Sällan har jag läst ett verk med så många tolkares, journalisters och medaktörers ord och omdömen om, i och i nära anslutning till själva texten. Shailja Patels Migritude har ett förord, en så kallad skuggbok, där tillkomst och tankar kring några av diktsamlingens olika delar redovisas, en tidslinje, inledningar till varje kapitel samt två utsnitt ur intervjuer med författaren. Men så är det också sällan jag läser ett verk som genomgått flera metamorfoser: efter en poesiuppläsning kom regissören Kim Cook fram till Shailja Patel och erbjöd sin hjälp, ifall Patel önskade. Det dröjde nio månader, men sen hörde poeten av sig. Målet för den prisbelönta poeten var en enkvinnasföreställning om imperialismen och den sydasiatiska diasporan. ”Vad mer?” frågade Kim Cook, och Shailja Patels svar var det som gjorde att Migritude blev till. Hon berättade om den resväska med sarier hon fått av sin mamma. Resväskan som egentligen skulle vara en bröllopsgåva, men som till slut överlämnats ändå – fastän Shailja inte gift sig.

Den tryckta boken Migritude bygger på den nittio minuter långa föreställningen med samma namn, där Shailja och hennes sarier tillsammans med ljud och bildprojektioner samt ett par medhjälpare utgör såväl berättelse som dekor. Det är omöjligt att skilja föreställningen från den tryckta versionen, och därför oundvikligt att berätta om den. Koreografin och dansens rörelser från scenen tycks följa med in på boksidorna, och jag upplever snarare än läser Patels berättelser. Än i anvisningar, än i historieberättande, än i siffror och fakta, än i minnen och anekdoter tar jag del av Migritude och upprinnelsen till begreppet: ordet är en kombination av ”migration” och ”nègritude”, som är ”en filosofisk betraktelse över vad det innebär att leva under migrantbegreppet” (s. 14).

Del I innehåller betraktelser och berättelser från Shailja Patels uppväxt i den indiska minoriteten i Kenya. Privatliv och politik vävs samman och gör Migritude till både en personligt hållen och därför drabbande resa, men också en allmängiltig, en som visar på följderna av kolonialism och kvinnoförtryck och som kan gälla för andra platser, andra människor. Tonfallet växlar även det, mellan kritik och humor, mellan värme och svidande vrede. Hon skriver om sarin, detta traditionella klädesplagg av många meter siden som hon, liksom andra kvinnor, förväntas drapera sig i:

Som barn hörde jag talas om kvinnor som blev strypta i

sina sarier. Kvinnor som dränktes in i fotogen och brann

upp i sina sarier. Sarier gjorde en sårbar. Till en levade

måltavla. Sarier gjorde en svag.

Ingen berättade för mig om kvinnor som kämpade

– iklädda sari.

Och något senare:

Som barn svor jag på att aldrig ha kläder som kunde hindra mig från att springa eller slåss. Mina ben skulle aldrig få fjättras. (s. 37)

Patel skriver också om ett kollektivt medvetande som ligger nära betydelsen av migritude: ”Vi klär upp oss för mycket, vi migranter. Vi bryr oss för mycket om hur vi ser ut i era ögon.” (s. 45), ett vi-och-dem-resonemang som får västerlänningar att framstå som dumma och elaka, som när Shailjas föräldrar år 2000 rest för att hälsa på sina döttrar men hålls kvar på flygplatsen i San Francisco:

Ett helt liv av slipad erfarenhet och charm / tänds

i hennes ansikte / riktas som en värmelampa / mot

immigrationsmyndighetens representant tills han /

sträcker på sig / gäspar / veknar / han är trött / det är

sent / han vill ha sin middag / och mina föräldrar /

sedan födseln / fostrade till kenyansk gästfrihet / öppnar

väskorna och / ger sina smörgåsar / till den här mannen

/ som utan betänkligheter skulle ha / skickat hem dem

igen

(s. 68)

Allra starkast är avsnittet "Vad som fanns i resväskan". Där viker Shailja Patel med vördnad upp varje sari och gagra cholis (halvsari) och beskriver dem på ett häpnadsväckande fantasirikt och poetiskt sätt, med inblandning från natur, känslor, nutida företeelser, kändisar, en LSD-tripp och historia:

LJUSGRÖNT OCH ROSA TUNGT SIDEN MED FRANSPRYDD PALLAV

Sarins färger får mig att tänka på havets skiftningar i

soluppgången. Ändarna formar sig som räfflor i sanden.

(…) Färgerna, mjuka

och dämpade, är växtfärger, inte syntetfärger. De som

vävde sådana här tyger var oberörbara. (…)

(s. 77)

eller

CHOKLAD- OCH SILVERFÄRGAT SIDEN

En sari som förvandlar min kropp till ett altare, gör den

värd att dyrka. (…) Den mättade bruna färgen höl-

jer mig i flytande mahogny med elfenbensinläggningar.

Tyget känns magiskt nog lätt som skum trots att det faller

så elegant och tungt.

Migritude är en komplex sammansättning av berättelser som Shailja Patel blåser liv i med både poesi, rapporter och återgivelser i prosaisk stil. Att sammanfatta alla de känslor, tankar, stilar, fenomen, politiska åsikter, ideologier och bilder som rör sig innanför pärmarna är omöjligt. Men det finns en sak jag saknar, och det är det foto på Shailja Patel som blivit symbolen för Migritude, det när hon håller i resväskan med alla saris. Samtidigt tänker jag att det kanske finns en anledning till att fotot inte är med i boken? Frånvaron av en så betydande del av helheten, som också kommenteras i boken (till exempel s. 82), kan inte vara en miss. Jag tänker att det är ett lockbete till att söka vidare kring Migritude. Nu är det så att fotot finns med på följebrevet jag som recensent fått, och min nyfikenhet stillas något av det, men önskan att någon gång få se den internationella föreställningen med samma namn är stark, och jag kommer absolut ha öron och ögon öppna för både Migritude och Shailja Patel i framtiden.

Carola Mikaelsson

carola@popularpoesi.se