Pia Tafdrup tar i sin fjortonde diktsamling med oss med på en resa. Efter mer än tre decennier i diktkonstens sfär bjuds läsaren nu in i de inre rummen, och vi får ta del av såväl stort som smått i den internationella poetens liv. En dikt för varje levnadsår, från 1952 till 2011, utgör den fjärde och sista diktsamlingen i den kvartett där element och djur är centrala: Hvalerne i Paris, Tarkovskijs heste, Traekfuglens kompas och nu Salamandersol. Den utkom i Danmark samma år hon fyllde 60, och gällande upplägget poängterar hon, vid en presentation av verket, det självklara: hur det är att vara 60 år vet hon ju inte, därför har hon inte skrivit om det.

Vi får sitta med den två-treåriga Pia Tafdrup på stentrappan utanför huset och se hur hennes mor gråter över den dödfödda sonen, den bror som aldrig fick ta del av gårdens alla aktiviteter, upptäcktsfärder och bestyr som Pia upplevt. Något senare står vi snett bakom en vilsen tonåring som betraktar sig själv i spegeln, främmande för det som träder fram. Vi ser det hon ser, men vi ser också vad spegeln egentligen visar. Dubbelheten och igenkänningen drabbar och griper tag. Upp och ned vindlar humöret, personen och livet. Än är det studier, än är det utsvävande nätter, musik och gäng, och snart vaknar det politiska intresset. Vi ser Berlinmuren falla bara ett halvår efter det att poeten önskat att Berlinmuren ska falla, vi hör viskningar och rop om friheten i Frankrike, om kamp och revolution. Som en livlina genom alltsammans löper litteraturen, och hela tiden finns där, trots tvivel eller ilska, en tydlig vilja och blick.

Med sin rytmiska lyrik berättar Pia Tafdrup anekdoter om sitt liv som blir förvånansvärt allmängiltiga och aktuella. En övergripande tankegång är minnet och förhållandet till detta, och här väcks förundran i mig: hur distansen kan göra ett återgivande av ett minne så levande! Lysande exempel på den närvaro och täta känsla som förmedlas och gör dikterna till små sekvenser, som inte enbart säger något som det specifika tillfället utan också speglar den värld som finns runtomkring, är bland andra "Opdagelse" (sid. 10, år 1953) och "Ode til Freud" (sid. 13, år 1956). I den senare är diktaren själv 4 år gammal, och sitter, i leken, vid masten på ett skepp:

Tafdrups poesi är mångfasetterad, och så även i Salamandersol, vilket även namnet lockar mig att tänka. Här finns genklanger från bland annat litterära klassiker, punk och samtida poeter. Med en intensitet som lyser likt en ledstjärna delger Pia Tafdrup sitt liv, men hon gör inte enbart det, hon berättar också om den komplexa värld som omgivit hennes, med rörelser, sympatier, åsikter, liv, död, krig och fred: hon berättar om vår värld.

Carola Mikaelsson

carola@popularpoesi.se