fram till en frågeställning och en sentens:

Vad skulle vi ha att säga om förlust?

Kanske skulle vi börja med att ifrågasätta ordet

skönhet, oavsett i vilken form den återges –

kilskrift, papyrus, sten.

Samtidigt som jag är oerhört fascinerad av Turners bildvärld, det är tydligt att poeten också är konstnär, och uppslukas av referenserna, exemplet med Muhammed är bara ett av flera ställen där jag märker att kulturen flätas in i nuet, och skräms av krigsscenerna, märker jag att det finns språkliga problem i dikten, vilka antagligen är orsaken till att boken inte recenserats i någon av de större tidningarna eller tidskrifterna samtidigt som Turner internationellt har vunnit utmärkelser, till exempel har han nominerats till TS Eliots pris. Det är till exempel stor skillnad mellan den svenska titeln och den engelska Phantom Noise, vilken är lätt att associera till fantomsmärtor, vilket är precis vad boken handlar om: psykiska fantomsmärtor. Poesisverige är språkfascistiskt och det är synd. I ett sammanhang där formen antas vara viktigare än innehållet sorteras Turner bort på grund av prosaiska redogörelser som den ovan. Det förlorar poesin i stort på. I skuggornas ständiga larm är nämligen motsatsen till konstlös, det är en obehaglig och verklighetsnära dykning i den stridande människans psyke. Det är min övertygelse att det finns få bättre böcker att sätta i händerna på poesiläsare.

Peter Nyberg

peter@popularpoesi.se