Mikael Nydahl, som på ett finkänsligt och nyansrikt sätt har översatt Olga Sedakovas diktsamling Portar. Fönster. Valv., menar att poetens gärning kännetecknas av ”filologisk aktivism”. Det innebär att poeten kämpar mot glömskan, vårdar det historiska minnet, hävdar traditionella åtbörder och längtar efter ett kulturarv. Det är ingen försiktig agenda. Å andra sidan behöver knappast Olga Sedakovas gärning ursäktas. Hon födde 1949 och lever numera i Moskva där hon är en av de ledande ryska poeterna och den mest europeiska diktaren, enligt förlaget.

Dikterna i Portar. Fönster. Valv. har samlats utifrån poetens tidigare, tämligen omfattande, diktproduktionen. Sedakova har översatts i ett par volymer men hon är knappast känd ens för poesiintresserade, vilket gör samlingen extra viktig. Vad är då kännetecknande för Sedakovas poesi?

Först och främst slås man av rikedomen i allusionerna. Trots att texten är någorlunda lättläst vimlar dikterna av kulturella hänvisningar, inte i Eliotsk anda där högt och lågt får spegla varandra. Här myllrar grekiska myter, kristna berättelser, historiska skeenden om varandra. ”Men nog blev strofen ovan, eller hur, / en smula överlastad? […]” skriver Sedakova i ett metapoetiskt infall, som inte är ovanligt för henne. Poesin är skriven av en utpräglat kristen poet, vilket gör att en del lovprisningar skär en smula i mina sekulariserade öron, något som givetvis skapar en viss dissonans i läsningen. Samtidigt finns i dikterna en mystisk nyans som ger dikterna en fin romantisk prägel:

En anmärkning i parantes, om ljus –

ett ämne av så svårtolkad natur

att Gud vet vad det talar till oss om:

dess tal är dammet i en stråle sol

som planlöst virvlar upp och av och an,

men tydliggör – materiens transperens

I Mikael Nydahls korta text om poeten och översättningen menar han att Sedakova skriver både på vers och i fri form och att det förstnämnda ofta fått stryka på foten till fördel för dikternas ton. Det är naturligtvis en oerhört svår uppgift att översätta bunden poesi, speciellt en allusionsrik sådan, men ofta störs jag av vokalrimmens slapphet och av att texten bara ibland har en rytmisk apparat. Å andra sidan charmas jag av den ton som Nydahl menar ligga nära poeten i originalspråk - balansgången blir nästan helt omöjlig.

Somliga dikter påminner om Wislawa Szymborskas då Sedakova tillför en lätt ironisk humor. Kanske är det dessa dikter som jag tycker allra bäst om. Inte sällan diskuteras kvinnans situation: ”Kvinnan ser sig i spegeln: vad hon ser – syns inte; / det finns knappast någonting där. Men varför i så fall / beundra det ena eller undra hur man bäst snyggar till det andra / med ett eller annat knep?”.

Portar. Fönster. Valv. är en intressant ingång till Sedakovas poesi. På samma gång som den kan avkräva läsaren intellektuell skärpa och beläsenhet om allusionernas ursprung och nyanser är poesin lätt att ta till sig. Den romantiska tonen förstärker och laddar dikterna med sitt mystiska anslag. Utan alltför höga krav på rytmik och med förmågan att ignorera prisningar av Gud ger diktboken sin läsare en mångfacetterad bild av verkligheten.

Peter Nyberg

peter@popularpoesi.se