I sin diktsamling Pappa – mamma – barn går Jonas Rasmussen in på hur det är att bli och hur det är att vara förälder. Det är en diktsamling som är rik på beskrivningar av olika känslor: det är glädje, bristande kontroll, aggressioner och samvete som han går in på. Det är Jonas Rasmussens debut inom lyriken. Han är även verksam som översättare av dansk lyrik.

Rasmussen börjar sin diktsamling med att beskriva hur lycklig han blev då han blev förälder till en son och hur han älskar honom, han nämner även sina varma känslor till sin fru. Han går in i en väl utförd beskrivning av sonens utveckling: hur han börjar närma sig orden och språket. Det är en kärlek han lever sig in i och beskriver:

Jag har det bra

Jag har en son

Jag har en son som jag älskar

Jag har en son som jag älskar och har det bra

Jag har en son är 1 och ½ år gammal och som jag älskar

Jag har en fru 30 år gammal och som jag också älskar

Det är med humor och allvar som Jonas Rasmussen går igenom i de olika beskrivningarna. Beskrivningarna gäller inte bara kärleken och orsaken till den, det är många andra skeenden som poeten går in på. Det är rikt blandat med vardagliga och mera ovanliga ämnen som man inte möter varje dag.

Han skriver om hur han sluppit undan gråten på några förnuftiga sätt: ”Jag har aldrig gråtit när jag har lyssnat på musik. / Jag har aldrig gråtit när jag har läst en bok.” Han skriver även att han aldrig tänkt på döden:

Jag har aldrig tänkt att allting som har med framtiden att göra

också har med min älskade son att göra , så även döden

Jag har aldrig funderat särskilt mycket över livet, över döden

Jag har aldrig tänkt att man kanske faktiskt redan har varit död

-att det var död jag var innan jag föddes, att min älskade son

också var det

Jag har aldrig haft en nära döden-upplevelse sedan jag blev förälder

Jag har aldrig haft en nära livet-upplevelse sedan jag blev förälder

Det varierar mellan djupa och mindre djupa tankar i Jonas Rasmussens dikter. Det är ett innehåll där läsaren kan känna igen sig. Varje fras börjar med ”Jag har…” igenom hela diktsamlingen som gör att risken finns för att läsaren tappar intresset, att det blir något tjatigt. En variation av början på meningarna vore till en fördel och intresset för dikterna skulle växa.

Rolf Zandén

rolf@popularpoesi.se