Arbetslösheten har i finanskrisens spår ökat lavinartat i Europa, särskilt bland ungdomar. I kampen om de åtråvärda jobben bankas det in i de arbetslösas medvetanden att nyckeln till arbetslivet kan reduceras till två bokstäver: CV, men det krävs också ett personligt brev.

Kring detta personliga kretsar till stora delar Lovisa Eklunds diktsamling: Det här är ett CV. Vem är jag? Vad vill jag (med mitt [arbets]liv)? Vad är mina erfarenheter (av raggning, högre utbildning, politik)?

Eklund skriver i första person och använder sitt eget tilltalsnamn Lovisa mer än en gång, och med tanke på innehållet kan man lätt anta att det till stora delar bygger på det självupplevda. Dikten “Personligt brev” sammanfattar krasst i några rader, dekorerat med ironi, kärnan i den officiella “bilden” av samhällsproblematiken:

Med ett CV måste det följa ett personligt brev.

Det kan vara avgörande för ens framtid.

Om man kan formulera sig väl

har man ett stort försprång på arbetsmarknaden.

Det är en självspäkande poesi där diktjaget ständigt utsätter sig för självkritiska blickar som att: ”Jag litar sällan på mina åsikter”, “Ibland ber jag om ursäkt för att jag har fel”, “Jag kunde ju inte erkänna för någon att jag inte förstod artiklarna” och “Jag har en ful asymmetrisk hörntand/som jag fått mig att le med stängd mun”. Det finns också i Eklunds poesi ett ironiskt anslag som har en rik tradition i svensk kvinnlig poesi med namn som Anna Maria Lenngren, Sonja Åkesson, Kristina Lugn, Lisa Ekdahl. Dikterna pendlar mellan det ironiska och det rent dokumentära, men ibland har de två svårigheter att bilda en med varandra förenlig pakt.

Det blir pratigt utan att det finns tecken på att det skulle höra till själva formgreppet. Rader som känns överflödiga, obearbetade, ibland övertydliga som skapar en brist på musikalitet och lämnar lite utrymme till undertext.

Det betyder dock inte att det här är en diktsamling utan förtjänster. I den läsvärda dikten “Arbetslivserfarenhet” undviker Eklund ironins falluckor, blir mer dokumentär och närmar sig arbetarpoesins traditioner:

För regler var till för att följas,

medelklassen fick sina extrapriser

och personalen sina lektioner i arbetsmoral.

Här är Eklund mer reducerad, närmast kaxig när hon slängt de självkritiska blickarna på sophögen. Det finns en större närvaro av undertext och hon letar sig fram till en musikalitet som varje form av poesi är värd att underställas. I den efterföljande “Lärarhögskolan” kryper även den naiva blicken fram som ett tydligare stilgrepp:

När föreläsaren talar är det bara föreläsaren som får tala.

Föreläsaren talar om att tala.

När föreläsaren talar vill han inte bli avbruten...

Jag tilltalas också av de fria associationsbanorna i dikten “Personligt brev”, men fria associationsbanor behöver inte betyda att alla associationer ska nedtecknas. Här hade texten mått bra av redigeringar. I dikten “En liten berättelse om politik” blir den ironiska tonen och framför allt den naiva blicken mer fulländad. Trots att texten tar stort utrymme känns det inte pratigt här, snarare underhållande och även tänkvärt:

Den ständigt uteblivna revolutionen.

Det gjorde det lite lättare att vara revolutionär.

Ofta pratar man om att en författare måste hitta sitt eget språk och där känns det inte som Eklund är ännu. Embryot finns i de två ovan nämnda dikterna “Arbetslivserfarenhet” och “En liten berättelse om politik”, som jag läser om och om igen. Som helhet känns denna diktsamling dock för tunn i sitt uttryck.

Lars Iselid

red@popularpoesi.se