Att Umeå-bördiga Tove Mörkbergs debut som poet handlar om barndomens landskap avslöjar redan titlen: Barnen. Fragment av denna publicerades redan i Brombergs första utgåva av nya poesiantologin Blå blixt från 2012. En hedervärd kulturinsats från Brombergs vars utgivning delvis nu fyller luckan efter den så kallade Gruppantologin som gavs ut av Gedins förlag på 80- och 90-talet.

Barnen i skottgluggen är Sandra, Erik, Anna, Stefan och Tove. Fem barn som ibland har något gemensamt, men inte alltid helt säkert. Den som är subjektet "Anna" på ena sidan är inte helt säkert samma icke namngivna "hon" på nästa sida. Här finns både lillebror och storasyster, men även bröder. Gäller det en fembarnsfamilj eller flera olika familjer? Eller är det fler än fem barn?

Det är här som Mörkberg sprider ut pusselbitar, inget mer än pusselbitar, som vi tvingas lägga ihop efter bästa förmåga. Om vi så vill, och frestelsen går inte att stå emot. Som läsare kan jag inte se varje sida eller uppslag som av varandra oavhängiga fragment. Det är trots allt en diktsamling där varje sida saknar rubrik. Jag ser ett tema och därför letar jag samband. Hur dessa barn hör ihop i sina våndor, utslängda i kamp med sina öden. Blodsband eller icke blodsband?

Här finns en mamma som erbjuder mammaveckor, likaså en pappa som i sin tur erbjuder pappaveckor. Någonstans vittnar det om kärnfamiljens yttersta bevis på sönderfall: skilsmässan, eller separation om man är ogifta. Men är det samma mamma? Är det samma pappa? Mer än en pappa finns det i varje fall eftersom en ny pappa omtalas en bit in i boken och han nämns även i slutet. Här skildras också våndan av varannan-veckas-föräldraskapet:

Måndag morgon mammavecka

plockar ihop honom

pappan ser dem gå till bilen

gå till bilen bara säger han gå till bilen bara

Barnens landskap som motiv kanske aldrig kan bli utnött, men definitivt är det nött i svensk samtidslitteratur. Överbefolkat med skildringar av vuxenvärldens övergrepp, såväl fysiska som psykiska och inte sällan med sexuellt motiv. Minsta antydan kan, både symboliskt eller mer konkret, av en läsare präglad av samtidens sensationsjournalistik och eländesfrosseri tolkas som ett övergrepp i någon mening. Är det dessa föreställningar Mörkberg vill dribbla med? Eller finns hos henne snarare en rädsla att hamna i effektsökeriets tassemarker? Barnets möte med en blottare som vill prata, vars händelse barnet sedan inte berättar om hemma, blir det närmsta vi kommer ett övergrepp.

Det är hur som haver ingen idyllisering eller nostalgisk exposé över barnår hon frilägger. Skolgården liknas vid kåkstad och skolan är något man bär som en ryggsäck. Skolvägen känns som en istid och själva skolgården är jaktmarker där offer finns vid varje träd. De beskrivningarna är det inte särskilt svåra känna igen sig i. Alla har vi väl någon gång under vår skolgång som barn erfarit sådana känslor, om inte annat haft klasskompisar som burit det oket. Mörkberg håller sina historier i ett mellanläge; varken idyllisk romantisering eller övertydligt elände. Vad kan inte symbolisera detta mellanläge bättre än när vi halvvägs in i boken stöter på barnens längtan efter andra varelser än homo sapiens och igenkänningsfaktorn når sin klimax:

Snälla

snälla

mamma

ge mig

en kanin

Det finns en antydan om att pappan öppnar korkar med skratt. Pusselbit ett. En pappa, inte nödvändigtvis samma pappa, lyfter också sin hand. Pusselbit två. Mamman gräver ned flaskor vid sorgkanter. Pusselbit tre. Dessa återkommande ofullständiga antydningar skapar en mystik som är bokens styrka, men som tyvärr samtidigt blir dess svaghet. För det bränner aldrig riktigt till. Inte för att man förväntar sig ett dramaturgiskt crescendo eller ett effektfullt övergrepp, utan för att den riktiga nerven uteblir. Mörkbergs val av form skapar naturligt sådana förväntningar.

Fortsätter vi klippa ut enskilda sidor eller meningar i Barnen hittar vi guldkorn. Som beskrivningen av syskonhatkärlekens dubbelhet:

Sandra slår lillasystern gång på gång

medan mamman sköter sitt

sedan flätar de varandras hår

med sidenband blåa rosa vita i ljusbrunt hår

Språket är väloljat, stringent och Mörkberg följer det konsekvent. Viker inte ner sig. Imponerande för en debutant. Valet av form, den uppstakade vägen, följer hon också outtröttligt med briljans. I slutändan blir dock pusselpoesin med alla dess bitar för mycket av ljusblå himmel. Frågetecknen, som naturligtvis inte behöver rätas ut, blir dock många och det känns som Mörkberg stundtals förirrar sig och får svårt att orientera sig i sin egen berättelse.

En sak är jag ändå övertygad om: en poet är född och hennes barndoms landskap är Västerbotten, men geografin saknar denna gång betydelse i hennes val av form och innehåll. Vi får hoppas att Brombergs fortsätter sin satsning på den svenska poesin.

Fotnot: Enligt Libris (libris.kb.se) gav Tove Mörkberg 2012 ut en diktsamling med samma namn på Lund universitets författarskola. Förlaget meddelar att den version som Lunds universitet tryckte i samband med hennes examen inte är densamma som nu givits ut på Brombergs.

Lars Iselid

red@popularpoesi.se