Sapfos centrallyrik utgör en del av de äldsta europeiska lyriska texter vi känner till. Så mycket som härstammar ur denna diktning: Sapfisk vers efter metern hon skrev på, lesbisk efter innehållet i texterna; de många kärleksförklaringarna till kvinnor i hennes närhet på ön Lesbos, lyrik efter det instrument som ackompanjerade orden: lyran. Jag ser Sapfo som en port genom vilken besökare träder in poesivärlden, en förebild vars toner hörs i diktningen än i dag, trots de många år som passerat sedan hon var verksam.

Eros skakar mig är det 48:onde numret i Enhörningsserien, och den kommer osprättad. Jag greppar de två brevknivarna som till vardags utgör ett stilleben på kabinettsskåpet, alltsammans från mormor. (Den ena är enkel, rak i formen, både skaft och slida är i mörkt, lent trä, med infällningar av benimitation. Den andra har tyngd i handtaget, som är utformat som en spira. Ornament i mässing, sten- och glasutsmyckningar och ett sirligt mönster med detaljer i rött och grönt längs det avsmalnande, svagt uppåtpekande bladet är bara några av dekorationerna. Slidan är i svartfärgat skinn med målade gulddetaljer och ändarna är förstärkta med mönstrade metallstycken.) De används så sällan att jag måste prova båda. Damm virvlar när fibrerna sprättas isär på en eller två sidor, beroende på vilken del i arket sidan utgör. Det är en högtidlig stund, även om det förutom andäktigt också känns brutalt. Våld och vördnad. Som en rit.

Originalen är 2600 år gamla papyrusfragment där den bevarade, men svårtolkade poesin, är kraftigt ansatt av tidens tand, så till den milda grad att man kan misstänka att sagda tand hållits i konstant rörelse under alla dessa århundraden. ”Och hur ska man – kan man överhuvudtaget? – översätta ett så bräckligt stoff?” frågar sig Lars-Håkan Svensson. Det är ingen blygsamhet som föranleder frågan, utan den är ärligt ställd och under läsningen framstår dess ständiga aktualitet. Såväl Lars-Håkan Svensson som Jesper Svenbro, som översatt samt skrivit förord och kommentarer, har ett förhållande till de antikgrekiska poeterna som spänner över en lång tid. De poängterar och visar på att det finns skillnader, och placerar till och med två varianter jämte varandra, som nummer 118 i Sapfos livsverk som Lars-Håkan Svensson översatt såhär (s. 60):

Kom, gudomliga lyra, tala till mig

Och bli till klingande röst!

Och Jesper Svenbro har tolkat såhär (s. 61):

Kom, mitt klingande sköldpaddskal,

Fyll min dikt med din stämma!

Att det är mer regel än undantag att dikterna tolkas olika påverkar inte den myndiga röst översättarna i kör talar med. Det märks att de är väl förtrogna med poesin och att de ägnat sig åt detta under en lång tid – faktiskt sedan gymnasiet, vilket resulterade i varsin uppsats år 1963. Säkerheten ligger som en skyddande film över sidorna, hur fragmentariska originaltexterna än må vara.

De båda poeterna beskrivs av förlaget som ”två av den antika grekiska lyrikens fixstjärnor”. Sapfo har mycket riktigt varit en fixstjärna på min poesihimmel, men den samtida Alkaios har jag inte någon relation till sedan tidigare. Även efter läsningen är den känslan tämligen intakt, Sapfos poesi nuddar vid något inom mig medan Alkaios stannar på ytan. Kanske har det att göra med tematiken; där Sapfo låter kärleken vara starkast har Alkaios både politik och dryckesromantik i sina strofer, vilket inte berör på samma sätt. Ändå finner jag deras diktning likartad. Jag ser det inte som ett motsatsförhållande, utan tänker att likheterna kommer av att de diktade under samma tid, i samma samhällsskikt i Mytilene på ön Lesbos, att de umgicks med varandra samt att de båda skrev på meter, med ungefär samma uppsättning versmått. Detta kommenterar Lars-Håkan Svensson i förordet: ”Sapfo, som främst skrev om kärlek och natur, var förhållandevis lätt att ta till sig … Alkaios, vars dikter spänner över ett bredare tematiskt register, var det litet svårare att få direktkontakt med …” (s. 12)

Tiden står som ett magiskt skimmer över såväl läsning som resonemang och tolkning. Hur gammal diktningen är och hur länge poesin upptagit inte bara Lars-Håkan Svensson och Jesper Svenbros intresse, utan också översättare, poeter och kommentatorer i alla tider är imponerande att tänka på. Men ännu mer svindlande är det att tänka på hur länge Sapfos och Alkaios diktning kommer att bestå. Detsamma tänker jag om diktsamlingen Eros skakar mig – här finns så mycket att återgå till, att humma fram i tomrummen mellan klammerparenteserna. Så även om poeterna är den antika grekiska lyrikens fixstjärnor är deras lyrik inte fast och fix – det finns gott om utrymmen att fylla i och provsmaka.

Carola Mikaelsson

carola@popularpoesi.se