För att göra Ur mörkret över axeln rättvisa krävs många omläsningar. De korta prosadikterna är till en början snåriga och svåra att hitta en ingång i. Men när jag tvingar mig att läsa utan hänsyn till poetens utgångspunkt, novellen "Ur mörkret" av Victoria Benedictsson, öppnar sig dörrar bakom flödet av ord. Måste dock få tillägga att jag som läsare inte vill ha eller behöver instruktioner från förlag eller författare om vad jag ska ha i bakhuvudet då jag knackar på porten till en diktsamling.

Min röst ligger kvar på divanen och bekänner, berättar om

dig. Allt du ser är det återhållsamma ljuset i glipan, som en

något ljusare bokrygg i mörkrets bokhylla. Men mörker och

ljus delar trots allt på hyllan. Du kan bli mig. Jag ska visa dig.

Jaget i dikterna ligger på en divan, sitter på en kartong och lyssnar på ett du. Vem jaget är får läsaren inte veta. Duet är kvinna och man, författare, en människa som älskar fast duet anser sig inte kunna och som inte är älskad av den duet vill och som misstror alla som säger sig älska duet. Därför vill duet inte leva utan går sakta under. Mellan raderna förstår jag att duet tar livet av sig.

Du lyssnar inte på folk. Minns du att vänner sagt att du borde

utbilda dig till kurator, för att du är bra på att lyssna? Men

du hör bara dina egna tankar. Du lyssnar, men hör inte. Bara det

att tiden går. Att ditt namn ständigt förändras. Däri ligger

en av dina mest skälvande rädslor.

Jaget förmanar och dömer duet om vartannat. Både för mer monolog än dialog. Synd. Det kunde ha blivit en angelägen diskussion om vad som får en människa att vilja ta livet av sig och faktiskt genomföra det. Nu stannar det vid välformulerade rader som lämnar mig oberörd.

Framsträckt genom mörkret ligger den ogripbara sömnen.

En patrullerande gränsvakt utan namn. Ingenmansland

är välbevakat därför att det tillhör ingen. Flaskposten

– utkastad i mörkt hav – utan adressat.

Tyvärr missar Jensson att låta jaget reagera på det som sägs. Jo, intellektuellt tillåts jaget att komma med synpunkter och reflektionerna. Men som läsare känner jag inget. Visst det är snyggt skrivet och metaforerna visar på en språklig briljans. Fast berörd blir jag inte. Vilket är det enda jag vill när jag läser dikt, ser på abstrakt konst eller lyssnar på klassisk musik.

Det här en debut som skulle vara lätt att avfärda om det inte vore för ambitionen att vilja göra ett gott första intryck. Tyvärr har Sara Sum Jensson eller förlaget ramlat i en vanlig fallgrop för nybörjare. Texten är för hårt redigerad. Vems fel det är är inte ointressant. Om det är redaktören som tagit bort allt som har med känslor att göra är det synd om poeten. Om det är Jensson själv kan hon ta lärdom och bli lättare på handen.

Iréne Svensson Räisänen

red@popularpoesi.se