Karolina Jeppson är frilansjournalist och antropolog vars specialområden är kulturen i Västafrika och Mellanöstern. Varje dag skulle likna dig är hennes poesidebut. Inte minst märks det antropologiska intresset för Västafrika på dikternas titlar, till exempel ”Skrattet i Bokoro”, ”Trumljuden i Semendua”. Över lag signalerar titlarna ofta platser: ”Hennes Malmö” eller ”Rögle. Oktober”.

Innehållet i dikterna är dock av mer allmänmänsklig karaktär, oftast i ett lätt ångestladdad tonläge: ”ser på min kropp / jag bär hennes klänning / hon är borta / klockan slår och det är måndag”. I flera av dikterna är diktjaget omedvetet. Aktioner som skulle underlätta för människor runt omkring sker inte. Man är inne i sitt eget tänkande utan att förstå omgivningen. Det är just skärpunkten där jaget inser att hen måste förstå sin omgivning som Jeppson försöker fånga.

Kaffet är svagt och brevet från Kongo

ligger varmt i väskan där det kommer att förbli

tills jag om några månader hittar det

och då kommer det att vara för sent

Som synes är språket klart och tydligt. När jag läser boken kvider jag ibland till. Poeten har en extraordinär förmåga att bygga upp en språklig stämning, ofta tänker jag att bilderna påminner om Tomas Tranströmers förtätningar, som också kan vara helt vardagliga. Men sedan kommer en förklaring. Ibland finns tre, fyra rader förtydligande text som helt raderar det poetiska anslaget och möjligheten att generalisera texten och göra den allmänmänsklig. ”Änderna om natten” börjar med en miljöbild som laddas med undertoner. En snöplog ”skär genom dimman”, änderna låtsas göra skåror i isen, isen är en mosaik, redo att brista. Det är suggestivt och oerhört vackert generaliserbart till all given mänsklighet. Därefter:

Det är familjer som inte kommer överens

nere på isen

de jagar varandra, härmas och retas

sådana är änderna

Därvidlag kvider jag, nästan skriker rakt ut. Varför centrera scenen till en flock änder? För mig blir de menlösa. Jaha, pippifåglarna retas med varandra? Nähä, de kommer inte överens? Hade scenen öppnats genom att utesluta den sista raden i citatet vore den genial.

Karolina Jeppsons stilistiska förmåga är både omedelbar och förmår som konstaterat att ladda bokens scener, det är just därför de instramande förklaringarna så tydligt punkterar läsningen för mig. Jag önskar att Jeppson bearbetade sin poetiska stil, jag önskar att hon därefter skrev ytterligare poesiböcker om människans brytpunkter. Framför allt är jag nyfiken på vad som kommer efter Varje dag skulle likna dig.

Peter Nyberg

peter@popularpoesi.se