Tadeusz Rósewicz är den enda nu levande av de fyra stora polska poeterna. I sällskap med Szymborska, Herbert och Milosz har han skapat en enastående poetisk geografi i Polen under efterkrigstiden. Kanske är det den politiska randtillvaron som har gjort att den polska poesin blivit så anmärkningsvärt bra, kanske är det helt enkelt så att de stora poeterna har korsbefruktat varandras arbeten och stärkt dem. På flera sätt är det orättvist att gå utanför poeterna själva och söka deras framgång, men faktum är att de alla är lätta att läsa samtidigt som de lever på det underförstådda, på något som bara anas, ett förtryck eller ett förhållningssätt till verkligheten som är snarlikt det apolitiska. Och faktum är att de alla närmar sig det politiska utan att kunna sägas aktivt delta eller föra någon agenda.

Irena Grönberg och Björn Håkansson har gjort ett fint översättarjobb med Rósewicz recycling, ett omdöme jag helt grundar på den svenska versionen. Boken omfattar den polska poetens dikter efter 1996. Språket är enkelt, talande och njutbart samtidigt som innehållet tillåts stiga fram. Rósewicz har starka åsikter – om än inte politiska så allmänmänskliga. I titeldikten ”recycling” kommer vi till Auschwitz där guldplomber tas bort från fångarnas tänder eller samlas ihop från deras ögodelar, guld som småningom hamnar i Sverige:

I Riksbankens kassavalv i Stockholm

finns fortfarande

omkring sju ton guld

som Nazityskland en gång stulit

Sverige fick guldet av Tredje riket

som betalning för leveranser av järnmalm

kullager

och andra strategiska material

men Förintelsen har ju aldrig hänt

Riksbankens talesmän förklarar

att ”det smutsiga guldet”

inte finns kvar i Sverige

1946 återsändes 7 ton

guld till Belgien

och 6 ton till Holland 1954

under andra världskriget var Sverige

neutralt

På det här sättet pekar Rósewicz ut samband och rörelser över Europa, han får läsaren att tänka, att se sin skuld i skeenden som annars tycks perifera och ganska oväsentliga. Givetvis krävs ett avancerat sinne för de här laborationerna och ibland blir texten direkt hisnande, inte till följd av språkliga krumsprång, för utöver sjok på tyska som inte är översatta, är texten snarast apoetisk på samma sätt som Rósewicz är apolitisk. Orsaken till att den prosaiska texten inte står i prosans form är för att den uppstyckad förmår överraska och får flera möjligheter att rytmiskt understryka partier. På det sättet är formen lika genial som poeten är skarpsinnig.

Flera borde läsa denne Tadeusz Rósewicz och det finns poänger med att börja med recycling. Mitt tänkande är till en början som Mylla Eks trådklump på framsidan. Det är både skönt och underhållande, upplyftande och inspirerande att få nystanet upprett åt sig. Tillvaron tycks med ens lite klarare efter att ha läst Tadeusz Rósewicz poesi.

Peter Nyberg

peter@popularpoesi.se