Medan sommaren fortfarande var lovande satt jag och en vän på fik i Vadstena och pratade poesi. Vi bedömde vilka av de ännu levande svenska poeterna som hade varit viktigast för oss personligen i förhållande till vilka vi tyckte var skickligast. Vi var slående överens om de två både viktigaste och skickligaste poeterna. Först kom givetvis Tranströmer, något annat det år som han hade fått nobelpriset vore vanvördigt. Det andra namnet var Lars Gustafsson. För min vän var det en livskamrat, för mig en senare men inte mindre angenäm bekantskap. Därefter var vi var i stort överens rörande vad vi tyckte om, men inte vi var inte överens om hur bra vi tyckte om de olika poeterna. Med Tranströmer och Gustafsson däremot: samstämmighet.

Bara någon vecka tidigare hade jag läst Gustafssons Elden och döttrarna: Valda och nya dikter. Boken består som titeln signalerar både av nytt material och gamla dikter i ett nytt sammanhang. Framför allt ger den en förklaring till författarens storhet. Dikterna tar utgångspunkt i det helt vardagliga. En bild eller en rörelse beskrivs och denna bild eller rörelse förvandlas i slutet av dikten till något essentiellt mänskligt. I ordet förvandling finns den magi som jag fascineras av hos poeten. Något händer med helt ordinära beskrivningar som gör att de också kan stå för mänskligheten i stort, så händer till exempel i den inledande dikten ” Haren”. En eftermiddag ser jaget en hare ”mellan syrenen och vinbärsbusken”. Den sitter helt stilla och jaget blir ”rörd, nästan smickrad” över det förtroende han tillskriver att haren ger honom. Nästa dag finner han haren på samma plats. Därefter vänder dikten:

Det var nästa dag jag insåg

att han måste vara blind.

Det var när jag fann honom

drunknad och mjuk som en trasa

intill båtbryggan. Vad jag hade

sett som stilla lugn och tilltro

var blindhet och inget annat.

Texten är som synes enkel att ta till sig på ytan. Under det uttalade vilar dock filosofens djup. Blicken som iakttar omvärlden är nyfiken och utan förutfattade meningar. Det gör att läsaren också ser sin omvärld med barnets vetgiriga ögon, men med den lärda människans intelligens. Tillvaron och det första intrycket av en företeelse ifrågasätts och undersöks utan att bli raljant.

Miljöerna skiftar genom boken men Lars Gustafssons berättarröst rör sig genomgående nära, oavsett om den befinner sig i naturen i Västmanland, på bokmässan i Göteborg, bland Roms katakomber, i Stockholms tunnelbana, på Västervåla kyrkogård eller vid Ellinores bageri i Norberg. Det som för andra poeter tycks vara problematiskt blir för Gustafsson möjligheten att anlägga en ny aspekt på existensen. I boken finns också enkla vardagliga kärleksbetraktelser som ”Genom Spegeln”.

Käraste

sovande så långt ifrån varandra

delar vi ändå natten

Och vi drömmer varandra

Om jag vaknade nu

skulle jag inte finnas.

Jag drömmer dig

som drömmer mig.

Om jag väcker dig

kommer jag att försvinna.

Det stora med Lars Gustafssons poesi i Elden och döttrarna är att den är allmängiltig. Visst kan man följa filosofens existentiella djupdykningar men man kan som läsare också låta bli. Även på ytan är iakttagelserna skarpa och säger något om hur det är att vara människa i vår tid. Vare sig Lars Gustafsson har blivit en följeslagare genom livet eller är en nyligen upptäckt vänskap är han värd att utforska och Elden och döttrarna är den perfekta ingången.

Peter Nyberg

peter@popularpoesi.se