Det är så här det är utgörs av ett axplock dikter från 11 av Selima Hills diktsamlingar, från Saying Hello at the Station (1984) till Fruitcake (2009). För urval och tolkning står Roy Isaksson, som återskapar just den överraskande och livliga poesi som är Selima Hills. Det rör sig om idel oväntade bilder, förbluffande liknelser som ibland är lysande klara, ibland ogripbara men som alltid äger en slående precision.

I Selima Hills poesi finns också svart humor, mörka tillstånd och psykologiska spratt. I förordet skriver Isaksson att ”hennes spegel alltid reflekterar mer än ytor” vilket är märkbart under läsningen – Hill tycks skriva med en stor dos livserfarenhet närvarande. Vidare skriver Isaksson om hur det psykiska inkräktar på det fysiska: ”hennes dikter handlar om att gå sönder och upplösas inombords”, att jaget inte är något stabilt och att liknelserna ofta används ”som en destabilisator” (s. 12-13). De sista tre raderna i dikten ”Min systers skor” ur samlingen Violet (s. 62) är ett exempel:

Min syster och jag själv är alienerade.

Vi sitter åtskilda och surar likt skinntorra gamar

som åldras tillsammans i en enda bur.

Några rader som jag, fascinerad av bildkompositionen, läst om och om igen är ett brottstycke ur ”Getingarna” (s. 51) som finns med i Aeroplanes of The World:

Och när hennes kattunge började slicka henne,

bit för bit, som om hon var en skyskrapa

en väldigt liten Tippex-pensel målade vit, […]

Ja, liknelserna är det i Hills poesi som fångar mig mest, men ibland lämnar de mig likväl orörd. Som dikten ”Porträtt av min älskare som en fågelhandlare” (s. 104):

Din mun är som ett par gummistövlar

som trampar på mitt hår och luktar av änder.

Ytterligare något som stannar kvar är de porträtt och täta stämningar Hill lyckas skapa. Ibland tycks det mig som om jag på bara några rader blir presenterad för ett livsöde, som i ”Sig själv” på s. 148:

Jag betraktar flugan,

lockad av mina sår,

som envist

söker igenom mitt nät;

och när flugan

trippar utom synhåll

betraktar jag den avlägsna konturen

av min mor

som gärna vill hålla sig

för sig själv.

Stringensen i liknelser och bilder, den lugna bestämda tonen och det till synes enkla sättet att fånga även existentiella spörsmål på förmedlar en känsla av vishet. Jag är efter läsningen övertygad om att Selima Hill vet vad livet vill säga, och hon berättar det på sitt målande sätt för alla som vill läsa: Det är så här det är.

Carola Mikaelsson

carola@popularpoesi.se