Krigsbibliotekarien från 2011 var något mer komplext än prosalyrik om en soldat i kriget mellan Iran och Irak. Precis som i Brian Turners poesi skrevs en människa in i texten om ett krig, en människa med rädslor, religiösa teser, vänner, familj och längtan. Författaren Sohrab Rahimi hade själv deltagit i kriget och agerade enligt intervjuerna i samband med boken som informell bibliotekarie vid fronten. Jag är övertygad om angelägenheten i att ge soldater ansikten, i att inte bara göra dem till maskiner för förstörelse och död, utan också göra dem till människor på det sätt som Rahimi gjorde, därför var Krigsbibliotekarien en oerhört viktig bok.

Sohrab Rahimi kom till Sverige 1986 och debuterade 1995. Han har varit såväl kritiker som översättare de senaste åren. Tillsammans med Kristian Carlsson har han i Den ofrånkomliga resan översatt några av sina dikter från persiskan. De är skrivna mellan 1998 och 2012 och motiven varieras men i boken finns två återkommande och ibland sammanskrivna perspektiv: metatext om diktaren och dikten och existentiell betänksamhet.

Framför allt i den andra delen, ”Sveriges kalla åkrar” omskriver sig diktjaget med ”poeten” och sin text med ”dikten”: ”Ibland tröttnar poeten på orden / och hittar sig själv i bilderna”. Det är detta existentiella anslag som jag framför allt faller för, när diktjaget söker utanför texten tycks han vilsen. Sveriges åkrar är just kalla, jaget lever i tillvarons skugga, kriget har ätit upp hans rötter. Poeten utanför texten närmar sig rent av döden, mäter den med blicken.

Jag skänkte mitt namn till min son

och min kropp till min fru

min själ sålde jag till psykologen

mina organ till kirurgen

mitt land lämnade jag i tyrannernas händer

mina tårar gömde jag i strupen

min stolthet sålde jag till arbetet

mina drömmar saluförde jag till ödelagda bokförlag

mina dikter dolde jag i skrivbordslådan

mina romaner smulade jag ner i papperskorgen

nu står jag här framför er

med tomma händer

auktionerar jag bort mina sönderslitna rester

Så skriver Rahimi i ”Dikten om mitt liv som mig själv”. Dikten är signifikativ för Den oundvikliga resan som diktbok. Språket är enkelt och smyckat med bilder som är ganska vanliga. Ingen kommer att få problem med att förstå vad Rahimi menar. Fokus ligger i hög grad på texten och skapandet av texten. Av diktens 13 rader ägnas fyra åt skrivande, medan andra livskomponenter, som fru, barn och själ bara får en. I dikten och boken finns många "jag", ibland förklätt i poeten. Också förhållningssättet kan ha dragning till martyrskapet, som i dikten. Allt som är kvar är sönderslitna rester. Ofta tänker jag att det finns en humor i de här dikterna, inte är det på allvar Rahimi börjar med att han skänker sitt namn till sonen och kroppen till frun, det är knappast uppoffringar, och därefter går över till att rundmåla sin existentiella frustration. Eller?

Boken handlar om rotlöshet, avsaknaden av ursprung i sin fysiska omgivning. Det är viktigt att omskriva, speciellt kanske i vår tid, men texten stannar på boksidorna. Även om Den oundvikliga resan inte är lika angelägen som Krigsbibliotekarien tror jag att många unga poesiläsare kommer att ta den till sig eftersom språket är mycket vackert, om än för den mer luttrade poesiläsaren ofta överspänt och bildmässigt lite för ordinärt. Samma existentiella ångest och letande efter identitet som ungdomar känner finns här som underström. Paradoxalt nog är den medelålders poetens dikter perfekt anpassade för ungdomar, inte minst om de har liknande utgångspunkter som Sohrab Rahimi.

Peter Nyberg

peter@popularpoesi.se