Ariel är den sista bok som Sylvia Plath skriver. Hon säger sig ha nedtecknat dikterna klockan fyra på morgonen ”den där lugna, blå, nästan eviga timmen innan tuppen gal, innan barnen börjar skrika, före mjölkbudets glasmusik som hörs när han ordnar flaskorna”. Dikten ”Egg” skrivs sex dagar innan självmordet 1963 i London. Slutraderna, ”Hon är van vid sådant här. / Hennes svart fläckar krasar och spänns”, är sannolikt bland det sista som rinner ut ur Plaths penna.

Under sin livstid gav Sylvia Plath bara ut två böcker. Diktsamlingen The Colossuem (1960) offentliggjordes under eget namn medan romanen Glaskupan (1963) publicerades under pseudonymen Victoria Lucas. Ariel hittades i en ringpärm och blev ironiskt nog Sylvia Plaths stora genombrott. Därefter samlades, som brukligt är när stora författare går bort, allt hon hade skrivit och gavs ut för samlarnas och vetenskapsmännens intresse.

I översättarna Jonas Ellerströms och Jenny Tunedals efterord får läsaren veta att den amerikanska och engelska upplagan av boken har skilt sig åt, vissa dikter har tagits bort, andra lagts till, men att det i Plaths färdiga manus fanns korta kommentarer till varje dikt. Även dessa publiceras i ellerströms upplaga av diktsamlingen, vilket ger den ett bibliografiskt seriöst intryck. Framför allt förhöjer kommentarerna läsningen för de biografiskt insatta och de som njuter Plaths rika flora av allusioner.

Självmordskontexten är svår att bortse från i läsningen av Ariel. Även om jag i allmänhet är tveksam till tolkningar som ligger mycket nära författarbiografin förstärker den läsningen i det här fallet. Den skrivande är mycket nära självutplånandet – på samma sätt som i Glaskupan. Ofta skrivs det suicidala helt öppet in i dikten, som ett rop på hjälp ingen fick höra innan det var för sent. Tydligast är det kanske i titeldikten ”Ariel”, som slutar:

Vita

Godiva, jag skalar av –

döda händer, död stränghet.

Och jag

fradgar nu till vete, ett havsglitter.

Barnets gråt

smälter i muren

Och jag

är pilen,

daggen som flyger

suicidal, ett med driften

in i det röda

ögat ja,

morgonens kittel.

Dikten på nästa sida heter ”Döden & Co”. Således består en stor del av dikterna av dödsnära betraktelser, men ofta är de också vredgade eller extatiska. Det är ingen slump att Plath har blivit idol för unga, labila kvinnor. Hennes temperament och självbetraktelse är smärtsamt nära och sannolikt överensstämmande med otaliga vilsna, unga kvinnors erfarenheter. Ariel blir en form av tröst i bästa fall. I värsta fall en romantiserad bild av den lidande poeten som skriver undersköna dikter och en knuff mot det egna suicidet. Skillnaden mellan Plath och den poesi som skrivs av söndriga flickor är sällan motiven utan Plaths oändligt mycket skarpare språkliga och bildliga förmåga.

Ariel är en kolossalt vacker och skrämmande samling dikter av ett slag som jag inte hoppas skapas mer. Det är dikterna som skrivs just innan självmordet, dikterna som förklarar och visar varför en människa inte klarar av tillvaron längre, det är dikter som kan vikas till ett sista brev.

Peter Nyberg

peter@popularpoesi.se