Rösten är Persefones. Den klagar ut över ett kylslaget landskap, tränger genom frost och århundraden och blandar sig med rösten från en flicka som idag eller för tjugo år sedan klamrar sig fast på sin skenande häst. Flickan som genom sin födelse födde en mor, för när ett barn blir till, blir också en moder till. Men när flickan faller av hästen finns inga av dessa stora tankar i henne. Hon har passerat gränsen. Hon är bortanför sin barndom nu, har erfarit saker som förvandlat henne till ung kvinna. Barnsbenen som springer genom sommardagarna är ett minne. Froststjärnorna har svept all växtlighet, förvandlat det prunkande livfulla till en vit och kall stillbild. Och under alltsammans gråter Persefone, fånge i Hades grepp.

Lotta Olsson belyser stora frågor om barndom, moderskap och tillit genom att omväxlande låta ett jag, en ung kvinna, och den grekiska mytologins Persefone komma till tals. Genom tillbakablickar och efterforskningar i uppväxten spelas en fragmentarisk kortfilm upp, med stallet som trygghet, vidare över kärlekstoppar och genom kärleksdalar vilket skapar vilsenhet och smärta som sätter kontrollen på glid. Kontrollen som tonåringen försöker återerövra och infånga med destruktiv självbehärskning. Speglingen i Persefone ger ett öde obundet av tid – otryggheten och rädslan är lika brännande nu som då, precis som moderskapet och barndomen.

Himmel i hav är Lotta Olssons femte diktsamling. Hon debuterade 1994 med sonettsviten Skuggor och speglingar som har mycket gemensamt med Himmel i hav. De tar båda avstamp i den grekiska mytologins Persefone som tycks gå i dialog med nutida kvinnor. Inte bara moderskapet målas fram som något evigt aktuellt, utan också kvinnorollen och destruktiviteten, här representerad av ätstörningar.

Och så formen. Himmel i hav är uppbyggd av terziner, det vill säga femfotade jambiska versrader där första och tredje raden i en strof rimmar på den andra raden i föregående strof:

Ibland menar poeter att ramar och det bundna versmåttet kan sporra kreativiteten, och det är något jag tror att Lotta Olsson stämmer in i. Rytmiskt dansar de parallella historierna fram, ända nerifrån dödsriket, genom födelsekanalen och in i vår nutida värld, och gör att jag trots det dystra och allvarsamma innehållet blir upprymd. Sammanhållet, överraskande och djupt är tre ord som ekar när jag tittar in i hästögat på omslaget efter läsningen.

Carola Mikaelsson

carola@popularpoesi.se