Efter att ha läst klart Jörgen Gassilewskis spiralblock pärla / barbie / klistermärke / Vi hade vi inte. / Kommer inte att. / Skulle komma att. / Kunde inte tro att. Visste inte att. förstår jag ingenting. Inte heller efter den andra genomläsningen eller den tredje. I vanliga fall brukar min hjärna tolka och komma med någon form av metaidé om vad dikterna skulle kunna handla om, den finner sammanhang och logik mellan orden och tillvaron och förser mig med konstruktioner om hur saker och ting hänger samman. Här intet.

Varför? Tja, diktsamlingens rubrik upprepas med små justeringar i första delen och ofta med fantasifulla inlägg i fyrkanter. I andra delen kommer en rad helsidesutläggningar. Variationerna övergår framåt slutet till tredimensionella former och flera längre utläggning med avhuggna meningar.

Men jag begriper inte. Vi får besluta oss för att jag är för trög. Således går jag till andra recensenter. De begriper. Tycks det. Aase Berg funderar i DN över varför inte Gassilewski har blivit lika folklig som Tranströmer, Gassilewski är ju så lätt. Men sedan har hon rätt svårt att förklara den nya samlingen dikter, nästan som att hon inte förstod ändå:

Gassilewskis text försöker, stammande och valhänt, hjälpa oss att bryta det hypnotiska pärlpillrandets upprepningstvång. Men samtidigt är glaspärlebluffens lockelser så starka att när diktrösten plötsligt börjar snacka skillnader i fyrhjulsdriften mellan olika japanska bilar blir jag genuint engagerad: yes jag visste det, det är en Subaru jag vill ha!

I Svd skriver Elisabeth Hjort:

Bristen på upprorsgester är befriande i Gassilewskis nya samling, här är det i stället fråga om omsorg, vilket kan vara nog så provocerande. Gassilewski ägnar sin omsorg åt be-ståndsdelar, han lyfter fram tingen, vars frihet blir betydelse-bärande i ljuset av kursiva skikt med malande civilisation, mänskliga praktiker.

Bäst trivs jag nog i de fullskrivna sidorna, med textsjok som inte någonstans kittlar medvetandet i form av opinioner, men som insisterande benämner världen och gör den fantastisk. Gör mänskligheten lika osannolik som den är, tragisk och komisk om vartannat, och med ett oändligt behov av sådana här försäkringar, besvärjelser. Detta finns. Och detta och detta.

Det verkar vara en fantastisk diktbok, men ingenstans i omdömena och beskrivningarna finner jag något som jag kan härleda till mig själv och mitt läsande av boken. Jag förstår knappt recensionerna. Det är som att recensenterna och boken befinner sig i en annan språkzon än mig. Men det är tydligen en bra bok. I Aftonbladet skriver Hanna Nordenhök:

[...]Gassilewski skriver fram ett slags sömnens poetik. Söm-nen förstådd som det frånvända – men också som det egna, subjektiva, som platsen som avskär sig själv från det gemen-samma. Om vakenheten antyder förmågan att rationalisera och se i skillnader, så står sömnens medvetslöshet för ett annorlunda slags skärskådande; å ena sidan på grund av sitt drömlogiska sätt att syntetisera bilder, och å det andra genom sitt upprättande av integritet, egenhet.

Det somnambula kunde i så fall tjäna som en vacker bild för ett poetiskt motstånd mot de kollektiva språköverenskommel-sernas tvingande gemenskap, ett excentriskt hävdande av den enskildes lika förfärande som nödvändiga ensamhet.

Jag förstår inte riktigt vad hon menar heller. Kanske är det kontentan av den här recensionen: Jag lämnas fullkomligt utanför både recensioner och spiralblock, men människor som är att räkna med verkar tycka att boken är bra.

Peter Nyberg

peter@popularpoesi.se