Egentligen är det dumt av mig att alls försöka bedöma Joyce Carol Oates dikter. Som prosaist är hon världsledande. Hennes böcker är i allmänhet tegelstenstjocka, även om undantag finns, och inte sällan tar det tjugo sidor innan något sker och ytterligare 80 innan man som läsare är fixerad. Därefter ultimat läsnjutning. Oates har sina berättartekniska verktyg perfektionistiskt slipade, det enda som ibland kan störa är just den där svårigheten att rulla igång, de där första 100 sidorna. Jonas Ellerström och Elisabeth Mansén har ställt samman och översatt Mörker och ömhet utifrån Oates diktböcker. Diktsamlingen är 131 sidor.

Mörker och ömhet är en ganska briljant titel eftersom den betecknar de två ytterpunkter som Joyce Carol Oates arbetar utifrån, det är i de ytterligheterna som författarens skicklighet visar sig tydligast. I det yttre mörkret finns alltid mannen eller den sociala mekanismen som våldsverkare, på den andra sidan av skalan finns gemenskapen, den intima kärlekens innersta kärnpunkt. Få andra författare lyckas gestalta dessa två ytterlägen så konsekvent och så starkt som Oates. Den som kan sin prosaist kommer heller inte att bli besviken på poeten. Oates arbetar i sina dikter i samma ytterpunkter och i samma muntliga, berättande tradition. Förhållandena blir tydliga i den i The New Yorker 2012 publicerade dikten ”Edward Hoppers ’Klockan 11 på förmiddagen’ (1926)”

Låter händerna glida utmed hennes kropp

likt en blind människa som försöker se. Och

ljuset från hans ansikte som är ärrigt och fårat, han behöver henne så

som en svältande behöver mat. Skulle dö utan dig. Lämna mig inte.

[---]

Hon tänker ge sitt nya liv fem minuter till.

Joyce Carol Oates känns som en av de där poeterna som är klar redan när hon debuterade. Genom Mörker och ömhet finns nästan ingen utveckling i dikterna. De följer en tydlig, rak linje, är förhållandevis mångordiga, laddningen bygger på ett närastående våld av antingen fysisk eller känslomässig art. Dikterna är relativt lättlästa och skulle kunna sägas verka i en klassisk modernistisk tradition. Ibland överraskar bildspråket men genomgående är det den inre gestaltningen av människor som gör dikterna starka, inte språklaborationerna i sig. Som i prosalyriska ”Kärleksbrev med elektrostatiska störningar från Einsteins hjärna” där språkformlerna betecknar en inre monolog där menlösa fraser hopar sig: ”Jag kommer alltid att älska dig, sa du. Tack, jag kommer alltid att älska dig. Jag skulle kunna dö för dig! Tack, jag skulle kunna dö för dig. Du är vacker. Tack, du är stilig. Du är magnifikt vacker. Du, du är magnifikt stilig.”. Formlerna blir uttryck för en flykt från känslan, först i slutet av dikten inser läsaren att jaget befinner sig på en begravning.

Joyce Carol Oates har utöver sin ymniga prosaproduktion givit ut tillräckligt många diktböcker för att med dem allena kunna betrakta sig som poet av rang. Men hon är poet på klassiska manér, fullgod och intressant att läsa, men inte överväldigande och fastnaglande, som prosaisten är. Mörker och ömhet är fascinerande på ett sätt som få diktsamlingar blir eftersom den så tydligt arbetar med prosainslag som karaktärer och dramaturgi i dikternas handling. Det är det här jag menade inledningsvis med att jag egentligen inte borde bedöma Oates poesi, hon har så många drag av prosaisten och hennes romaner är så extremt bra att de överskuggar poesin. Mörker och ömhet gör ingen besviken, speciellt inte om man tycker om romanerna. Boken är bara inte riktigt så extremt elegant som exempelvis Blonde. Eller Dödgrävarens dotter. Eller Foxfire. Eller Dykvinnan…

Peter Nyberg

peter@popularpoesi.se