Först efteråt inser jag att den första bläddringen i Kristina Berggren och Merja Diaz bok Pripyat: Tusen år av ensamhet kommer att kosta mig en del av läsupplevelsen. Medan jag bläddrar konstaterar jag att någon har tagit bilder av ruckel och att det finns dikter. Framför allt bilderna är intressanta eftersom det är den typ av bilder jag tycker om: gamla ruckel, platser där människor levde en gång men som nu är ödelagda och som man kan fantisera omkring. Jag är förtjust i det öde. Bilderna skulle kunna komma från utkanterna av Tranås eller från vilken annan småstad som helst. Jag läser lite. Diktaren ställer frågor. Det är prosaiskt men okej. Men det är först när jag börjar om och förstår att bilderna är från Tjernobyl som ett allvar anläggs i bilderna och jag verkligen sugs in i den påkostade produktionen.

När jag nu skriver om det, blir det ett problem. Klarar således inte bilderna och texten av att lyfta på egen hand?

Berggren och Diaz besökte under fyra dagar 2009 den tidigare avstängda zonen runt den havererade reaktorn utanför Tjernobyl. Platsen, Pripyat, en stad där nära 50 000 människor bodde när reaktorn kraschade, har blivit förgiftad under en oöverskådlig framtid. Med sig från platsen hade de bilder och text i vilken människans kunskaper och användning av naturen diskuteras. Besöket tycks betona att människan var ett barn med en lite för skarp hjärna, som kunde svänga ihop verktyg för ett gott liv men inte bedöma konsekvenserna om dessa verktyg gick sönder. Och fortfarande inte förmår, tycks vara författarnas ärende.

Poesin är som sagt prosaisk i sin uppbyggnad och kanske var inte syftet att skriva poesi, kanske hade texterna blivit starkare som reportage eller essäer. Det starkaste är siffrorna, hårdfaktan, speciellt när den paras med Berggrens inlevelseförmåga. ”Radioaktiviteten är större än efter atombomben över / Hiroshima 1945 […] / Klockan 01:23:44 har katastrofen just börjat.” och i nästa textsjok ”Det är vår. / Luften är fortfarande njutbar. / Pripayat sover. Barnen sover. / Det är strax efter midnatt […] Tre kilometer bort skälver reaktorns fundament”. Inlevelsen presenteras genom ett jag och ett vi. Vi följer förloppet, hur allt rasar och platsen blir en global symbol för människans oförsiktighet. ”Lär vi oss av det som hänt?” frågar sig poeten.

Och det är just här jag störs av den konstnärliga formen. Varför dikten, varför poesin? Poesin har tillgångar som inte prosan har, men dess svaghet är att att resonera för och emot, att redovisa fakta och att låta andra människor än poeten själv komma till tals. Prosan, framför allt den konstnärliga prosa som jag tror att Berggren skulle vara kapabel till, hade lyft boken och skapat en diskussion. Nu blir dikterna ett komplement till bilderna, något som förtydligar och klargör: Vi befinner oss i Tjernobyl, människor levde här, nu är de döda. Vi måste tänka oss för. Bara ibland lyfter enstaka dikter, bara ibland fångar en bild något utöver motivet styrkt av sin kontext:

Människan kan skapa ljusa och mörka platser.

Hon kan dela atomer, som i sin tur delar nya.

Hon kontrollerar kraft som ska tillgodose hennes strävan efter

ett bättre liv.

Krafter, som i ett ögonblick kan skapa tystnad och väcka död;

osynligt och oåterkalleligt.

Peter Nyberg

peter@popularpoesi.se