Vissa poeter ingår i kretslopp som befinner sig utanför den gängse poesin. Det kristna kretsloppet tycks i mycket slutet men det finns några få gränsöverträdare: Jesper Svenbro i sina senare böcker eller Bo Setterlind till exempel. Orsaken är förstås att deras diktning delvis befann sig utanför det renodlade kristna eller det renodlade profana. Ofta tenderar poeterna i det kristna kretsloppet att producera böner eller lovsånger till Gud, vilket för en profan publik ter sig högspänt och ensidigt.

Nils Bolander var till yrket präst och slutade sitt liv som biskop i Lunds stift 1959. Hyllningen till honom, i går i dag i morgon, är mycket vacker och påkostad. Dikter och bilder varvas, oftast på ett mycket fördelaktigt sätt. De färgrika närbilderna på ting fyller boken med atmosfär och det är en välgärning att förlaget inte har snålat med färgtrycket. Urvalet av dikter är gjort av Bolanders två släktingar samt två beundrare. Boken består av delar där de får presentera sitt perspektiv på diktaren och därefter hans dikter. Framför allt blir jag berörd av Bengt Bolanders text om fadern eftersom den visar hur det vardagliga ur ett annat perspektiv kan vara det extraordinära.

På baksidan av boken står det att Bolander är en av Sveriges mest lästa kristna poeter. Av naturliga orsaker är "kristna" ett viktigt ord. Boken består av lovsånger och reflektioner runt Guds funktion. Grundtonen i de flesta dikter är vemodet. Det är inte lätt att vara människa. Ljuset är Gud. Det är Gud som får vandraren att fortsätta gå, Gud som tar emot oss efter döden, Gud som är den trogna vännen.

Han sade: Jag är för ung,

För menlös i tanken och växten.

Då föll Guds ande tvingande tung

På hans själ och dikterade texten.

Just kontrasten mellan människans otillräcklighet och Guds hjälp återkommer gång på gång i Bolanders dikter. Som synes är dikterna genomgående skickligt rytmiserade och rimmade. Ofta kommer jag att tänka på Nils Ferlin. Även han en kristen mystiker men det finns en uppenbar skillnad mellan de två: Ferlin förklarade aldrig sin dikt. En svaghet hos Bolander är behovet att förklara, att tydliggöra, något som leder till att läsaren får allt serverat och att dikten förlorar en hel del av sin spänning. Bolander hade kunnat vara en originell diktare, flera av bilderna som används fascinerar, åtminstone tills de får sin entydiga förklaring. Bolander är predikande präst och vänder sig därför till sin församling med sin dikt, vilket är detsamma som att vända sig bort från en bredare läsgrupp utanför det kristna kretsloppet.

I en text kommenterar Theodore Kallifatides den kritik han får för sina böcker. Han menar att kritiken han får i Sverige är vad som hyllas i Grekland och vice versa. Det gör att han måste ha vissa element som han på förhand vet kommer att kritiseras (och hyllas) i sina böcker. Samma problematik finns i Nils Bolanders bok. Den alltför myckna och uppenbara Gudshyllningen gör honom så nyanslös att han inte kommer in i den profana världen samtidigt som den gör att han hyllas i den kristna. I sina bästa stunder, när det kristna är nedtonat och det mänskliga träder fram är Bolander verkligen njutbar, oavsett vilket kretslopp man befinner sig i:

Vi gingo båda i fällan

och tappade sans och takt.

Nu står där ett ord oss emellan,

ett ord som aldrig blev sagt

Det vackraste ord vi äga

skiljer oss ännu åt.

Vem av oss två skall säga

först ett blygt: Förlåt?

Peter Nyberg

peter@popularpoesi.se