Hur kom det sig att Haiku Society of Americas Frogpond och Herons Nest fick upp ögonen för dina dikter?

Alla de internationella haikujournalerna har "submission periods" under året då poeter kan skicka in dikter för publikation. De två svenska haikujournalerna fungerar på samma sätt, men de kommer tyvärr inte längre ut regelbundet. Ingen av haikujournalerna har någon uppsökande verksamhet utan man skickar själv in sina bidrag för att man vill få dem lästa eller helt enkelt se om de platsar.

Haiku Society of Americas journal Frogpond kommer ut tre gånger om året och publicerar då 15-20 haiku per gång från hela världen. Jag har sänt in dikter ett par gånger tidigare, men har blivit refuserad. De får in många hundra haiku inför varje utgivning, ibland över tusen.

Till Herons Nest har jag skickat in bidrag och fått mycket bra feedback på mina dikter av en av redaktörerna som även råkar vara en av mina favoritpoeter. Det har hjälpt mig mycket att hitta vidare i mitt eget skrivande och även om hennes råd inte precis har varit några långa lektioner, så har hennes sätt att coacha fått min förståelse för haiku att djupna och mitt skrivande att utvecklas enormt.

Kommer dikterna att ges ut internationellt som enskild bok eller medverkar de som enstaka dikter?

Jag har arbetat aktivt sedan i somras med att översätta och omarbeta mina dikter till engelska och det är kul att se resultat så snabbt. Min svenska bok Skiftningar ligger på Miders förlag, som även har reserverat rättigheterna för boken på det spanska språket. Miders ägare har kopplingar till Latinamerika och där är lyrik stort, till skillnad från i Sverige.

Varför valde du att skriva i just haikuformen? Hur anknyter du till traditionell haiku?

Jag är chefredaktör, reklamfilmsproducent, styrelseordförande för en mediekoncern och trebarnsmamma. Då finns inte så mycket tid för att skriva några romaner. Jag valde faktiskt att fördjupa mig i haiku för att jag ville ha en uttrycksform som inte kunde exploateras i kommersiellt syfte. Eftersom jag skriver manus och artiklar hela dagarna vill jag göra skillnad på arbetsskrivande och nöjesskrivande. Jag tycker att relationen mellan kommersiell gångbarhet och kreativitet är komplex. Med haiku tar man inte den risken. Det är helt enkelt ingenting som kan bli ett försörjningsjobb och för mig är det lustfyllt på ett annat sätt.

Jag har också ganska spartansk smak när det gäller litteratur, och i synnerhet när det gäller poesi. I haiku handlar det inte om hjärta och smärta. Det är svårt att göra haiku pretto, även om det så klart går, men då blir det oftast inte bra haiku heller. Haiku är konkret. En ren haiku går ut på att fånga ett ögonblick och beskriva det så att någon annan i sin tur kan återuppleva eller få insikt i ditt haiku moment. Det är att förmedla en känsla genom att beskriva ett konkret skeende. Det tilltalar mig. Att förmedla med få ord. Jag har jobbat som filmöversättare tidigare. Jag tycker om att komma till kärnan av saker.

Många av mina haiku är traditionella. Då pratar jag inte om 5-7-5-stavelseräkning som jag inte alls tycker hör hemma i haiku, även om jag faktiskt har skrivit några sådana också. Däremot har nästan alla mina dikter årstidskoppling och kigo - skiljeord. Eller en knorr på sista raden. Men jag bryter också mot reglerna. Internationellt är det stort tabu att en haiku blir en mening. Det gör man ofta i den svenska traditionen, även om folk här också debatterar hur haiku ska skrivas och inte skrivas.

Själv är jag är inte mycket för regelverk och jag antar att det finns en paradox i att jag har valt en diktform med ett så starkt regelverk när jag egentligen avskyr regler överhuvudtaget.

Hur tror du att publiceringen kommer att förändra din tillvaro?

Jag tror att mina läsare kommer att öka med minst 1000 procent. Det är kul att känna att folk läser och uppskattar och det är svårt att nå ut med lyrik i Sverige, på det svenska språket. Få läser lyrik på svenska. Det finns en kulturell utarmning i det här landet. Det är sorgligt tycker jag, för det gör att en hel dimension av människan faller bort. Att inte få möjlighet att förstå och njuta av kulturyttringar är en själslig stympning som pågått under lång tid i Sverige. Efter att ha bott utomlands i många år uppfattar jag ofta att människor här saknar ett djupt spektra av känslor som följer med lyriken. Det handlar helt enkelt om att man inte fått möjligheten att öppna upp sig själv mot de känslor som lyrik kan locka fram. Jag kan känna samma sorg över personer som inte kan tillgodogöra sig de känslorna på samma sätt som jag kan känna sorg över någon som blivit fysiskt stympad och inte kan uppleva sexuell orgasm, för att ta ett exempel. Det är en stor skada för individen, men också för hur hela samhällen har fått lov att utvecklas i en negativ riktning.

Vad skulle du säga skiljer haikuskrivande från annan poesi?

Haiku har en andlig koppling som få andra poesiformer har. Det har väldigt starka band till zen och mer modern mindfulness. Att acceptera livet som det är. Att leva i nuet. Att uppskatta det förgängliga och imperfekta och se skönheten i det som är livet. Att se livet och konstatera hur det är. När jag var yngre tränade jag karate en del och haiku sitter nära den filosofin som kommer med japansk martial arts och som är kopplad till vår egen och jordens livskraft. Jag tror också att haiku ligger nära den andliga omställningen som vi människor måste göra här på jorden för att vi överhuvudtaget ska fortsätta att leva på den här planeten. En ödmjukhet som går ut på att vi inte kan förbruka resurser som vi gör i dag. Att vi måste hitta en väg att bli nöjda och leva utan att konsumera alla tillgångar som finns. Haiku kopplar företeelser i naturen till en insikt om människan.

Om man pratar skrivteknik är haiku ett hantverk, såväl som en poetisk form. Det funkar egentligen väldigt bra, rent kulturellt, med de skandinaviska språken. Jag tänker på det grovhuggna och avskalade. En skandinavisk minimalism, eller viking-poesi, kanske. Jag tycker att svenskan kommer till sin rätt i haiku. Processen att skriva haiku och läsa haiku är en vana. Ett sätt att leva och förhålla sig till världen. Att ge plats för reflektion i vardagen. Och jag tror att det är något som blir mer och mer uppenbart för människor att vi behöver mer av.